De rödgröna partierna har nu personbesatt fem arbetsgrupper som ska lägga grunden för en gemensam regeringsplattform inför valet 2010. När alla grupperna möts den 9 februari i Bommersvik får medierna tillfälle att fotografera en bubblande nyhet; en slags skuggregering i vardande. Det skapar en dynamik som i bästa fall ger de rödgröna ett visst problemformuleringsutrymme.
Men den dynamiken åtföljs samtidigt av en risk för att den poserade enigheten, inte den presenterade politiken, ska blir styrande för arbetet. Medan en urvattnad, andefattig kompromiss är enklast att vara överens om, är det annat som måste till för att vinna väljarnas förtroende.
De senaste månaderna har vi fått en försmak av riskerna. Under finanskrisen har en regering som lutat sig mot samma marknadsfundamentalism som nu rämnar, kunnat komma undan – ja, kraftigt förstärka sina positioner – med tomma gester och tunna löften. En regering som vann valet på att tjata hål i huvudet på folk om sin ”jobbpolitik” kan bara meddela att 2009 ”blir ett skitår” och sedan ägna sig åt att göra sig lustig över oppositionens interna tidsplan. Oppositionen står i väntläge i den grop den själv har grävt. De rödgröna partierna har främst kunnat komma in i den politiska matchen med utspel kopplade till det egna samarbetet – inte den politiska verkligheten i Sverige.
De rödgröna koalitionsplanerna erbjuder likafullt en spännande möjlighet att utveckla ny politik och skapa entusiasm för ett spår- och regeringsskifte. Det är fullt rimligt att be väljare och motståndare vänta på de exakta överenskommelserna – men processen skulle tjäna på avsiktsförklaringar som är allmänna men inte tomma.
Lek med tanken att gruppen ”jobb och ekonomi” tidigt kunde slå fast att en rödgrön politik har som mål att fler ska vara anställda inom den gemensamma sektorn; att gruppen för ”klimat och miljö” förband sig att utarbeta en rejäl långtidsplan för spårutbyggnad i Sverige; att det blev en utgångspunkt i arbetet med ”välfärd och rättvisa” att tänderna ska vara en del av kroppen; att planerna kring ”storstadens utmaningar” kunde börja med ett löfte om en samhällelig bostadsplan för många fler hyresrätter och skapandet av nya ägandeformer som gynnar rörlighet framför spekulation; att arbetet för ”en rättvis och hållbar värld”, i en tid då USA och Israel dragit internationella regelverk i smutsen, fick som mål att Sverige åter ska stärka FN – inte sammanblandas än mer med angreppspakten Nato.
Vad skulle hända? Fortfarande skulle alla inblandade partier pressas att ge avkall på hjärtefrågor, läsa av det politiska kraftfältet och anstränga sig för att komma upp med hållbara, konkreta kompromisser. Fortfarande skulle i praktiken mest utrymme ges till Mona Sahlin och socialdemokraterna. Men samtidigt skulle den politiska debatten i Sverige kunna röra sig bort från de repetitiva, ganska föraktliga seanser som vi senast kunde bevittna i riksdagens partiledardebatt: oppositionen säger abstrakta saker om rättvisa vs. ökade klyftor, och regeringen pekar på att den är mer överens sinsemellan jämfört med oppositionen.
Istället för det ganska dåliga standardsvaret ”vi lovar att i god tid före valet presentera…”, skulle socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister kunna utmana högern att debattera politikens inriktning. Då skulle tiden fram till valet kunna bli ett avstamp för att ”återskapa hoppet och framtidstron i Sverige”, som de tre partierna anger att de önskar, medan Sven-Otto Littorin & co kunde få uppleva ”skitår”.
/Ali Esbati 20/1 2009
