Nu har dock bergochdalbanan börjat luta utför igen och vagnen kränger rejält. Mileis inflationspolitik gick ut på att med räntehöjningar hålla peson stark. Problemet är att den har varit för stark för den argentinska ekonomin, vilket har fått tillväxten att avstanna och exporten att sina medan importen i stället har ökat. Det har i sin tur gjort att staten nu lider brist på dollar som behövs för att betala landets skulder.

När Mileis kandidat i början av september oväntat förlorade i lokalvalet i Buenos Aires-provinsen, där över en tredjedel av landets invånare bor, sågs det som en föraning om vad som kommer att ske i mellanårsvalen i slutet av oktober. Marknaderna som redan var nervösa över Mileis penningpolitik och en korruptionsskandal kring hans stabschef tillika syster reagerade direkt: peson sjönk med tio procent på två veckor och tvingade ut den ur det växelkurs-band som Milei infört i april efter att Argentina tagit emot ett nödlån från Internationella valutafonden IMF.

Mileis anhängare, inklusive på Timbro, hade hoppats att den libertarianska frifräsaren med motorsåg en gång för alla skulle bevisa att nattväktarstatsliberaler är bäst på ekonomi. 

Oron är att regeringen kommer att tvingas göra helt om och devalvera valutan, vilket ytterligare skulle öka efterfrågan på dollar och potentiellt leda till en valutakris. För att hantera paniken och stabilisera peson spenderade Argentinas centralbank – som Milei för övrigt har lovat att avskaffa – över 1,1 miljarder dollar på tre dagar förra veckan. Att banken nu bränner igenom sina låga dollarreserver på valutan i stället för att betala på statsskulden har i sin tur fått räntan på statsobligationerna att gå upp, vilket gör det ännu dyrare för landet att belåna sig.

Föga förvånande har denna soppa lett till ytterligare förödmjukelser för Milei. Förra måndagen träffade han Donald Trump för att diskutera villkoren för ännu ett amerikanskt nödlån. Enligt tidigare rådgivare till Milei kommer de att kräva att han delvis överger sin inflationspolitik i stället och fokuserar på att öka dollarreserverna. 

För Mileis anhängare, inklusive på Timbro, är detta jobbiga nyheter: de hade hoppats att den libertarianska frifräsaren med motorsåg en gång för alla skulle bevisa att nattväktarstatsliberaler är bäst på ekonomi. 

Problemet med denna syn på ekonomi – att högern och vänstern tävlar om att vara objektivt bäst – är att den tävlingen inte existerar, eftersom sidorna menar olika saker med en fungerande ekonomi. En värld där Milei hade varit framgångsrik hade fortfarande varit dålig för en stor del argentinare. Det räcker med att se på hans föregångare Margaret Thatcher. 

Hon fick också bukt med inflationen i spåren av 70-talskriserna, men det kom till ett högt socialt pris. Under perioden 1979-87 fördubblades både den relativa och absoluta fattigdomen i Storbritannien – den senare, definierad som andelen människor som lever på mindre än hälften av snittinkomsten, från 10 till 20 procent. Efter att hon avgått var barnfattigdomen den högsta i Europa och arbetslösheten oförändrad, medan ojämlikheten, uttryckt i ginikoefficienter, hade ökat från 0,25 till 0,34.

Detta nämner aldrig högern eftersom de inte ser sådana faktorer som ekonomiskt relevanta (förutom när de orsakas av vänstern såklart). För dem kan nyliberaler aldrig misslyckas så länge finanserna till slut fås i ordning. De kan vänta hur länge som helst på den eventuella framgången, oavsett hur många liv som slås i spillror, som den republikanska regeringen gjorde under 30-talets depression i USA innan Franklin Roosevelt tillträdde. Därför skulle en ekonomiskt framgångsrik Milei också vara en social katastrof. Eller som hans svenska hejarklack på Timbro formulerar det:

”Enligt den ekonomiska teori som Milei använt sig av är chockterapin avsedd att orsaka kortsiktiga ekonomiska svårigheter, men ge långsiktiga förbättringar.”

Man får anta att vi fortfarande befinner oss i det korta tidsspannet. Men som Keynes en gång sade: ”I det långa loppet är vi alla döda.”