Att andra världskriget betraktas som ett krig mellan ideologier eller raser, om vi ska använda nationalsocialistisk terminologi, är ingen kontroversiell uppfattning. Få höjer ögonbrynen om någon hävdar att andra världskriget med logisk slutledning är följden av Versaillesfredens villkor och landavträdelser. Att däremot hävda att kriget är ett resultat av imperialistisk expansion och dess inre motsättningar samt kulmen på en kontrarevolutionär process, och att målet var att underordna världen en dominerande makts kapitalackumulation, förkommer inte lika ofta i litteraturen eller på tv.
Emellertid är det inte obekant för den historiskt bevandrade att världen efter 1918 var en krutdurk. Det brittiska imperiet hade inte längre det självklara ledarskapet det så länge åtnjutit, Habsburgska likt Ottomanska riket hade upphört att existera, och USA återföll efter 1919 i amerikansk isolationism vilket innebar ett maktvakuum. Halvhjärtade politiska försök som Weimarrepubliken och ekonomiska likt Dewesplanen kunde inte återställa en alltmer internationaliserad kapitalistisk världsekonomi. Mandels analys utgår ifrån krigets oundviklighet och nödvändighet i en internationaliserad kapitalistisk världsekonomi. Utan att krångla till det mer, kan det sägas att vi här får ännu en studie i vad Lenin betraktade som kapitalismens högsta stadium, imperialismen.
Den framlidne belgiska ekonomen, tillika trotskisten, Ernest Mandel försöker nu. Nåväl, i svensk översättning i alla fall, det är 20 år sedan boken utkom på engelska. Mandel är annars inte obekant för den ekonomiskt intresserade, med tänkvärda teorier om senkapitalism och konjukturcyklar. Det är trots allt ingen bok som uteslutande handlar om ekonomi, Mandel försöker skriva en histoire totale över andra världskriget. Vi får följa genomgångar kring vapen, strategier och logistik likväl som kriget i sig och dess konsekvenser, allt på ett stundom skickligt men emellanåt alltför rörigt sätt. Boken är heller inte lättillgänglig för den historiskt obevandrade, vilket självklart begränsar läsekretsen. Det krävs nämligen av läsaren ett hyggligt mått av förkunskaper kring krig/kriget och de senaste seklernas historia för att kunna tillgodogöra sig den. Det är i sig anmärkningsvärt, och används en så pretentiös titel som i detta fall är nog tydlighet och uttömmande förklaringar på sin plats.
Mandels teori är väl värd eftertanke, och ett självklart komplement till en analys av andra världskriget. Däremot saknas i större resonemang kring för händelseutvecklingen betydelsefulla företeelser, såsom nationalism och demokrati. Detta tillsammans med ett drag av arbetarromantik och klasspolemik innebär att vi inte får en självklar och fullständig redogörelse, utan en alltför ensidig.
Mandel öppnar själv aldrig dörren för att brister i analysen kan finnas och håller benhårt fast vid försvaret av den tyska arbetarklassen. Inte mycket står nämnt om arbetarnas roll i SA eller det taktiska i att ha socialistiska inslag i nationalsocialistisk agitation, exempelvis att klassenigheten skulle stå tillbaka för folkenigheten. Till Mandels försvar bör nämnas att nationalismen och dess reaktionära klassamarbete behandlas, men orsakerna till detta bör problematiseras ytterligare, likt arbetslinjens bedövande effekt på det tyska motståndet. Det innebär dock inte att Mandel nödvändigtvis har fel i vad han skriver, utan enbart att ytterligare faktorer måste beaktas om vi ska svara på frågan om vad kriget egentligen handlade om.
Det är dock en bok som har ett klart läsvärde för den som vill förstå sin samtid och historia. Den ger en klar överblick av det politiska maktspelet runt kriget likväl som en med många anekdoter levandegjord historieskrivning om kriget i sig. Den är även ett kompletterande verktyg till förståelsen av tiden efter 1945. Rådet blir dock att inte göra likt pastor Åke Green med bibeln, och tolka den alltför bokstavligt, det krävs nämligen ytterligare perspektiv för att svara på en så komplex fråga som vad kriget egentligen handlade om.