Den 17 maj 2016 går en 23-årig kvinna in på toaletten på en karaokebar i det hippa Gangnam-distriktet i Sydkoreas huvudstad Seoul. Därinne möts hon av en 34-årig man som hugger henne fyra gånger i bröstet med en kökskniv.
Mannen, som inte känner kvinnan, grips och uppger som motiv sitt hat mot kvinnor, som han menar har ignorerat och förödmjukat honom hela livet. Polisen avfärdar hans förklaring och slår i stället fast att orsaken är mental ohälsa.
De följande dagarna samlas tusentals personer vid Gangnamstationen för att sörja offret och protestera mot rättsprocessen. I talen vittnar kvinnor om sexism och våld i det sydkoreanska samhället. På plakaten står budskap som ”Hon var död och jag hade tur att överleva”.
Samtidigt växer en motreaktion. Män samlas för att protestera mot vad de upplever som en antimanlig rörelse. ”Alla män är inte kriminella” står det på flera plakat, vilket leder till konfrontationer. En man dyker upp iförd en rosa elefantdräkt med texten ”Alla köttätare är inte dåliga, bara de kriminella”, i en referens till att kvinnor kan beskrivas som ”föda” i Sydkorea. Som svar sätter kvinnor lappar på elefanten med ordet ILBE-ch’ung, ”ILBE-insekt”, i ett försök att ”spegla” den sexistiska retorik som används av misogyna mansrättsrörelser så som just plattformen ILBE.
De följande månaderna skjuter försäljningen av feministisk litteratur i höjden i Sydkorea och flera nyord uppstår som gör narr av mäns snålhet och små penisar. På sociala medier som Kakao Talk blir ”fingernyp”-emojin populär i feministiska kretsar – en hand som håller upp tummen och pekfingret, vilket tolkas som en symbol för en liten penis. Det ger i sin tur upphov till en antifeministisk konspirationsteori om att kvinnor medvetet driver med mäns kroppar.
Om detta låter både extremt och förvirrande är det inte konstigt. Händelsen var en våldsam kulmen på ett regelrätt könskrig.
Rötterna till det särskilt hätska klimatet mellan kvinnor och män i landet, som ibland kan få den västerländska ”manosfären” att framstå som slätstruken, handlar dock inte bara om kön. De står även att finna i den allt hårdare ekonomiska konkurrens som sedan 1990-talet har upprätthållit det sydkoreanska ”undret”.
Liksom på många andra håll har sydkoreansk feminism gått i vågor. Det första genombrottet vid mitten av 1900-talet möttes av en backlash då män kände sig hotade av kvinnors nyvunna rättigheter. Det gav i sin tur upphov till en ny feministisk rörelse som drevs av 80-talister. De började studera runt millennieskiftet, i kölvattnet av den asiatiska finanskrisen som drabbade Sydkorea 1997.
Dittills hade den sydkoreanska ”tigerekonomin” byggt på så kallade chaebols, stora industrikonglomerat. När flera av dem gick i konkurs inledde en serie regeringar ett reformprogram framtaget i samarbete med Internationella valutafonden IMF. Arbetsmarknaden luckrades upp och den skyddade marknaden öppnades för utländsk konkurrens. Anställda i 40- och 50-årsåldern tvingades gå i tidig pension, det vill säga sparkades, medan yngre personer började anställas på nya korttidskontrakt. Sedan dess har det blivit extremt svårt för unga att få fast anställning.
Samtidigt växte en konsumtionskultur fram där status allt mer kopplades till pengar och livsstil – just när färre hade råd med det.
– Det går inte att förstå könskriget utan att även se på det som hänt i ekonomin, säger forskaren Youngmi Kim (bilden) vid Edinburghs universitet till Flamman.
– Arbetslivet har blivit väldigt polariserat sedan den nyliberala politiken inleddes i slutet av 1990-talet. Det är samma sak i Japan. Män brukade arbeta för samma företag i 30 år men nu är det väldigt fragmenterat. Folk arbetar mer för plattformar och vet knappt vem deras chef är. Hur ställer man sociala krav då?
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Ojämlikheten märks överallt. Inte minst i populärkulturen – där internationella filmframgångar som Parasite, Squid game och förra årets No other choice på olika sätt behandlar ekonomisk utsatthet. Enligt Youngmi Kim kan även ett relativt oskyldigt fenomen som låten “Gangnam style” av artisten Psy läggas till listan.
– Den handlar om att skryta om pengar. För det är en enorm skillnad mellan att bo i Gangnam och resten av Seoul, och mellan huvudstaden och övriga landet. Social status har blivit mer klassbaserad.
Denna kultur kallas skämtsamt för ”Helvetes-Joseon” efter den särskilt ojämlika epoken under Joseondynastin mellan 1392 och 1897. Ett tydligt exempel är det engelska begreppet ”3D-jobb”, som står för ”dirty”, ”dangerous”, ”demeaning” (smutsigt, farligt, förnedrande). År 2001 var det ungefär fyra sökande per tjänst som toalettstädare och sophämtare. I dag är det 23 per plats, och många av de sökande är högutbildade.
I det ökänt sexistiska Sydkorea har denna utveckling dock sammanfallit med en ny våg feministiska reformer, vilket har lett till dagens backlash bland yngre män.
Sydkorea har liksom många östasiatiska länder präglats av extrem ojämställdhet. För att råda bot på det beslutade konstitutionsdomstolen 1999 att de extra poäng som män tilldelades vid inträdesproven till förvaltningsjobb, som kompensation för den obligatoriska militärtjänstgöringen, bröt mot grundlagen. 2005 avskaffades också det gamla familjeregistreringssystemet, som bara tillät kvinnor att registrera sig som dotter eller maka till en man som ”familjeöverhuvud”. Slutligen inrättades för första gången ett departement för jämställdhet.
Det ledde till en hätsk motreaktion bland yngre män som menade att de blev förfördelade.
2010 grundades humorforumet ILBE (”Det dagliga bästa”) som snabbt blev en samlingspunkt för mansrättsrörelsen, innan det stängdes 2015 efter att flera medlemmar anklagats för brott mot kvinnor.
Mansrörelsens måltavlor var lagändringarna samt nya fenomen som könssegregerade rum på bibliotek och tunnelbanevagnar. Att män fortfarande måste göra militärtjänst och förväntas försörja familjen när få ens kan få ett fast jobb har fått många män att se sig som de egentliga offren – många män gav helt upp ambitionen att bilda familj.
Det var i detta läge som begrepp som kimchi’inyo (en materialistisk kvinna som utnyttjar män) och songgoe (”plastikopererat monster”) började användas.
Aktivister som Sung Jae-gi blev kända för sina aggressiva slogans, som ”Jag gillar inte vilda kvinnor som talar högt och tänker” vilket trycktes upp på t-tröjor, väskor, klistermärken och nyckelkedjor. Han grundade flera antifeministiska mansrättsorganisationer, bland annat Man of Korea 2008. För att samla in pengar till sina privata skulder organiserade han 2013 ett uppmärksammat hopp från en bro i Seoul, vilket tragiskt nog ledde till hans död. Något som i sin tur gjorde honom till en mansrättsmartyr.
ILBE började sprida påhittade historier om kvinnor. Till exempel om att två sydkoreanska kvinnor på ett flyg från Hongkong ska ha vägrat att sitta isär för att undvika spridning av viruset Mers, vilket användes som bevis på kvinnors själviskhet. Sådana fejkade anekdoter i kombination med sexuella trakasserier som uppladdade videor från kvinnliga toalettbås, ledde till en feministisk motreaktion.
Gruppen Megalia grundades i maj 2015 som en motreaktion på mansrörelsen. Namnet kombinerar Mers Gallery, i referens till ett forum om virusspridningen i Sydkorea, och norska Gerd Brantenbergs feministklassiker Egalias döttrar från 1977. Youngmi Kim beskriver hur Megaliaaktivister använde en ”speglingsstrategi” för att svara på attackerna från mansrörelsen.
– Män talar ofta om kvinnors ansikten eller bröststorlek, och huruvida de är feta och deras utseende i allmänhet. Så kvinnor i Megalia började ge dem svar på tal.
De myntade feministiska nyord för att spegla sexistiska förolämpningar i Sydkorea.
Det handlar inte om en könskonflikt. Det handlar bara om pengar, polarisering och ojämlikhet.
Ett exempel är toenchangnyo, ett uttryck som avser 80-talistkvinnor som använder pappas fickpengar för att köpa en billig lunch bestående av knyten med bönpasta och ris (toenchang tchige) för att lägga resten på dyrt Starbucks-kaffe. Megalias svar var kkongch’inam: bokstavligen ”makrillman”, en man som delar på notan – något som är ovanligt i Sydkorea. Ett annat exempel är mam-ch’ung, ”mammainsekt”, en kvinna som inte kan uppfostra barn utan bara slösar bort sin mans pengar – vilket Megalia besvarade med aebi ch’ung, eller ”pappainsekt”: en man som inte hjälper till i hemmet.
Mest uppseendeväckande var dock orden om mäns fysiska attribut. Som svar på kimch’inyo, kvinnor som utnyttjar män ekonomiskt, attackerades männen med kimch’inam – män som bedömer kvinnor efter deras utseende eller män med liten penis. Andra svar på samma ord var Ssipch’inam och ssipch’ipay som båda anspelar på en tio centimeters penis. Begreppen blev så populära att de fick en egen fingernypsemoji och gesten fick snabbt fäste inom populärkulturen, vilket ådrog sig stark kritik från mansrörelsen. Bilföretaget Renault tvingades rentav be om ursäkt för en reklamfilm i vilken en kvinna håller upp tummen och pekfingret i samma gest. Ett annat fall är en reklamaffisch för engelskkursen ”Let’s go camping” där en kvinna håller upp en liten korv i samma gest.
Dessa exempel har lett till att en antifeministisk konspirationsteori har utvecklats kring mäns penisstorlek.
– Mänsaktivister såg dessa exempel som antimanlig propaganda och menade att Megalia måste ligga bakom det, säger Youngmi Kim.
Hon är dock inte övertygad om att männen faktiskt ser det som en konspiration.
– Tror de verkligen att det är en konspiration eller är det mer ett skämt?
– Det handlar inte om det, utan om att kvinnor började ge svar på tal.
Megalias metoder ledde också till kontrovers då de uppfattades som för elaka och radikala. Redan efter en månad hade gruppens Facebookkonto stängts ned tre gånger för våldsamt eller hatfullt innehåll. Sedan 2021 är kontot vilande och enbart material fram till 2016 är synligt.
Sådana reaktioner vittnar dock snarare om sexistisk dubbelmoral än något annat menar Youngmi Kim.
– Jag tycker inte att Megalia är mer radikala än västerländska grupper. Men Megalias liv var väldigt kort.
Att gruppen bestraffades för sina nyord trots att de menade att de enbart speglade sexistiska begrepp som tolererades på sociala medier gjorde att många radikaliserades. Samtidigt ledde inre strider över frågor som transpersoners inkludering till friktion, vilket gav upphov till den radikalare utbrytargruppen Womad.
Rörelsen blev kortlivad: efter mindre än två år existerade ingen av grupperna längre. Kanske kan Megalia ses som ett exempel på vad idéhistorikern Anton Jäger kallar hyperpolitik: den samtida tendensen till enfrågerörelser utan formell struktur som försvinner lika snabbt som de uppstod.
Men till skillnad från många liknande rörelser menar Youngmi Kim att Megalia faktiskt gjorde konkret avtryck på det sydkoreanska samhället.
– De spelade en viktig roll. Tidigare gav kvinnor aldrig svar på tal, även om de blev förolämpade. De höll bara tyst. Megalia erbjöd en strategi för hur de kunde svara, såväl på arbetsplatsen som i skolan.
Hon beskriver hur en sexistisk företagskultur har börjat förändras som ett resultat av Megalia.
Jag tror att Megalia har haft ett enormt socialt inflytande på kvinnor som lärde sig hur de kan svara på den djupt rotade misogynin.
– Professorer och lärare är mycket räddare för kvinnor i dag. De kan inte längre ha middagar med alkohol på jobbet eftersom det alltid leder till ett metoo-fall då någon anklagas för trakasserier. Så jag tror att Megalia har haft ett enormt socialt inflytande på kvinnor som lärde sig hur de kan svara på den djupt rotade misogynin, säger Youngmi Kim.
En uppenbar konsekvens av Megalias kampanjer var de många metoo-fallen som drabbade Sydkorea några år efter att gruppen upphört. Anklagelser om trakasserier och sexuella övergrepp ledde till att flera guvernörer och borgmästare tvingades avgå – i Seoul begick borgmästaren till och med självmord.
– Sydkoreas metoo-rörelse var den mest framgångsrika i världen efter USA, berättar Youngmi Kim.
– Så genusrelaterade konflikter är extremt politiserade i Sydkorea.
Nu har arvet efter Megalia lett till ännu en backlash. De senaste årtiondena har unga män radikaliserats högerut, mycket som ett resultat av 2010-talets könskrig. Enligt Kevin Gray, som forskar om sydkoreansk populism vid Sussex universitet, har högern i Sydkorea blivit allt mer engagerad i genusfrågor.
– Extremhögern har historiskt haft sin väljarbas bland äldre som genomlevde diktaturen. Men de senaste 15 åren har den breddats till yngre män.
Det märktes inte minst under de stora demonstrationerna i december 2024 för och emot den konservativa presidenten Yoon Suk-yeol, efter att denne hade utlyst undantagstillstånd i ett försök till militärkupp.
– Demonstrationer som krävde att presidenten skulle ställas inför riksrätt fick stort stöd bland kvinnor, medan högerextrema demonstrationer till stöd för presidenten främst drog till sig yngre och äldre män, säger Kevin Gray.
Sedan 2020 har det konservativa blocket i Sydkorea ökat sin väljarbas. I valet 2022 röstade 59 procent av män mellan 20 och 30 år på Yoon, medan bara 36 procent röstade för den liberala kandidaten Lee Jau-myung. Bland kvinnor i samma ålder var siffrorna de omvända: 34 respektive 58.
Även Youngmi Kim beskriver hur unga mäns frustration och misogyni har börjat ta sig högerextrema uttryck.
– Jag skulle inte säga att majoriteten av unga män är högerextrema, men en stark minoritet bland 20- och 30-åriga män är väldigt extrema. De stödjer Yoon Suk-yeol men de har också kopplingar till högerextrema evangeliska kristna rörelser, både i Sydkorea och i USA.
– De attackerar inte bara kvinnor utan även utlänningar, som kineser och flyktingar.
Kombinationen av blygsamma feministiska reformer i ett patriarkalt och ekonomiskt stagnerande samhälle har skapat en giftig politisk cocktail bland män, menar Kevin Gray.
– Unga män har det allt svårare att få bra jobb, särskilt de med universitetsutbildning. Samtidigt har kvinnors rättigheter stärkts, även om Sydkorea fortfarande ett väldigt patriarkalt samhälle. Detta har möjliggjort föreställningen att kvinnors stärkta rättigheter har skett på bekostnad av män, säger han.
I själva verket har nästan alla förlorat på den ekonomiska utvecklingen de senaste årtiondena, oavsett kön. Kvinnors framsteg har bara förändrat läget på marginalen. Sydkorea har fortfarande den största löneklyftan av alla OECD-länder mellan män och kvinnor, och i själva verket har kvinnor drabbats ännu hårdare än män av reformerna. 2021 hade 65 procent av arbetande män fasta anställningar, jämfört med 35 procent av kvinnorna.
– Kvinnor arbetar i mycket högre utsträckning än män på tillfälliga och irreguljära kontrakt, så bilden av en antimanlig diskriminering stämmer inte, säger Kevin Gray.
Youngmi Kim instämmer i bilden:
– Jag avslutar alltid mina anföranden med att säga att det inte handlar om en könskonflikt. Det är inte heller en generationskonflikt. Det handlar bara om pengar, polarisering och ojämlikhet.
