Filmen ”The Last King of Scotland” har sina förtjänster – ett underbart soundtrack, en halsbrytande historia och – inte minst – Forest Whitaker i rollen som Idi Amin. Men på det politiska planet både stryker den västvärldens koloniala idé om Afrika medhårs. Enligt filmen började Idi Amin som folkets hjälte och slutade som paranoid massmördare.
Varför det blir så finns bara antydningar till: Amins enkla bakgrund gav revanschlust, hans charm blev livsfarlig. Häxdoktorer dansar, militärer passerar revy – Ännu en negerpresident har gått bananer. Dessvärre finner få av filmrecensenterna något problematiskt med beskrivningen. Men förvånande är det inte.
Diktatorer som hamnar i onåd plockas fram var och varannan dag, och deras personliga ondska är orsaken till varför de plötsligt passerar från godkänt till the dark side. Jag kommer själv från tidig ålder ihåg att man skulle heja på Saddam Hussein mot de onda iranska mullorna. Jag minns också västs favoriter i östblocket: Milosevic och Ceaucescu från den gloriösa tiden innan de blev onda.
Vi lär oss också varje dag att skilja på folkmord och civila offer: det är ju (bokstavligen och juridiskt) en fråga om uppsåt. Saddams blodiga dåd: det är folkmord. USA:s bombningar av Irak – det är civila offer.
Så kan också Hanne Kjöller (DN 9/2) beklaga sig över Idi Amins folkmord och samtidigt förorda Irakinvasionen vars konsekvenser till dags dato kan vara lika många dödsoffer. Och i förbifarten glömma detaljen att Tanzania invaderade Uganda först efter att Uganda försökt invadera Tanzania.
Vem kan egentligen klandra henne?
