Inrikes 30 januari, 2023

I Sverige har vi ett System

Efter avskaffandet av danstillståndet kan man vänta sig förnyade liberala attacker på det svenska alkoholmonopolet. Men deras problem med Systembolaget är inte att det fungerar dåligt – utan att det fungerar så bra.

Nu är det fritt fram att skaka rumpan på krogen. Den 12 januari meddelade regeringen att kravet på danstillstånd ska slopas. Den som vill ordna ett evenemang som kan komma att innefatta dans ska alltså inte längre behöva ansöka om särskilt polistillstånd. Tillståndet har på senare år, inte minst bland en del profilerade kultur- och nöjesjournalister, setts som en antikvarisk rest av det gamla förmyndarsverige där dans sågs som en samhällsfara.

Med den nya högerregeringen har också gamla krav på förändringar i den svenska alkoholpolitiken dammats av. Redan innan regeringen hunnit tillträda krävde Timbro ett slopande av Systembolagets monopol. Mindre dramatiska förslag handlar om utökade öppettider eller att tillåta så kallad gårdsförsäljning.

Med tanke på att Ulf Kristersson själv motionerat i riksdagen om monopolets avskaffande skulle man kunna tro att vi står inför ett paradigmskifte, men mycket tyder i nuläget på att det statliga monopolet – som varit navet i svensk alkoholpolitik och format dryckeskulturen i mer än ett sekel – kommer att överleva ännu en mandatperiod. Intressant nog utgör den allmänna opinionens stöd för Systembolaget det kanske största hindret för försök att avreglera verksamheten. De senaste decennierna har alkoholpolitiken dessutom fört en tynande tillvaro i den politiska debatten, och därmed har kraven på reformer av systemet minskat.

Så har det emellertid inte alltid sett ut. Under stora delar av 1900-talet var alkoholmissbruket ett av de mest omdebatterade samhällsproblemen. Det kan tyckas avlägset i dag, men i början av 1900-talet var förbud mot rusdrycker den viktigaste inrikespolitiska frågan efter rösträtten och orsakade rent av en partisplittring. Efter partistämman 1923 delades Liberala samlingspartiet i två falanger: det förbudsivrande Frisinnade folkpartiet och motståndarna Liberala riksdagspartiet.

Frågan om rusdrycksförbud kulminerade 1922, när den första rådgivande folkomröstningen i Sveriges historia avgjordes. Föregångslandet var USA, som år 1920 hade satt lås och bom på spritskåpen.

Efter att kvinnlig rösträtt blivit verklighet i Sverige skulle formell likhet råda mellan könen, men folkomröstningen 1922 genomfördes ändå med könsmärkta röstsedlar. Argumentet bakom det kontroversiella beslutet var att män var de i särklass största konsumenterna av alkohol och att ett förbud måste ha starkt stöd hos denna del av befolkningen om det skulle kunna genomföras i praktiken. Trots att det inte sades rakt ut vägde männens röster alltså tyngre.

Vad omröstningen beträffade gjorde nej-sidan oväntat starkt ifrån sig. Förbudsivrarna dominerade på landsbygden och i Norrland, medan nej-sidan var starkast i Skåne och storstäderna. Skillnaderna mellan män och kvinnor var påtagliga men inte avgörande. I slutändan skilde det 36 000 röster. 49 procent röstade för förbud, 51 procent emot.

Medan Norge och Finland vid denna tid införde alkoholförbud liknande det amerikanska stretade Sverige vidare med det system för att hantera supandet som utvecklats av läkaren och liberalen Ivan Bratt.

Grundpelaren var ett statligt alkoholmonopol, där sprittillverkning, distribution och import sköttes av AB Vin- och Spritcentralen medan försäljning till kund sköttes av regionala så kallade systembolag. Det mest kända – många skulle nog säga ökända – inslaget i Brattsystemet var motboken. Tanken var att alkohol skulle ransoneras med utgångspunkt i individuell behovsprövning där den som inte skötte sig blev utan. I praktiken innebar det att män fick större ransoner än kvinnor, och att tilldelningen dessutom skedde efter inkomst. Förmögna män ansågs helt enkelt berättigade till mer sprit än vanliga arbetare.

Med motboken var frågan om rusdryckerna avgjord för en tid framöver, men under andra världskriget väckte den yngre generationens alkoholkonsumtion och nöjeslystnad starka reaktioner, särskilt bland konservativa. På grund av inkallelser och andra beredskapsåtgärder minskade föräldrakontrollen samtidigt som många ungdomar fick jobb och pengar att spendera. ”Dansbaneeländet” har beskrivits som en av de främsta svenska moralpanikerna under 1900-talet. Det stack helt enkelt i ögonen på många att ungdomar festade vid folkparkernas dansbanor samtidigt som kriget och dess fasor pågick i Sveriges närhet.

När kriget tog slut 1945 hade nykteristerna sedan länge slutat hoppas på ett totalförbud. Erfarenheterna från förbudstiden i USA 1920–1933 avskräckte, och utvecklingen i Sverige visade att alkoholkulturen var djupt rotad. Om detta vittnar både den omfattande hembränningen och de olika metoder för att komma runt restriktionerna som föddes i kroglivet. För att beställa sprit måste man till exempel också beställa mat, vilket gav upphov till de beryktade ”bongrätterna”, enkla rätter som kunden inte förväntades röra utan i stället skicka tillbaka till köket för att kunna serveras till nästa gäst. Likaså kunde en kund försöka hitta ett ”matoffer”, då man bjöd någon på mat i utbyte mot att få tillgång till personens spritranson.

Inte heller nykterhetsrörelsen jublade över motboken. De menade att ransonerna skapade en indirekt förväntan om att det var dessa mängder som man borde dricka, en lockelse att kvittera ut sin fulla ranson. Författaren Mattias Svensson har beskrivit systemet som en myndighetspassage och en statussymbol, att tilldelas motbok blev ett kvitto på att ha blivit vuxen. I Danmark hade man i stället gått en annan väg: där försökte man få ned alkoholkonsumtionen genom höga skatter. Mycket tydde på att den danska modellen hade varit effektivare.

1955 avskaffades därför motboken. När butikerna slog upp dörrarna på premiärdagen den 1 oktober var spänningen påtaglig, men det mesta gick lugnt till. ”Starkölsrusch men inget kaos” meddelade Dagens Nyheter dagen därpå. Som ett led i denna tvära gir i alkoholpolitiken beslöt man att slå samman de regionala monopolen till ett enda nationellt företag: Nya Systembolaget. En än större förändring var kanske att starköl, som under flera decennier bara kunnat köpas på recept från apotek, gjorde comeback. Många fruktade att de nya reformerna skulle leda till ökat fylleri och de första siffrorna var mycket riktigt nedslående: från 1954 till 1956 ökade såväl tvångsintagning för alkoholmissbruk som dödligheten i skrumplever. Dessutom fördubblades antalet fylleriförseelser.

För att möta det ökade supandet genomförde myndigheterna därför flera åtgärder. Bland annat lagstadgades om det så kallade danstillståndet, det vill säga att alla etablissemang som ordnade dans måste ansöka om tillstånd från polisen. Bestämmelser av detta slag hade tidigare funnits i kommunala ordningsstadgor, men de skärpta kraven vittnar om att statsmakten såg med oro på kombinationen alkohol och dans.

En annan åtgärd för att minska fylleriet var att försöka styra om svenskarnas konsumtion från brännvin till svagare vin. 1957 lanserade Systembolaget kampanjen Operation Vin i detta syfte. Systembolagets vd Harry Älmeby berättade: ”Vi vill göra vinet lättillgängligt för alla och slå hål på den alltför vanliga föreställningen att det är så komplicerat att dricka vin.”

Om det berodde på kampanjen eller inte ska man kanske låta vara osagt, men mellan 1950 och 1960 tredubblades försäljningen av vin i Sverige: från 8,1 miljoner till 24,4 miljoner liter. Sverige hade tagit sina första steg på vägen mot att bli ett vinland.

Den nya dryckeskulturen krävde en ny infrastruktur. Medan huvuddelen av brännvinet tillverkades i Sverige måste vin importeras från Frankrike och andra länder, vilket Vin- & Spritcentralen löste med särskilda tankfartyg. 1959 började man lagra och buteljera vin i nya lokaler vid Årstadal i Stockholm, där fartygen kunde lägga till direkt vid fabrikens kaj.

Denna epok tog slut med det svenska inträdet i EU 1994, då Vin & Sprit förlorade monopolet på tillverkning av sprit samt import och partihandel med sprit, vin och starköl.
Sedan dess har den svenska dryckeskulturens omvandling fortsatt. Spritlandet Sverige är numera ett öl- och vinland. 2020 såldes 230 miljoner liter vin i Sverige, vilket är nästan 300 gånger mer än för hundra år sedan. Samtidigt har spritkonsumtionen minskat dramatiskt.

I dag, när järnvägar och apotek avreglerats, när vinstintresse och artificiella marknadsmekanismer skapat oreda i så många branscher, framstår Systembolaget som en udda fågel i det svenska näringslivet. Det är också det företag inom handel som får överlägset högst betyg i Medieakademins årliga förtroendebarometer: varken Ikea eller Volvo kommer i närheten. Även SOM-institutet vid Göteborgs universitet har undersökt attityden i olika alkoholpolitiska frågor under 2000-talet, och resultaten är intressanta. Samtidigt som färre oroar sig över alkoholkonsumtion som samhällsproblem har andelen som vill höja alkoholskatten ökat, liksom stödet för Systembolaget. 2016 tyckte bara tio procent att det var ett mycket bra förslag att tillåta försäljning av vin, sprit och starköl i livsmedelsbutiker.

Samtidigt som försäljningen av alkohol ökat uppfattas alkoholen inte längre som ett lika akut samhällsproblem som tidigare, vilket delvis kan förklaras med en mer kontinental dryckeskultur. Dessutom har frågan hamnat i skymundan av narkotikapolitiken. Intressant nog har Systembolaget lyfts fram som en positiv förebild bland krafter som vill legalisera cannabis eller andra droger. Nyligen berättade kristdemokraten Sara Skyttedal i en intervju med tidningen Dagens ETC att hon ville se ett systembolag för cannabis.

Systembolaget har länge varit en nagel i ögat för svenska nyliberaler – inte för att monopolet fungerar dåligt, utan tvärtom för att det fungerar så bra. Att systemet uppskattas av så stora delar av befolkningen förklaras med indoktrinering och inskränkthet: svenskarna förstår helt enkelt inte vad de egentligen vill. Att det skulle kunna ha att göra med en fråga om frihet – friheten att slippa medlemsklubbar, tröttsamma reklamkampanjer och marknadens ekorrhjul – verkar inte ha föresvävat dem. Inte heller att kunderna skulle uppskatta butikssortimentet eller det faktum att verksamheten drivs utan annat vinstintresse än intäkterna från alkoholskatten.

Den svenska vänstern har traditionellt haft en mer restriktiv syn på alkoholpolitiken än högern. Under de senaste decennierna har frågor som utökade öppettider och så kallad gårdsförsäljning setts som försök att slå in kilar i Systembolaget genom att angripa dess ömma punkter. Men att kategoriskt avvisa alla förändringsförslag är kanske en onödigt defensiv hållning. Med det gemensamma ägandet följer nämligen också ett medborgaransvar och en möjlighet att förändra Systembolaget i takt med att samhället förändras.

Detta är nämligen en unik fördel med företag som Systembolaget. Eftersom butikerna ägs av staten är det ytterst allmänheten som beslutar över viktiga principfrågor, inklusive öppettiderna. En fullständig avreglering skulle inte bara innebära att svenska folket förlorade en ekonomisk tillgång, utan också inflytande över alkoholpolitiken. Kanske är det sant att svenskarna ”älskar att äga”, som en gammal kampanj för Moderata ungdomsförbundet slog fast. Kanske älskar de helt enkelt att äga sitt Systembolag?

Ledare 23 juni, 2025

Det sista världen behöver är ännu ett gulfkrig

Trumpsupportrar visar sitt stöd under en demonstration mot bombningarna av Iran. Foto: Olga Fedorova/AP/TT.

Medan Trump överväger om han ska starta ännu ett blodigt krig i Mellanöstern hejar SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl på hans upplösande av folkrätten. Tillsammans gör de världen farligare.

Så var det dags igen.

”Vi älskar dig, Gud”, mässade Donald Trump apropå bombningarna av iranska kärnvapenkomplex, ”och vi älskar vår storslagna militär.”

Och när den amerikanska försvarsmakten sägs utföra Herrens verk i Trumps tolkning är det bäst att ducka.

Enligt rapporteringen övervägde han in i det sista om det skulle bli någon attack. Tills det blev uppenbart, baserat på hans inlägg på hans eget sociala medium Truth Social.

Först skrev han att Teheran borde utrymmas. Sedan att USA har total kontroll över det iranska luftrummet, och ”vet exakt var den så kallade ’högsta ledaren’ gömmer sig. Han är ett enkelt mål, men är trygg där – vi ska inte slå ut honom (döda!), åtminstone inte i nuläget.”

Mycket är fortfarande oklart, både skadornas omfattning och huruvida Donald Trump och Israel väljer att eskalera situationen ytterligare. Men Svenska Dagbladet har redan bestämt sig. ”Världen är säkrare utan iranska atomvapen”, skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Hon skriver dessutom att diplomatin och folkrätten hör till ”en annan tid och en annan värld”, och att USA därför gjorde rätt som tog lagen i egna händer.

Om historien har lärt oss någonting så är det att demokratin inte kan bombas fram, i synnerhet inte av USA.

Nu skrevs visserligen Genèvekonventionen 1951, när bara en femtedel av jordens befolkning levde i demokratier – inklusive bristfälliga sådana som segregationens USA. Så det vore intressant att höra exakt vad som ska vara på plats för att Tove Lifvendahl ska anse att folkrätten är värd att respektera.

Visst är Iran en diktatur. Det är ett av världens värsta länder för kvinnor, med en moralpolis som ser till att de bär hijab offentligt, och begränsade rättigheter i allt från äktenskap till arbetsliv. I stället för att göra något åt den över 40-procentiga inflationen, sponsrar man dessutom reaktionära islamistsekter i närområdet. Det bästa för befolkningen vore om mullornas vanstyre föll i morgon.

Även om mycket tyder på att Iran har kärnvapen som långsiktig plan, inte minst då de samarbetar allt sämre med det internationella atomenergiorganet IAEA, finns det enligt chefen Rafael Grossi inga bevis för att de har ett kärnvapenprogram. Däremot lär USA:s attacker nu stärka regimens beslutsamhet, varför Grossi i ett tal den 20 juni uppmanade till ”maximal avhållsamhet” så att diplomatin kan ta vid.

Men förändring måste komma underifrån. Om historien har lärt oss någonting så är det att demokratin inte kan bombas fram, i synnerhet inte av USA. Vi betalar än i dag priset för Irakkriget, som Svenska Dagbladet beskrev som en ”personlig triumf” för George W. Bush när det begav sig (5/5 2003). Inte bara i form av hundratusentals irakiska dödsfall, utan även Islamiska staten och andra terrorrörelser som växte sig starka i tomrummet efter Saddam Hussein.

Läs mer

När man nu applåderar folkrättsbrott bidrar man till en farligare värld. Inte minst som utvecklingen ännu är öppen. ”Det är inte politiskt korrekt att använda termen ’regimförändring’”, har Donald Trump lagt till på Truth Social. ”Men om den nuvarande iranska regimen är oförmögen att GÖRA IRAN STORT IGEN, varför skulle det inte komma en regimförändring?”

Nu väntar världen med olustig spänning på hans beslut. Som FN:s tidigare generalsekreterare Jan Eliasson korrekt beskrev det när jag intervjuade honom om världsläget den 14 maj: ”Vi rör oss mot djungelns lag.” Och tyvärr sitter Sveriges konservativa höger på läktaren med varmkorv och stjärnbanér.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 23 juni, 2025

Socialisten som kan bli borgmästare i New York

Zohran Mamdani utmanar etablissemangsdemokraten Andrew Cuomo i kampen om titeln som New Yorks borgmästare. Foto: Vincent Alban/The New York Times/AP.

Med löften om ett billigare New York utmanar Zohran Mamdani etablissemanget om posten som New Yorks borgmästare. Men i stället för plånboksfrågor har kampanjen kommit att handla om Palestina. Nu måste vänsterkandidaten övervinna både ”röda faran”-propaganda och rasistiska angrepp.

”Ingen vill ha dina terroristfasoner här. Och kolla din personsökare också, din jävla terrorist.” Så löd ett meddelande som Zohran Mamdani fick på sin telefonsvarare förra veckan. Ett annat varnade honom för att ”starta bilar”.

Den 33-åriga kandidaten i Demokraternas primärval till borgmästarposten i New York är luttrad. Men de senaste veckorna har hoten mot honom ökat markant, vilket har fått stadens polis att utreda dem. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 juni, 2025

Ät bandmask och bli ditt sanna jag

Jakten på skönhet är kantad med blod och knäckta ben i nya versionen av ”Askungen”. Foto: Lava films.

I den norska vuxenversionen av Askungen står den fula styvsysterns förtvivlade jakt efter skönhet i centrum. Olga Ruin upptäcker hur estetisk kirurgi flyttat in från sagans brutalitet till vardaglig egenvård.

En ung, söt kvinna begråter sin döda far. Hennes blonda hår ligger utslaget över den ruttnande kroppen där vita likmaskar kravlar runt. En stinkande påminnelse om begravningen som ännu inte blivit av. I sina händer håller hon de vackra ljusblå trasorna från klänningen som hennes styvsyster har rivit sönder. Men genom tårarna uppenbarar sig hennes döda mor som berättar för Askungen att hon visst ska få gå på prinsens bal, varpå de små maskarna börjar spinna ihop klänningstyget på nytt.

Helvete, hur ska det nu gå för den fula styvsystern? När den norska debutregissören Emilie Blichfeldt vrider blicken från Askungens till styvsysterns perspektiv blir det omöjligt, i alla fall för mig, att inte våndas när den väna underdogen ska pimpas med klänning och pumpavagn.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 juni, 2025

Svensk ironisk poesi mår bra

Ester Berg är poet och pluggar till lärare. Foto: Leonard Stenberg.

”Åt pyttipanna i soffan. Naked Attraction på femman”. "Schlager om sommaren" av Ester Berg är en stabil debut om ett brustet hjärta som vägrar gå i kbt.

Det kan knappast vara en slump att en av Ester Bergs få namngivna karaktärer, vännen till det dumpade och deprimerade diktjaget, heter Kristina.

Kristina Lugn (1948–2020) kombinerade humor och mörker med en släng av barnslighet. Jag kom att tänka på henne under fjolårets poesidebatt om ironi, då Dante Löfmarck (GP 3/3 2024) anklagade den samtida poesin för poserande ironi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 20 juni, 2025

Vänstern är bäst på traditioner – glad midsommar!

Artikelns författare firar midsommar. Foto: Privat.

Hur firar du midsommar?

Jag ska träffa några vänner med familjer, dansa som grodor, dricka snaps, och om jag spelar korten rätt: skjuta med värdparets välspända långbåge. Jag lär också lägga upp en selfie framför en svensk flagga på Instagram – alltid retar det någon.

Kring midsommar diskuteras ofta hur inbjudande svenska traditioner är. Jag tillhör dem som tycker att vänstern inte ska tävla i gnäll på nationaldagen, utan snarare se det fina i traditioner – och visa att vi på vissa sätt är bättre på dem.

När jag jobbade med litteratur och musik på ett studieförbund i Uppsala arrangerade vi många poesiläsningar, inte sällan med läsningar av svenska klassiker som Stig Dagerman. Publiken var alltid smockfull av invandrare. Det gäller till och med den enda öppna nationalisten jag stötte på i sammanhanget, den ideologiskt ombytliga poeten Mohamed Omar, som ett tag hette Eddie Råbock (och som nu heter något helt annat, men ska få vara anonym). I övrigt var de flesta som intresserade sig för levande svensk kultur vänster.

I förrgår publicerade vi en himmelskt läst artikel av Joel Halldorf, som handlade om frikyrkornas ansvar efter Gaza. Vissa församlingar tror nämligen starkt på kristen sionism, det vill säga tanken att den moderna staten Israel är uppfyllandet av profetian om Jesu andra återkomst.

Om du inte har läst hans kunniga uppgörelse med denna tanke – gör det!

Gensvaret har varit enormt, och det är inte konstigt. Kristdemokraterna må framställas som den svenska frikyrklighetens politiska arm, inte minst från oss till vänster, men det är inte helt rättvist. Som inte minst Joel Halldorf har beskrivit finns i den svenska frikyrkligheten även en lång tradition av samröre med arbetarrörelsen.

Det har jag själv märkt av i Ångermanland och Västerbotten, där jag har rötter på mammas sida. Överallt finns små missionsförsamlingar som driver mysiga loppisar och kaféer som samlar in pengar till Gaza, allt i det tysta. Och flitiga läsare av mina veckobrev känner till min kärlek till den amerikanska frikyrkopastorn Martin Luther King – som kombinerade gåshudsframkallande frälsningstal och ihärdigt folkrörelsearbete med ett försonande budskap om att inte låta överklassen lura svarta och vita arbetare att de har olika intressen.

Kanske har vissa därför börjat förstå att vänstersidan faktiskt värnar mycket av det som traditionalister håller högt. I SCB:s stora vallokalsundersökning fanns det bara ett parti som tappade väljare till Vänsterpartiet – nämligen 0,2 procentenheter från Kristdemokraterna. Min kollega Jacob föreslår att vi kallar dem ”Nooshi-kristna”.

Det är inte så konstigt. Det är vänstersidan som ser till att det finns kulturskolor och studieförbund som håller klassikerna vid liv, och museer där svenska konstskatter kan hänga. Och medan jämställda äktenskap håller längre, är det välfärden som hållit uppe barnafödandet i Norden på en högre nivå än andra OECD-länder. Det är fullt möjligt att stå upp för allt detta, och samtidigt värna sexuella minoriteters och andras rätt att leva hur man vill – inklusive att skriva ”kuken” på flaggan om man så önskar.

Så i morgon firar jag glatt med jordgubbar och svenska flaggor. För jag vet att jag älskar det här landet mer än varje enskild nationalist.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 juni, 2025

Flocken sluter upp för furry-flyktingen Allan

Foto: Liz Fällman.

När 41-årige homosexuelle Allan blev satt i Migrationsverkets förvar, hotad av utvisning till ett allt mer homofobt Ryssland i krig, spetsades många par kattöron. Ett dussin bekanta från furry-subkulturen tog sig ända till Flen för att visa sin solidaritet genom stängslet.

”OwO!”

Allans kan inte skicka emojis med sin lånemobil i förvaret, och reagerar därför på beskedet om att han ska få besök med en klassisk furry-smiley i text.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 20 juni, 2025

Regeringen väljer lyxrenoveringar framför mediciner

Reformen av högkostnadsskyddet kan göra det svårare för fattiga att få tag på viktiga mediciner, menar debattören. Foto: Jessica Gow/TT.

Den första juli höjs taket för högkostnadsskyddet med 900 kronor. Ett beslut som drabbar fattiga hårdast, medan de rikaste belönas med sänkt skatt. Regeringen måste ställas till svars för sina prioriteringar.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ingen kan blunda för att många svenskar har det tufft ekonomiskt. Lågkonjunkturen och arbetslösheten gör det svårare för allt fler att få livet att gå ihop. Siffror från Rädda barnen visar att de ekonomiska svårigheterna för folk med låga inkomster har ökat markant bara det senaste året. I dag är det tre av tio ensamstående föräldrar med låga inkomster som anger att de har svårt att äta sig mätta. Och hälften av samma grupp uppger att de inte haft råd med näringsrik mat, säsongsriktiga kläder och fritidsaktiviteter för barnen.

Detta är den verklighet som allt fler hushåll i Sverige lever med. Hundratusentals lever i barnfattigdom, i ett av världens rikaste länder. Ändå blundar regeringen. Från och med 1 juli blir även läkemedlen dyrare. Då träder höjningen av egenavgiften inom högkostnadsskyddet i kraft, och gränsen höjs med från 2 900 till 3 800 kronor.

Vi i Gröna Studenter tycker att regeringen gör fel när de tar från de sjuka och ger till de rika i form av skattesänkningar.

Vi i Gröna Studenter tycker att regeringens prioritering är absurd. Att höja priset på läkemedel kommer att slå mot dem som har det tuffast. Och det som gör regeringens agerande ännu värre är att de samtidigt öser pengar över de rika.

Regeringens nya skatteregler sänker skatten för riskkapitalister, en grupp som utan tvekan har råd att bidra till statskassan, med så mycket som 600 miljoner kronor under det första året. För den som tjänar 62 500 kronor i månaden sänks skatten med 836 kronor, fem gånger mer än för dem som tjänar 25 000 kronor.

Det är beklämmande att regeringen prioriterar skattesänkningar för de rikaste framför priset på mediciner. De med svagast ekonomi kan nu behöva tvingas välja mellan mediciner och mat.

Läs mer

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) motiverar höjningen av egenavgiften med att det ska säkra läkemedelssystemets framtida finansiering. Vi delar hennes oro för hur det ska finansieras när det saknas värdefulla satsningar i statsbudgeten. Sveriges Kommuner och Regioner larmar om att alla 21 regioner brottas med underskott och är i behov av större satsningar än vad regeringen presenterar i sin budget. Staten måste ta ett större ansvar för sjukvården i detta tuffa ekonomiska läge och sluta låta låginkomsttagare ta smällen för regeringens politik.

Att höja priset på läkemedel riskerar dessutom att leda till fler sjukskrivningar vilket blir ännu dyrare på sikt. Kostnaden för sjukskrivningar i Sverige ligger på över 92 miljarder kronor, och beror i hälften av fallen på psykisk ohälsa. Vi har inte råd att svika dem som behöver dessa läkemedel och är i riskzonen för att bli sjukskrivna.

Vi i Gröna Studenter tycker att regeringen gör fel när de tar från de sjuka och ger till de rika i form av skattesänkningar. En välfinansierad välfärd är en investering i framtiden och helt nödvändigt för ett friskare och rikare samhälle.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 juni, 2025

Underskatta inte svenska folkets engagemang, Björn Söder

Björn Söder talar i riksdagen i september 2022. Foto: Anders Wiklund/TT

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Så gör Tidöregeringen det igen. Direktstyr statliga myndigheter i sin ”heliga” kamp mot folkrörelserna. Det som arbetarrörelsen har byggt upp måste raseras och det ska gå fort, helst så mycket förstörelse som möjligt på mandatperiodens fyra år.

I kommunikationen från regeringen vill man få det att framstå som att inga ändringar är gjorda, ”allt rullar på som vanligt”. Business as usual. Men Sveriges andra största parti, de som egentligen styr landet, är ärligare. 

SDs Björn Söder slår återigen fast att ”Sida ska läggas ner” (DN 15/6). Han är missnöjd med hur partiets egna biståndsorganisation Hepatica behandlats sedan de bildades. Han är missnöjd med Sidas tjänstemän och han är även missnöjd med andra statliga tjänstemän. ”Många tjänstemän i Sverige bör bytas ut”. 

Men Benjamin Dousas statssekreterare Diana Janse är toppen tycker Söder. Hon gör ju precis som SD vill, lyfter luren till generaldirektör Granit och får jobbet gjort. Statssekreteraren ordnar så att Olof Palmes Internationella Center (OPC), på en dag och som enda organisation, stoppas att ta del av SIDAs medel. Hon fixar också så att UNWRA, trots SIDAs egna rekommendationer att fullfölja utbetalningen av biståndet, blir utan stöd. Och hon svingar trollspöet så att Hepatica äntligen belönas efter allt hårt slit för att hjälpa specifikt kristna och pensionärer. 

Inget fel med de målgrupperna, men bistånd handlar om humanitär hjälp för mänskligheten där den behövs, oavsett vilken religion eller kulturell grupp man tillhör. Bedömningen måste vila på grundläggande mänskliga värden.

Kulturhus, replokaler och konsertlokaler släcks ned på löpande band och Sverige blir tystare, tråkigare och dummare. 

Det regeringen gör med biståndspolitiken är att med ”kirurgisk precision”, för att låna en formulering från Palmecentrets generalsekreterare Oscar Ernerot, följa Trumps och Orbáns politiska massakrer av demokratin hack i häl.

Beslutet om att stoppa stödet till OPC:s verksamhet inom civilsamhället internationellt får oerhörda konsekvenser. Det kommer att hämma demokratiutvecklingen i länder med ett redan svagt demokratikapital. Det handlar om civilsamhällsorganisationer i länder som Belarus, Georgien, Palestina, Moldavien, Namibia och Filippinerna som inte längre kommer att erhålla stöd genom OPC. 

Strategin att attackera folkrörelserna och civilsamhället i stort började dock tidigare.

Mandatperioden inleddes med ett praktnummer av regeringen. Med Tidöavtalet i handen på väg från den inledande slottsbataljen rattade de bilen rakt mot det första budgetbeslutet att påbörja nedmonteringen av folkbildningen. En tredjedel av studieförbundens totala verksamheten – 500 miljoner kronor – skär regeringen bort under perioden 2024-2026.

Två studieförbund – Kulturens Bildningsverksamhet och Ibn Rushd – har redan fått stänga ned och de åtta som är kvar kämpar för sin överlevnad. Kulturhus, replokaler och konsertlokaler släcks ned på löpande band och Sverige blir tystare, tråkigare och dummare. 

Kulturministern pratar ofta starkt och vältaligt om bildning, om att ge alla möjligheter att kunna navigera i det kulturella landskapet. Den som har en annan kulturell bakgrund än etnisk svensk ska få kompasshjälp genom den kulturkanon som herr Trägårdh kommer att presentera senare i år. 

Man kan tycka vad man vill om en kanons vara eller icke-vara, men om bildning är något viktigt och som ska stödjas, då är det helt oförståeligt varför studieförbundens verksamheter ska krympa till den grad att en medborgare måste åka många, många mil för att komma till närmsta studieförbundsavdelning.

I veckan presenterade Parisa Liljestrand utredningen om breddad finansiering till kulturen. Vid presskonferensen slog kulturministern återigen fast att viljan att öka den privata finansieringen absolut inte har någonting att göra med att det offentliga stödet ska sänkas. Det ska verkligen hållas på samma jämna nivå , säger hon. 

Dilemmat är att den offentliga finansieringen redan är fullständigt urholkad av Baumols effekt, det vill säga när kostnaderna för löner, lokaler, varor och tjänster ökar markant under längre tid, medan intäkterna står stilla. I vissa fall handlar det om rena sänkningar av det statliga stödet.

Sådant slår extra hårt inom kulturområdet.  

Regeringen är inte lika tydlig som SDs Björn Söder när det kommer till deras politik inom folkbildning och kultur. Men strategin är tydlig. Även inom dessa områden ska paradigmskiftet genomföras.

En sak har dock Tidögänget kraftigt underskattat när det gäller den samlade strategin för att rasera folkrörelsernas arbete inom bistånd, civilsamhälle och kultur och det är hur befolkningen reagerar. 

Läs mer

När effekterna av de politiska besluten kommer nära och lokalsamhället drabbas av nedstängda mötesplatser och verksamheter som funnits i 100 år, då blir motreaktionen kraftig.

Den kraften som då sätts i rörelse är civilsamhällets raison d’être och den kraften är stark.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 19 juni, 2025

Sju sätt att nå unga innan det är för sent

Statsminister Ulf Kristersson (M) besöker elever från årskurs sex på grundskolan Vittra Forsgläntan i Kungsbacka som infört mobilförbud, den 14 april 2025. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Politikerna har tappat de ungas förtroende. Så här kan de vinna det tillbaka.

Intervjun med mig i SvD, ”Du pekas ut som dum, obildad och ond”, hamnade på tidningens förstasida. Med armen djupt nere i torktumlaren pratade jag öppet om varför så många unga män känner sig svikna av politiken.

Men faktum är att det inte bara handlar om män. Problemet är större än så. Bara en av fyra unga tycker att samhällets framtid ser ljus ut. Majoriteten har tappat tron på politiska lösningar och inte ens hälften instämmer helt i att demokrati är det bästa systemet.

Politiken håller på att tappa en hel generation av unga och det är ett enormt demokratiskt problem. För oavsett vem som vinner valet så lär det, om inget ändras, bli för att de är ”de minst dåliga”. Inte för att unga på riktigt tror på dem.

Så här är sju sätt politiken kan vinna tillbaka ungas förtroende:

1. Ge oss visioner att tro på

”Vi har Black mirror, men var är vår White mirror?” undrade en vän nyligen. Vi unga är nämligen trötta på att dränkas i dystopier. Vi törstar efter politiker som vågar drömma stort och måla upp ett Sverige värt att tro på.

2. Sluta läxa upp, börja lyssna

När jag intervjuade Sara från Karlshamn, en ung före detta missbrukare, sade hon: ”Politikerna måste ut och prata med folket. Försöka att faktiskt lyssna.”

Orden hade lika gärna kunnat komma från någon av mina barndomsvänner. När unga känner att framtiden är hopplös förtjänar de mer än ett ”ja, men du är dum som röstar på SD”. För i stället en dialog i ögonhöjd och visa genuin nyfikenhet inför vår verklighet.

3. Visa att ungas känslor är politik

För de av mina klasskamrater som slutade tro på politiken började det oftast med en känsla. Ilska över att inte ha ett jobb, att bussen inte kommer
i tid, eller över folkmordet i Palestina. Men allt det är ju politik! Avfärda inte känslorna, utan erkänn dem och hjälp unga att använda dem för förändring.

4. Fixa skolan

När jag började i högstadiet på Parkskolan i Osby slogs vår klass ihop med två andra. Då räckte varken datorer eller skolböcker till, så vi fick dela. Sjukskrivna lärare ersattes med vikarier utan utbildning. Skolkuratorn var bara där någon dag i veckan. När skolan fungerar så dåligt är det inte konstigt att många tappar många tron på politiken innan de ens fyllt arton.

5. Stå på ungas sida, inte elitens

”Det är så sjukt att du håller på med politik”, sade en barndomsvän. Jag stämde inte in på hans bild av politiker – en liten grupp verklighetsfrånvända kläggmänniskor som skor sig på folket. Det hjälper nog inte att Sverige rankas rekordlågt i korruptionsindex, svenska ministrar sysslar med suspekt aktiehandel, och svängdörrarna snurrar fritt mellan lobbyism och politik.

6. Var ärlig med svårigheter

I SvD-intervjun säger jag att politiker måste kunna ge enkla analyser och svar. Men de måste också vara sanna. Unga ser igenom ordbajs och tomma löften, så visa respekt genom att vara öppen med politikens begränsningar och tala klarspråk om målkonflikter.

7. Var där unga är

Förmodligen inte på Facebook, i dagstidningarna, eller ens i ditt hörn av Instagram. Gör ett konto på Tiktok, Youtube eller Discord. Och förstå plattformen du verkar på. För att vara trovärdig och tränga igenom algoritmerna måste du börja med att förstå ungas språk, kultur och trender – och interagera med dina följare. (Behöver du hjälp får du gärna skicka ett meddelande på Tiktok.)

Bonus: Kom ihåg att de flesta inte bor i Stockholm

Nio av tio unga bor någon annanstans, och de som bor i landsbygdskommuner känner sig bortglömda av samhället. Om man vill vinna tillbaka ungas förtroende är sådana kommuner en bra plats att börja på.

Skibidi.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 19 juni, 2025

Lobbyisten Simona Mohamsson blir ny ledare för Liberalerna

Simona Mohamsson, Liberalernas nuvarande partisekreterare, efterträder Johan Pehrsson som partiets nya partiledare. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Småföretagare, pr-lobbyist, SD-kritiker. Nu ska Sveriges minsta riksdagsparti ledas av Sveriges yngsta partiledare, som brinner för demokrati – men tar frågor om Palestina i andra forum. ”Verkligen glädjande”, skriver hennes tidigare chef på pr-byrån Narva.

Simona Mohamsson, 30, ska bli ledare för Liberalerna. Det föreslår partiets valberedning under torsdagsmorgonen. Hennes uppgift blir att samla och mobilisera partiet, enligt valberedningens ordförande Lars Persson Skandevall.

– Skojarna från vår skattefinansierade välfärd ska helt bort, och det måste hela borgerligheten ställa sig bakom, säger hon på presskonferensen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)