Mycket har sagts om filmen Järnladyn, och något av det mest förtjänstfulla har gått att läsa i just de här spalterna (Henning Süssner Rubin, ”En utsatt kvinna att älska eller hata”, Flamman nr 7/2012). Talande är det dock att en dimension av filmen inte uppmärksammats alls. Någonstans. Iögonfallande eftersom det är filmens kanske viktigaste diskussion. Men samtidigt en diskussion om ett budskap så taget för givet att det blir osynligt.
Jag syftar på idén om idén, och ska snart förklara vad jag menar med det.

Låt oss först konstatera att filmen Järnladyn är en saga och att sagoberättelser alltid tar sig friheter. Här har grosshandlardottern Margarets levnadshistoria anpassats för att kunna bli sagan om ankungen som förvandlar sig till den kanske mest älskade och hatade personen i det industriella Storbritanniens historia. Berättelsen om hur Margaret Roberts blir Thatcher.
Men mest är det en berättelse om tankens kraft.
Järnladyn gestaltar på ett nästan överpedagogiskt sätt hur det är tack vare sin trovisshet, sin idéburna övertygelse, som Margret Thatcher kan utmana den jämntjocka gubbmassan och ta sig till maktens grytor. Att Thatcher är kvinna och enligt den patriarkala logiken förväntas representera känsla, där männen runtomkring henne ska stå för förnuft, gör budskapet än tydligare – och putsar upp hennes hjältegloria tills den bländar publiken.

Vad filmen säger kan fångas i ett banalt talesätt: Tankens kraft kan försätta berg. Alltså idén om idén. Uppfattningen att människans idékraft är så suverän att den kan överträda alla gränser och övervinna alla prövningar. (Postmodernismens utmaning av det monolitiska tänkandet – de stora berättelserna – har, ironiskt nog, inte hotat denna idé utan snarare förstärkt tron på möjligheten att genom tänkande förändra den reella verkligheten.)
Den något över hundra år långa filmhistorien bågnar av idealiserade personer som utsätts för utmaningar och övervinner dem. Järnladyns Thatcher är bara en bland tusenden. Det påtagliga med denna film är att det som vanligtvis bara gestaltas – hur en människa via sin övertygelse kan besegra sina bojor eller fiender – här också uttalas. Thatcher brister titt som tätt ut i brandtal för själva idén och vikten av att hålla sig till den. Sällan, nästan aldrig, får vi höra innehållet i hennes politiska idé. (Exakt så postpolitisk är filmen.)
Jag tror att vi kommer att få se och läsa fler uttalade exempel på detta vanligtvis sublimerade budskap framöver.
Det finns helt enkelt en marknad för denna form av berättad lögn.
Snart sagt varje kurva och graf visar hur det marknadskapitalistiska systemet förstör förutsättningarna för ett tryggt mänskligt liv på planeten jorden i framtiden. Och idén om att en rad fräscha idéer (ny teknik!) längre fram ska lösa problemen som samma idéer (då: ny teknik!) orsakat är vad systemet behöver. För att slippa behöva byta spår.

Det är talande att just Thatcher, kvinnan bakom uttrycket ”There Is No Alternative” är föremålet för en film som blottlägger detta systems oförmåga att höja blicken, titta åt sidan, eller – Gud förbjude – rannsaka sig själv.
Är marknadsekonomin problemet? Mer maknadsekonomi!
Är fossilsamhället problemet? Ös på med mer olja och kol!
Svikta aldrig i tron!
När Thatcher i Järnladyn genomför sina radikala samhällsreformer räknar hon med att på kort sikt bli hatad för att på lång sikt bli tackad – övertygad om att hennes idéer kommer att gynna hennes rike och undersåtar över tid. Det är, tycks filmen säga, en plågsam process att pressa in verkligheten i idéernas statiska form, men den som är ståndaktig ska belönas.
Det är just detta budskap som samtiden vill höra. Att jordens fysiska gränser går att överträda – att människans tankeförmåga förminskar eventuella hinder till små fartgupp på en rak resa in i den paradisiska framtiden.
Och det är vad Järnladyn indirekt säger. Till synes.

I sin recension använder dock Henning Süssner Rubin ”ironisk” och ”tragikomisk” för att beskriva Järnladyn. Det är viktiga ord. Det är ord som pekar på motsatser. Filmens inramning med en dement Thatcher förbisprungen av tiden, och tidigare avsatt för sitt högmod, gör det möjligt att också tolka Järnladyn som en subtil kritik av oförmåga att anpassa idéerna efter verkligheten. Alltså ett budskap i rak motsättning mot det jag skissat ovan. Det gör Järnladyn till en tacksam startpunkt för en diskussion.
Men det förutsätter att man ens är förmögen att se idén om idén och se att den är en villfarelse.