Med anfallet på Libyen har Nato upprepat den formel för regimskifte, att intervenera i inbördeskrig, som tillämpades i forna Jugoslavien. Skillnaden nu är att den auktoriserats av en ”Münchenliknande” uppgörelse i Säkerhetsrådet som bäddar för nya krig.
Den vidriga lögnen, att de 10 000 bombuppdragen, massiv förstörelse av infrastruktur och massmord på libyer gällde ”skydd av civilbefolkningen”, beredde väg för detta krig för oljan. Påståendet att den libyska regeringen använde flygvapnet för att attackera civilbefolkning visade sig sakna belägg. Hotet om massaker i Bengazi var aldrig mer än en krigsförberedande hypotes.
Nationella säkerhetsrådets talesman Ben Rhodes säger triumferande i en intervju i Foreign Affairs att metoden att få det att se ut som en inhemsk rörelse ”stärkte intrycket att det inte handlade om utländsk ockupation”. Han medger att USA:s mål redan från början varit regimskifte. Ett mål helt i strid med folkrätten.
En nästan enig riksdag, inklusive Vänsterpartiet, ställde sig bakom svenskt deltagande i Natos krig i Libyen. Många medlemmar i Vänsterpartiet var emot det imperialistiska kriget, men de verkar ändå inte inse konsekvensen av det ställningstagande partiet gjort: att det berör principerna för internationell solidaritet.
Anser vi att ett marxistiskt perspektiv är relevant i dagens värld kan inte Libyenfrågan och antiimperialismen reduceras till en fråga bland alla andra. Hur såg Marx på förhållandet mellan arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp för frigörelse?
Imperiebyggaren Cecil Rhodes förstod redan 1895 imperialismens och extraprofitens betydelse för att stävja den framväxande arbetarrörelsen: ”Om vi vill undvika inbördeskrig måste vi bli imperialister”. Med ”inbördeskrig” menade han arbetarrevolution.
Karl Marx formulerade samma sanning fast med motsatt klasståndpunkt. I ett brev 1870 till Siegfrid Meyer och August Vogt i Första Internationalen behandlar han förhållandet mellan de irländska nationalisternas kamp och arbetarklassens frigörelse. Irland var en koloni i det brittiska imperiet.
Han påpekar att de engelska arbetarna ”känner sig som medlemmar av den härskande nationen” i förhållande till de irländska arbetarna och blir ”eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländska arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar.”
”Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv. Häri ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om”, fortsätter Marx.
Och drar slutsatsen: ”Sålunda är det Internationalens plikt att i alla sammanhang ställa konflikten mellan England och Irland i förgrunden och samtidigt öppet ta ställning för Irland. Och Centralrådet i London måste se som sin speciella uppgift att få de engelska arbetarna att inse att Irlands nationella frigörelse är den viktigaste förutsättningen för att de själva ska kunna uppnå social frigörelse…”
Marx definierar själva essensen i begreppet solidaritet (gemensamt intresse): ”Att sluta upp på irländarnas sida blir således ingalunda någon sentimental hjälpaktion; det ligger lika mycket i engelsmännens eget intresse.”
Att arbetarrörelsen i väst inte förmått solidarisera sig med de förtryckta folken i tredje världen förklarar dess kraftlöshet. 1914 skedde det första stora sveket när Andra Internationalens ledare övergav internationalismen, föll undan för den demoniserande krigspropagandan som de härskande klasserna utlöste och ställde sig bakom världskrigets slakt i skyttegravarna.
Men i praktiken var solidariteten heller ingen självklarhet inom Kommunistiska Internationalen. Ho Chi Minh riktade vid dess kongress 1924 svidande kritik mot särskilt de franska kommunisterna för deras svek mot folken i kolonierna. Ett svek som senare årtionden bekräftades i partiets uppslutning bakom kolonialismens upprätthållande i Vietnam och Algeriet.
Hur motstridig mot solidaritetstanken den sovjetiska ockupationen av Afghanistan under 1980-talet var framgår av vad Friedrich Engels skrev i ett brev till Karl Kautsky 1882: ”Blott ett är säkert. Det segerrika proletariatet kan inte tvinga några som helst välsignelser på någon främmande nation utan att därigenom undergräva sin egen seger.” Med andra ord: Ett folks befrielse måste vara dess eget verk.
Vilket för övrigt kan appliceras på all så kallad ”humanitär intervention”. Solidaritetens första bud är att respektera nationellt oberoende och territoriell integritet.
Vänsterpartister bör ta upp kampen mot partiets uppslutning bakom kriget i Libyen. Antiimperialismen är en avgörande fråga som bör stå högst på den politiska dagordningen.
