Stig Henriksson och jag har motionerat till V-kongressen om att skriva in i valplattformen att den ekonomiska och politiska eliten ökar klyftan till folkmajoriteten och att detta gynnar extremhögern och försvagar demokratin. Partistyrelsen föreslår avslag med argumentet att den politiska makten ska öka för att utveckla demokratin. Väl en något enkel och odialektisk syn på staten för ett parti som säger sig stå på marxismens grund?

Extremhögerns framgångar i Europa beror inte bara på rasism, utan också på att centraliseringen i stat och folkrörelser skapat ett ”establishment” för att citera CH Hermanssons varning i Vänsterns Väg 1965. Den svenska maktutredningen visade att folket på 1950-talet såg sig som arbetare eller tjänstemän. Idag delar de flesta in oss i tre sociala grupper: ”Vi vanligt folk”, ”de där nere” och ”de där uppe” – den politiska och ekonomiska eliten.
Arbetarrörelsen har försvarat sig mot anklagelser för elitism med att den privatkapitalistiska eliten lever på en nivå långt över den som finns i statens och folkrörelsernas topp. I och för sig sant. Men argumentet har svårt att bita när s-topparna har RUT-avdrag, när Bengt Westerberg utöver 820.000 kronor i årslön från Röda Korset har en miljon som ordförande i statliga styrelser eller när riksbanksdirektörerna, nyss klassade som sämsta ekonomiska prognosmakare, kan ha 150.000 i månadslön plus fördelaktiga bostadslån.

Argumentet att kapitalisterna är värre försvagas också av att de vanligtvis inte hymlar. De försöker fly media, men när de inte klarar det så säger de oftast att de är värda sina arvoden och bonusar eller pekar de på den internationella konkurrensen och att direktörslönerna i USA är ännu mer extrema. Men vi som tillhör eller tillhört den politiska eliten och som säger att vi står för solidaritet och jämn inkomstfördelning framstår som hycklare.
Analyser i valplattformar har knappast stor betydelse. Men om vänstern negligerar frågan är vi illa ute.