I måndags dömdes den så kallade ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault till två års fängelse av Stockholms tingsrätt, för ett fall av våldtäkt begånget under hösten 2011. Domen har av många välkomnats som en slags upprättelse för #MeToo-rörelsen, men lär också bli dissekerad, analyserad och ifrågasatt i den debatt som redan dragit igång.

Inom ett dygn hade Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg författat en lång text som handlar om allt annat än det centrala: det sexuella övergrepp som Stockholms tingsrätt anser det säkerställt bortom rimligt tvivel att kulturprofilen begått när han tryckte ner sitt könsorgan i halsen på en kvinna så att hon inte kunde andas, för att sedan hålla henne i ett fast grepp tills hon trodde att hon skulle kvävas till döds. Trots den fällande domen tycks Linderborg inte ens övertygad om att den beskrivna handlingen handlar om ett övergrepp. Istället betonar hon att ”ord står mot ord” men att ”mycket talar för” att målsäganden under frivilligt sex med Arnault utsattes för ”något skapligt grovt”.

Att ”mycket talar för att målsäganden först hade frivilligt sex med Arnault” är redan det en problematisk formulering som – medvetet eller på grund av slarv i skrivprocessen – antyder att detta är något den utsatta kvinnan förnekat. Det är knappast en oviktig detalj. Tingsrätten anser nämligen tvärtom att kvinnans öppna redogörelse för sina avsikter med kvällen och nyanserade beskrivning av gärningsmannens positiva sidor stärker hennes trovärdighet när det gäller själva övergreppet.

Det här är något som Linderborg också kunde ha tagit fasta på. Istället ägnar hon resten av texten åt att älta sitt favoritämne sedan #MeToo-rörelsen drogs igång: kvinnornas eventuella egna ansvar. Redan i våras skrev hon (8/1, 2018) att vi också måste prata om vad utsatta kvinnor i kultur- och nöjesbranschen lagt i ”andra vågskålen” – det vill säga karriären. De är ju ”ändå vuxna människor, hyggligt fria individer” och ”viljan att slå igenom kan säkert vara så stor att man kan göra nästan vad som helst.”

Trots den fällande domen tycks Linderborg inte ens övertygad om att den beskrivna handlingen handlar om ett övergrepp

Nu vill Linderborg återigen att vi ska diskutera om det verkligen är ”en antifeministisk fråga att undra var kvinnors ansvar börjar och slutar” och om ”de gråzoner som kallas för sociala relationer, det vill säga, de interaktioner som har mer att göra med tvetydig moral än med juridik”. Hon varnar för att förundersökningen och domskälet i det aktuella fallet ”öppnar för råa spekulationer och psykologiseringar”. Samtidigt resulterar hennes egen läsning av domen i en lång redogörelse av den våldtagna kvinnans beteende efter övergreppet, som Linderborg uppfattar som ”gåtfullt, för att inte säga obegripligt”, och egna spekulationer om kvinnans och hennes väninnas motiv. Sällan har väl en större sten kastats i ett glashus.

Linderborg har tidigare beklagat sig över att #MeToo ”förminskar kvinnor” genom att framställa dem som ”hjälplösa offer”. Det kanske ligger i betraktarens öga, men för mig är det inte bilden av ett ”hjälplöst offer” som framträder när jag läser tingsrättens dom. Jag ser en individ som utsätts för en traumatiserande övergrepp av en person i maktställning och på något sätt lyckas bära det och fortsätta navigera i en värld där djungelns lag råder. För att till slut, när hon känner att hon har stöd från omgivningen i samband med Metoo-rörelsen och DN:s granskning (24/11, 2017) av ”kulturprofilen”, ta mod till sig och polisanmäla sin förövare. Det är på samma gång en deprimerande illustration av de maktstrukturer – klass är en av dem – som bär upp patriarkatet och en hoppingivande berättelse om kollektivt motstånd och styrkan i att gå samman mot sina förtryckare.

Men framförallt är det faktiskt en berättelse om ett vidrigt övergrepp som fullständigt lyser med sin frånvaro i Linderborgs psykologiserande och moraliserande text. När Linderborg ägnar stor möda åt att ifrågasätta kulturprofilens inflytande över litteraturscenen och slår fast att en framgångsrik författare snarare behöver ”ett bra förlag och imponerade recensenter” är budskapet mellan raderna att kvinnorna som låtit sig förföras gjort det för att de inte kunnat nå framgång på annat sätt. Men även om det vore sant så är det naturligtvis fullständigt ovidkommande i diskussionen av ett fall av sexuellt tvång.

Både domen och reaktionen på en av landets ledande kultursidor och tongivande forum för vänsterdebatt blir därmed en bekräftelse på varför #MeToo-rörelsen – oavsett brister och tillkortakommanden – behövs. Den pressetiska debatt som uppstått i rörelsens kölvatten är utan tvekan nödvändig i ett nytt digitalt medielandskap. Men domen mot kulturprofilen kan förhoppningsvis också väcka nytt liv i diskussionen om det #MeToo faktiskt handlade om och bidra till att bryta maktmännens skräckvälde.