Det pågår just nu ett upphetsat och yrvaket meningsutbyte om rasbegreppet här i Flamman, liksom på sociala medier och annorstädes. Polemiken inleddes med att Hanif Bali sade sig vara öppen för att börja tala om ras i relation till dagens Sverige i en intervju i Göteborgs-Posten i början av april i år. Då ordet ras har en kuslig historia just i Sverige blir dock samtalet både laddat och skevt.

Vi har båda forskat om rasfrågor i en svensk samtidskontext i 30 års tid utifrån socialvetenskapens olika spektra och står tillsammans bakom ett flertal böcker och texter som behandlar ras och svenskhet. Med detta i bagaget vill vi börja med att säga att vi instämmer i Balis resonemang om att vi är alltför fixerade vid migrationsfrågor och att vi behöver ett språk för att kunna tala om Sveriges nya demografiska heterogenitet, som vi dessutom också behöver sätta siffror på.

Efter decennier av invandring präglas nämligen Sverige i dag av en både etnisk-kulturell, religiös, språklig och raslig supermångfald kombinerad med extrema segregations- och ojämlikhetsnivåer inom snart sagt alla livets områden, samt en redan mycket stor och snabbt växande andel människor som – trots att de är uppväxta i Sverige – uppfattas som ”invandrare”. 

Annorlunda uttryckt: vita och icke-vita svenskar lever numera i närmast helt och hållet parallella samhällen. Behöver vi då rasbegreppet för att kunna beskriva denna situation? Ja, är vårt svar. 

Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling.

Det är ett svar som uppenbarligen oroar många till vänster. Den svenska rasbiologins historia är ett tillräckligt skäl för att inte längre tala om ras, är ett av argumenten i det pågående replikskiftet. Vi tycker dock tvärtom att det faktum att Sverige en gång var en spetsnation för rastänkandet gör det särskilt angeläget att tala om ras, då arvet efter den svenska rasbiologin gör sig gällande än i dag, exempelvis i form av segregation. Det är dessutom svårare att passera som vit i Sverige, än i de flesta andra västländer, just på grund av att den svenska formen av vithet historiskt har varit mer exklusiv och exkluderande än någon annanstans i världen.

Vad menar vi då med ras? Och här bränner det förstås till. För det klassiska rastänkandets hierarkiska uppdelning i mer- och mindervärdiga raser är självklart inget som är önskvärt. Och att knyta ras till påstådda skillnader i IQ och kriminalitet är naturligtvis förkastligt. Det har Leonidas Aretakis helt rätt i.

Ytterligare ett argument mot rasbegreppet är att ras är en social konstruktion som därför inte existerar som verklig materialitet. Det är riktigt att idén om skilda raser uppstod och fick fäste i en särskild samhällelig, kulturell, historisk och politisk kontext som vi känner som 1800- och 1900-talens kolonialism och nationalism. Men det är samtidigt förenklat att avfärda ras genom att hänvisa till att det är en ren konstruktion, och därmed ett slags språklig fiktion.

För det är mer komplicerat än så. Ras, liksom kön, handlar nämligen om den konkreta, materiella och visuella kroppen. Med detta sagt menar vi verkligen inte att ras och kön är samma sak. Men det finns paralleller dem emellan i fråga om den materiella och visuella kroppen.

En lämplig utgångspunkt för att närma sig rasbegreppet kan vara den amerikanske filosofen Michael O. Hardimans minimalistiska rasbegrepp. I The Oxford handbook of philosophy and race (2017) sammanfattar Hardiman det på följande sätt:

”Det minimalistiska rasbegreppet motsvarar den snävast möjliga definition på rasbegreppet. Minimalistiska raser är grupper av människor som utmärker sig genom att de delar ett mönster av synliga fysiska egenskaper och vars medlemmar är sammanlänkade genom en gemensam härkomst som är specifik för den gruppens medlemmar, och som härstammar från en viss geografisk plats.”

För Hardiman existerar förvisso olika rasgrupper, men med det menar han inte att det finns rena, distinkta raser, att olika raser bär på olika egenskaper, eller att de är mer eller mindre värda. Och det gör inte vi heller. 

Ras handlar kanske tydligast om hud-, ögon- och hårfärg, och det är bland dessa vi skönjer mönster som alluderar till ras. Men begreppet omfattar även andra kroppsliga aspekter, såsom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform. Den svenska rasbiologin lärde dessutom generationer av svenskar att koppla avlånga och rundade ansikten och olika huvudformer till ras.

I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord.

De flesta skulle emellertid säga att allt sådant bör förpassas till historiens skräphög. Och visst vore det bäst så, det instämmer vi också i. Men mycket – ja rentav väldigt mycket – tyder på att hud-, ögon- och hårfärg liksom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform fortfarande har och ges betydelse i dagens Sverige i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och det finns i nuläget inget bättre begrepp än ras för att kunna beskriva detta, eftersom termen etnicitet inte fångar den materiella och visuella kroppen utan kulturella aspekter, vilket Stefan Arvidsson korrekt påpekar.

För dem som bebor kroppar som uppfattas som vita, och därigenom intar en särskild position som neutrala och ”raslösa”, och som vidare utgör en gynnad grupp i samhället, är detta kanske inte en lika bekymmersam fråga.

Måhända är det därför de allra flesta, inte minst inom vänstern, har gjort allt de kunnat för att inte antyda att de tänker i termer av ras. De flesta undviker till och med själva ordet ras, vilket nog får sägas vara det dominerande svenska förhållningsättet till ras; det vill säga det färgblinda synsätt som för övrigt också har blivit i princip det enda sättet att vara antirasist på i Sverige. Men den hållningen har, kan vi konstatera, inte fått bort sorteringen av fysiska kroppar inom samhällets olika sfärer. För det är inte D-vitaminbehov som driver den utvecklingen.

Mot bakgrund av hur rassegregerat, rassegmenterat och rasstratifierat Sverige är i dag tror vi därför inte att färgblindheten är en fortsatt fruktbar väg framåt. I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord. Vi behöver helt enkelt kunna tala om den svenska rasliga supermångfalden, utan att ständigt behöva fokusera på migration och invandrare. Och vi behöver inte minst göra det för att förstå hur denna rasliga mångfald korrelerar med segregation och ojämlikhet.

Den aktuella rasdebatten visar med all tydlighet att rasbiologins historia har resulterat i en beröringsskräck för vad som med fördel kan kallas r-ordet, liksom i en aningen förvirrad begreppsdiskussion. Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling. Men i stället för att försvara och klamra sig fast vid en fortsatt färgblind idévärld, eller förlora sig i en ordväxling om vad vi egentligen menar med ras, alternativt köra fast i den eviga striden om var den exakta gränsen mellan det biologiska och det sociala går (vilket för övrigt gör samhälls- och kulturvetare beroende av naturvetenskapliga paradigm för att kunna förstå den sociala verkligheten) anser vi att vänstern måste börja adressera det faktum att den svenska rassegregationen och rasojämlikheten mycket väl kan vara den mest extrema i hela västvärlden, trots – eller tack vare – den påbjudna färgblindheten. Denna omständighet gör det nödvändigt att sätta både ord och siffror på denna högst materiella verklighet, i stället för att återigen lämna walkover och ge högern tolkningsföreträde.

Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.