The second round provided New Democracy with an even stronger mandate to take Greece in a conservative direction. In the end, the betrayals of the Left came to overshadow the scandals of the Right.
The results of the second round of the Greek national elections of June 2023 were not surprising. New Democracy’s (ND) victory was undoubted, making Syriza’s percentage as the official opposition and the performance of smaller parties the only contested issues. This certainty was cemented already after the first round of elections in May, when despite falling short of a majority, ND increased its voting share after 4 years in government, while Syriza saw a drop of more than 10 points.
If the June elections were predictable, however, the May results appeared to take everyone by surprise. To start with, the context within which ND not only did not lose but in fact gained points was remarkable. Similarly, Syriza’s drop was even more astonishing. Lastly, the ascent of far-right parties and the failure of Varoufakis’ Mera25, for many represented a slap in the face.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Nästa år får Sveriges kulturtidskrifter två miljoner mindre i statligt stöd. Bland årets sökande som inte får några pengar alls finns Magasinet Konkret, Röda Rummet och anarkistiska Brand – som inte begriper rådets motivering.
– Jag är både förvånad och inte. Vi tyckte vi hade uppfyllt alla kriterier i vår ansökan, och det är förvånande att de tycker det inte är värt ett enda öre, säger Evelina Johansson Wilén från Röda Rummets redaktion.
Den marxistiska tidskriften grundades 1969 och hör till föreningen Socialistisk politik, men har de senaste åren lagt ned mycket arbete på att bli en fristående organisation kvalificerad för stöd, berättar hon för Flamman.
– Samtidigt tänker jag att det bara är en del av Tidöregeringens större angrepp på studieförbunden, kultursfären och vänsterpressen, det känns som en svältkoststrategi på alla fronter. Det är uppenbart att vi inte kan lita på att staten kommer skydda oss här, och att vi måste göra det tillsammans. Jag tänker att det är det vi lär oss.
Onsdagen den 11 december meddelade Kulturrådet vilka kulturtidskrifter som kommer att få ekonomiskt stöd under nästa år. Totalt fördelas 25 miljoner kronor till mindre redaktioner och tidningsföreningar, främst inom konst och kultur – en nedskärning på knappa två miljoner, eller 6,7 procent, jämfört med förra årets bidragspott.
Många möts därmed av sänkta anslag. Antirasistiska Expo får 8,6 procent mindre än 2023, och stödet till grävjournalistiska Scoop kapas med hela 40 procent. Bland de få trendbrotten hittas nätmagasinet Parabol, vars bidrag mer än tredubblas från 50 000 till 170 000 kronor.
Än värre ser det dock ut för de vänstertidskrifter som får avslag på hela sitt stöd – Röda Rummet, den mediekritiska nättidningen Konkret, och den 126-åriga anarkisttidningen Brand.
Mathias Wåg, Brands ansvariga utgivare, förvånas inte av det indragna stödet – men desto mer av hur man förklarat beslutet.
– Vi har fått en motivering, men inte en jag tycker håller. De hävdar att tidningen har blivit mer ”inåtvänd”, men tittar man på våra senaste nummer har det handlat om Norrland, angiveriuppropet, Palestinaaktivism på universiteten. Det är aktuella samhällsfrågor vi verkligen försökt gå in i, och vi har aldrig haft så många prenumeranter som nu.
Med en stadigt växande upplaga är han inte orolig för tidningens ekonomi, men redaktionen har överlag haft svårt att förstå juryns synpunkter. Utöver ”en viss stagnation” och ”en snävare målgrupp” pekar man på ”bristande analys, granskning och objektivitet”, och noterar att ansökan innehåller budget för arvoden trots att Brand i dag inte betalar sina skribenter.
– Vi har aldrig utgett oss för att vara objektiva, utan satsat på att låta en mångfald av röster höras. Vi har haft en dialog med Kulturrådet om arvoden varje gång vi skickat in en ansökan, och varje år har vi fått avslag på delen som skulle gått till arvoden, vilket gjort att vi inte haft råd att betala ut några. Det är väldigt märkligt, säger Mathias Wåg.
För mindre än en månad sedan skrev han själv i Flamman om den kritikstorm som riktats mot Brand från högerextremt håll, efter att ett nummer med tema Antifascistisk aktion väckt reaktioner, och återkommer nu till detta som en troligare förklaring.
– Jag tror allt handlar om AFA-numret. Vi förstod när vi gjorde det att det skulle kosta oss bidragen, men beslöt att inte backa utan förbereda oss på smällen. Det här sammanfaller ju med en nazistisk hetskampanj som bedrivits mot tidningen, och det finns inget kontroversiellt alls i de andra numren, eller åtminstone inget som skulle ha varit det för två år sedan. Det är en markering.
Stefan Bergmark, chefredaktör för Konkret och Opulens, går i liknande tankar:
”Mest intresserad är jag av varför fina Brand, som uppburit tidskriftsstöd i många år, inte bara fick sänkt utan avslag. Detta bara några veckor efter att SD:s kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson gjort ett skandalöst utspel om att deras stöd borde strypas.”
Avslaget för den egna tidningen Konkret förvånar honom, men man lovar att framöver klara sig på ”prenumerationer, annonser och jävlar anamma.”
”Det har varit och är ett viktigt stöd, men sysslar man med maktkritisk journalistik som vi gör är oberoende från stat och kapital alltid publicistiskt eftersträvansvärt”, skriver Stefan Bergmark, och fortsätter:
”Utan att peka ut några av de som får bidrag så är det uppenbart att det inte till hundra procent handlar om journalistiska eller estetiska kvaliteter, utan förmodligen också om att mingla med rätt folk.”
Det är snart jul och vad passar väl bättre än att prata om tro?
Därför har veckans nummer tema tro & socialism, med Joel Halldorf om arbetarrörelsens relation till kristendomen, Lyra Ekström Lindbäck om att vara dålig kristen och socialist, samt en nyskriven dikt av Ali Alonzo.
På fredag släpps numret på Solidaritetshuset och du som bor i Stockholm – eller orkar ta dig hit – får gärna köpa biljett medan de fortfarande finns kvar. (Stödmedlemmar kommer in gratis.)
Joel och Lyra kommer att prata kort om texterna, och Ali kommer att läsa upp sin dikt. Dessutom har vi flera roliga dj:s som kommer att spela dansmusik in i natten – Lur, Lizlovesyou, Nelly Quist, samt Nya Stockholm Water Festival Sound System (Donk Sthlm).
Nåja, åter till religionen. För mig har veckan präglats av ännu mer fromhet.
I går medverkade jag nämligen i den kristna tidningen Dagens ledarpodd. De såg mig anklaga högern i Aktuellt för att förvandla alla frågor identitetspolitik, och helt enkelt vara det de själva kallar ”woke”. Och bjöd in mig för att utveckla min syn, med hjälp av tidningens båda ledarskribenter Fredrik Wenell och Steven Crosson.
Jag sade att Kristdemokratisk samling uppstod just som en reaktion på sekulariseringen, som att skolan även skulle lära ut andra religioner, och – gud förbjude – av lärare som inte själva nödvändigtvis är troende kristna. Dessutom kände man sin identitet hotad av kulturella nymodigheter som jazz, rock och seriealbum.
Impulsen att identifiera sig som majoritetens offer – och samtidigt kämpa för att ens egna grupps värderingar ska dominera det offentliga – är alltså djupt rotad i just Kristdemokraterna. Därför är det inte heller konstigt att man anslutit sig till Sverigedemokraternas världssyn, som ju är minst lika ”högerwoke”. Berättelsen är snarlik: en grupp som tidigare präglat hela kulturen (vita svenskar) blir nu utsatt för allehanda kränkningar i det offentliga, från vegetarisk mat till nymodigt luciafirande.
Men eftersom kristna symboler inte är lika gångbara i Sverige som i USA har Ebba Busch underordnat sig Sverigedemokraternas. Snarare än att sitta med ett träkors framför en molnhimmel med ljus som sipprar ned (eller vad nu den kristna motsvarigheten skulle vara) poserar hon med jaktgevär, svenska flaggor och bensinpumpar – och gör till och med djävulshorn med fingrarna.
Hon beskriver rentav islam som ett existentiellt hot mot ”svenska värderingar” som hbtq-personers rättigheter, vilket är en svår argumentation med tanke på att hennes parti grundades för att bekämpa samma saker. Och om man nu måste göra kristendomen till politik (jag är tveksam) så vore det så mycket trevligare att fokusera på det universalistiska, tanken att alla kan nå frälsningen, att grannen är en vän. Att kopiera någon annans identitetspolitik fungerar däremot illa, som vi ser i partiets valresultat.
Men tyvärr är både KD och SD duktiga på att förvandla alla politiska frågor till kulturkrig. I stället för att diskutera vilka energiinvesteringar svensk industri behöver på både kort och lång sikt, har man (med draghjälp på andra sidan, i form av Miljöpartiet) förvandlat frågan till en konflikt mellan glesbygdsmän som äter kött, kör bil och älskar kärnkraft, och cyklande innerstadsveganer som vill bygga vindkraft.
Där ingår att gå till angrepp mot idiotiska begrepp som ”könsneutrala toaletter” (som vi andra kallar för toaletter), eller mot dragqueens som läser sagor. Att försvara sexuella minoriteters rätt att synas i det offentliga är inte identitetspolitik, utan sann universalism.
Det är helt enkelt högern som är lättkränkta ordpoliser, och nu gäller det att motstå deras försök att förstöra alla samtal om det som är viktigt, som arbetsrätt, välfärd, klimat, bostäder, infrastruktur och skola.
Och ja, jag vet att SSAB skickade ett brev till sina anställda om att säga ”god helg” i stället för ”god jul”. Själv känner jag som stålarbetaren Kevin Widefall i Luleå: ”Är det december så säger jag god jul.” Men den politiska kommentatorn Viktor Barth-Kron påpekat är det här troligen ett fall av en HR-avdelning med för lite att göra, snarare än vänsterideologi. Där har vi ändå något att förena oss kring.
Argentinas president Javier Milei (till höger) är öppen med sina nedskärningar – medan Italiens Giorgia Meloni föredrar att prata om en ”anpassningsbana”. Foto: Natacha Pisarenko/AP.
15 år efter finanskrisen är åtstramningen tillbaka på agendan i Europa. Men metoden är i dag så avskydd att den införs utan att någon vågar säga dess namn.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vid det här laget har åtstramningar blivit så impopulära att ingen längre vågar nämna ordet. När EU-kommissionen i juni förra året inledde ett förfarande mot sju länder som hade alltför stora underskott, och krävde att de skulle återställa sina konton för att undvika att drabbas av sanktioner, tillbakavisade ekonomikommissionären Paolo Gentiloni kraftigt allt tal om åtstramningar.
”Visserligen kräver Bryssel insatser efter de frikostigheter som beviljades under covid-19-pandemin”, medgav han, men ”vi får inte blanda ihop försiktighet i utgifterna, vilket är obligatoriskt för länder med stora underskott och skulder, med åtstramningar.”
Några månader senare talar den franska regeringen därför nu om en ”budget för återhämtning”, ”ansvar” och ”sanning”, för att dölja de 40 miljarder euro i nedskärningar i de offentliga utgifterna som den föreslår för 2025. Den italienska regeringen, som planerar att skära ned med 13 miljarder euro per år under de kommande sju åren, talar i sin tur om en ”anpassningsbana”. Förbudet av uttrycket sträcker sig ända till Québec, där ordföranden för det finanspolitiska rådet, trots att man utlyst ett anställningsstopp i flera departement, var orubblig: ”Det är inte sant. Det finns ingen åtstramning.”
I en osäker värld är idén att man ska dra åt svångremmen i utbyte mot tveksamma resultat inte särskilt lockande.
Så den är tillbaka. Den införs inte som chockterapi, utan på ett gradvis, diskret sätt, nästan i skam. Mycket har förändrats sedan kurerna som södra Europa utsattes för efter finanskrisen 2008, vilket gör att receptet inte längre går att upprepa. Vi har sett resultatet i Grekland: en explosion av arbetslöshet, självmord, drogmissbruk, spädbarnsdödlighet, hiv-infektioner och tuberkulosfall. Bryssel krävde tålamod. Grekerna väntade och såg sitt land förvandlas till ett Airbnb-komplex för rika européer.
15 år senare är det ändå fortfarande åtstramningar som gäller. Bruttonationalprodukten (bnp) ligger fortfarande en fjärdedel under nivån före krisen, den genomsnittliga årslönen är fortfarande en fjärdedel lägre än före krisen, och statsskulden har nått 160 procent av bnp, jämfört med 103 procent 2007.
I Tyskland har budgetkorsetten lett till att investeringarna har minskat så mycket att broar rasar – och resenärerna gapar av förvåning när ett tåg från Deutsche Bahn anländer i tid. Vi vet dock sedan förbundskansler Heinrich Brünings återhållsamma politik 1932 att åtstramning är en farlig idé: den letar i fickorna på dem som inte skapade problemet efter en lösning som inte fungerar.
I en osäker värld, där ett världsomspännande krig verkar kunna bryta ut varje vecka och där den globala uppvärmningen skapar otaliga hot mot framtiden, är idén att man ska dra åt svångremmen i utbyte mot tveksamma resultat inte särskilt lockande. I synnerhet som medborgarna har slutat tro på fablerna om den ”enda vägens politik”. Efter debaclet 2008 genomförde Europeiska centralbanken (ECB) massiva stödköp av statsobligationer, Storbritannien och Island nationaliserade banker och Cypern tog ut en skatt på alla bankinsättningar över 100 000 euro.
I början av coronapandemin upphävde EU alla budgetregler, den franska regeringen täckte lönerna för miljontals arbetare via korttidsarbete, och den amerikanska kongressen skickade checkar på 1 200 dollar till de amerikanska hushållen.
På detta sätt har varje kris krossat de regler och dogmer som man en gång trodde var oföränderliga. Kriget i Ukraina visade att det var möjligt att sätta ett tak på energipriserna. I Frankrike har det också lett till en 40-procentig ökning av militärutgifterna, totalt 413 miljarder euro fram till 2030. En ”krigsekonomi” som regeringen avser att finansiera med ett ekonomiskt krig – mot arbetslösa, pensionärer, offentliganställda och brukare.
Spotifys vd Daniel Ek talar vid en konferens i Norge tidigare i år. Foto: Terje Pedersen / NTB.
För tredje året i rad arrangerar podden Tech Won’t Save Us en tävling för att utse den värsta personen inom it. Förra året vann Elon Musk, efter att tusentals personer röstat – i år var även en svensk med i kampen. Flamman ställde tre frågor till initiativtagaren Paris Marx.
Många stör sig på personer som Elon Musk, Mark Zuckerberg och Jeff Bezos. Varför är just it-miljardärer så irriterande?
– Helt enkelt eftersom de använder sin stora makt och rikedom för att göra världen till en sämre plats för de flesta människor. Det har blivit mycket mer uppenbart under senare år än vad det var tidigare, samtidigt som de paraderar runt som om de försökte rädda världen, säger Paris Marx (bilden).
– It-miljardärer attackerar arbetares rättigheter, eldar på ojämlikhet, stöttar i allt högre grad extrema högerrörelser, och försöker säkerställa en värld där de betalar lite skatt och kan göra vad de vill, oavsett vilka konsekvenser det har för resten av oss.
It-rikingarna har tidigare ofta framstått som progressiva, men under de senaste åren har de drivit mot den konservativa högern. Varför?
– Jag håller inte med om den bilden. Jag menar att den progressiva framtoningen var ett kalkylerat sätt att komma in i värmen under Obamas tid vid makten. Men även på den tiden försökte de rulla tillbaka arbetares rättigheter, begränsa regeringens roll i att bekämpa samhällsproblem och försäkra sig om att industrin kom ut som vinnare.
– Nu när de samlat på sig makt och rikedom bortom vad de flesta kan drömma om har myndigheterna fått ögonen på dem. De ser att deras intressen tjänas mer av att stötta högern, som utlovar mindre makt åt myndigheter, sänkta skatter och frihet att göra vad de vill, oavsett konsekvenserna.
– Den nyare biten är omfamnandet av socialkonservativa värderingar. Men till och med där har miljardärer som Peter Thiel främjat de idéerna i flera årtionden. Nu förespråkar många av hans likar samma sak.
Det finns en svensk på listan, Daniel Ek från Spotify. Berätta varför ni valde honom? Fanns det några andra hemska svenskar med innan de slutliga kandidaterna valdes?
– Även om Spotify är överallt i dag så har baksidan av affärsmodellen varit känd länge. Genom att förändra sättet vi tar till oss musik, tillsammans med en låg ersättning per strömning, har man förvärrat situationen för många artister. Daniel Ek har länge försvarat modellen, som också har fått ett bredare genomslag på grund av Spotifys framgångar.
– Den enda andra svensken jag kan komma på skulle vara Sebastian Siemiatkowski (bilden), vd för det exploaterande finansteknikbolaget Klarna.
Daniel Ek vann första omgången mot Netflix vd Ted Sarandos, men förlorade andra omgången mot Facebooks grundare Mark Zuckerberg.
Sahra Wagenknecht lämnar lanseringen av sitt nya parti. Foto: John MacDougall/AFP/TT.
Sahra Wagenknecht, som samlar missnöjesröster i forna Östtyskland, beskrivs ofta som vänsterradikal. Men hennes marknadsliberala elitkritik hör snarast hemma i mittfåran.
Utkantstyskland får man lov att kalla det, trakten som min farfar kom från. Erzgebirge, den bergskedja som bokstavligen bildar Tysklands yttre kant mot Tjeckien, är inte bara en geografisk och ekonomisk utkant. Numera förknippas regionen även – i likhet med många andra av Europas utkanter – med så kallad ytterkantspolitik.
Inte nog med att chockerande många östtyskar röstar på högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), i Erzgebirge omkring 40 procent; för ett år sedan tillkom även den före detta vänsterpolitikern Sahra Wagenknechts nystartade parti, Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW), som snabbt vunnit mark och nu är vågmästare i flera östtyska delstater.
Överallt där BSW går bra, går det ännu bättre för AfD.
Varje gång hennes namn dyker upp så vandrar mina tankar till Erzgebirge, de tyska Malmbergen. Visserligen växte hon upp i universitetsstaden Jena, en timmes bilfärd åt nordväst. Min farfar kom däremot från den tyska utkant som så här års mest förknippas med julpyramider: ett traditionellt trähantverk som uppskattas i hela Tyskland och även var ett av få tyska inslag i min egen uppväxt.
Framför allt tänker jag på min syssling – vi kan kalla honom Jan – och den politiska radikalisering som han för tio år sedan började uppvisa genom en lång serie mejl, adresserade till hela släkten.
Redan då var det oklart i vilken riktning han radikaliserades: vänster, höger – eller kanske mitten? Genomgående var avskyn mot etablissemanget, mot nyliberalismen och mot USA:s roll som världspolis. Desto mer entusiastiskt hänvisade Jan till Sahra Wagenknecht. Snart fylldes mejlen med tirader om varför Europas räddning heter Vladimir Putin.
Jag påstår inte att min syssling är en representativ för BSW-väljarna, om han ens är det i dag. Kanske har han gått vidare till AfD. Men Erzgebirge, denna sydösttyska avfolkningsbygd, illustrerar effektivt den pågående ommöbleringen av Tysklands politiska landskap.
Ytterkantspartierna är på frammarsch! Så har det låtit i den svenska rapporteringen om årets Europa- och delstatsval i Tyskland. Valresultat har illustrerats med färglagda kartor där nästan hela det forna Östtyskland framträder som en enda stor utkant; en härd av extremism i Europas mitt.
Sam Carlshamre: Vi Palestinavänner måste stödja även Syriens folk
Människor i Majdal Shams i Golanhöjderna, firar att Baathpartiet störtas efter 61 års styre. Foto: Mostafa Alkharouf/Anadolu/TT.
Assad förtryckte inte bara sin egen befolkning, utan har krossat vänsterrörelser i hela närområdet. Hans fall bör firas av alla socialister.
Under 54 år har Familjen Assads Baathparti styrt Syrien under parollen ”Frihet, enighet, socialism”, allt medan tiotusentals människor mördats och fängslats, landet styrts genom sekterism och splittring, och klassorättvisorna grasserat. Men nu är det över. Från ingenstans vaknade den väpnade syriska oppositionen till liv, och inom knappt två veckor hade huvudstaden Damaskus fallit.
Det var en utveckling som ingen förutspått. Ända sedan arabiska våren 2011 har Assads styre visserligen varit helt beroende av utländska aktörer – främst Ryssland, Iran och Hizbollah – för att hålla sig kvar vid makten. Trots det var de flesta övertygade om att han konsoliderat sin position under de senaste åren.
Men när det väl kom till öppna strider smälte hans armé bort utan en ansats till strid. Det som många trott vara en Kim Jong-il, med sitt land i ett järngrepp, visade sig vara en Baby Doc, utan vänner utanför den innersta kretsen av sykofanter, vars regim rasade samman så fort stormakterna bestämt sig för att han inte längre var en tillgång.
Det är knappast något att sörja, som en mindre grupp självutnämnda västerländska antiimperialister nu gör – som av en händelse inte har uttryckt det minsta bekymmer över Rysslands dödliga inblandning i det syriska folkets politiska val.
De som står upp för palestiniernas rätt till frihet och självbestämmande måste stå upp för Syriens folks rätt till detsamma.
Assad-familjens styre var inte bara oerhört repressivt mot den egna befolkningen, utan har i ett halvsekel spelat en avgörande roll för att krossa frihets- och vänsterrörelser i hela sitt närområde. Den tidigare flygvapenchefen Hafez al-Assad kom till makten efter att ha beordrat sina styrkor att lämna PLO åt sitt öde i deras konflikt med Jordanien. 1976 invaderade man Libanon för att stoppa den allians av socialister och palestinska grupper som var på väg att avsluta det libanesiska inbördeskriget.
Resultatet blev ytterligare 13 år av krig och 30 år av ockupation, och en permanent deformerad libanesisk stat. 1982 bombades Syriens tredje största stad Hama sönder och samman, med minst 25 000 döda civila offer, efter att ett uppror brutit ut mot regimen.
Den palestinska saken har stötts i ord, samtidigt som man gjort mycket litet för att störa Israel. I stället har man fängslat, mördat och förföljt palestinska politiska aktivister. Lägg till detta morden på mängder av framstående socialister under de senaste 50 åren, och sorg över regimens fall bör vara omöjlig att förena med ens en antydan till progressiva värderingar. De som står upp för palestiniernas rätt till frihet och självbestämmande måste alltså stå upp för Syriens folks rätt till detsamma.
Det betyder inte att allt ser ljust ut. Hayat Tahrir al-Sham (HTS) som låg bakom den blixtoffensiv som fällde regimen, är inga duvungar. Dess ledare al-Julani har visserligen jobbat hårt på att förändra sin image från jihadist till moderat de senaste åren, och fastslog i sitt segertal i söndags att hans mål är Syrien för alla syrier, trygghet och återuppbyggnad. Men han är tidigare ledare för den lokala grenen av al-Qaida och den som vill se mer än ord innan de litar på honom må vara ursäktad.
Att HTS budskap är i linje med vad de flesta syrier önskar sig råder det knappast något tvivel om. Tyvärr kommer det stora hotet inte inifrån. Turkiet, Ryssland, Iran, Saudiarabien och Israel har alla intresse av att kontrollera Syrien, och om de inte förmår det av att se till att kaoset fortsätter.
Värst ser det ut för det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien, som ständigt hotas av turkiska angrepp. Dess oheliga taktiska allians med Assad-regimen, som tillåtit dem att existera relativt ostört under några år, gör dem förstås inte heller populära hos den syriska opposition som nu tagit makten.
Men för den som faktiskt tror på ”frihet, enighet och socialism” är Assads fall utan tvivel en seger – oavsett om vägen som återstår är lång.
Den utpekade mördaren Luigi Mangione i djungeln. Foto: Luigi Mangione / X.
Efter skjutningen av en vd inom den privata vården vilar USA:s och världens ögon på en ung halvitaliensk datanörd. Mordmisstänkt, mångbottnad, mem-modell, ”folkhjälte” – vem är Luigi Mangione?
Kvart över nio, måndag morgon. På ett McDonalds i Altoona, Pennsylvania grips en ung man av polis, efter ett tips av en annan kund. Mannen uppger ett annat namn än det han senare kommer att identifieras som, och när en av poliserna frågar om han varit i New York nyligen blir han tyst och börjar skaka.
Han bär på suspekt packning: en 3D-printad pistol med ljuddämpare laddad med sex kulor, snarlikt det vapen hela New Yorks poliskår nu letar efter. Flera falska ID-kort, varav ett i namnet ”Marc Rosario” som nyligen även använts för att boka ett hotellrum på Manhattan. Och ett tre sidor långt handskrivet manifest, som kritiserar storbolagens girighet och landets privata vårdsystem som sätter pengar framför människor.
Vårdförsäkringsbolaget United Healthcare ska ha nämnts specifikt vid namn, enligt en av de lokala poliserna, som även citerat stycken ur manifestet för nyhetsbyrån AP.
”För att bespara FBI en långdragen utredning, för att jag respekterar vad ni gör för vårt land, tänker jag konstatera tydligt att jag inte samarbetade med någon. Jag är ledsen för eventuella strider eller trauman, men det behövde göras.
Parasiterna bad om det, helt ärligt.”
Bilden togs av en övervakningskamera i samband med mordet. Foto: AP.
Om det faktiskt var Luigi Mangione, 26, som sköt United Healthcare-vdn Brian Thompson på väg till ett investerarmöte på Manhattan fem dagar tidigare, är ännu inte helt fastslaget. Mystiska omständigheter och polisgäckande detaljer har omgett brottsplatsen – som att orden deny, defend, depose (ungefär ”förneka, försvara, förverka”) fanns inskrivna på pistolhylsorna, eller när gärningsmannens ryggsäck hittades i Central Park två dagar senare, innehållandes en Tommy Hilfiger-jacka och en stor bunt Monopolpengar.
Parasiterna bad om det, helt ärligt.
Mycket pekar dock mot den välbärgade, vältränade dataingenjörsstudenten från Pennsylvanias universitet, som inte verkar ha gått att kontakta på flera månader, baserat på oroliga kommentarer på hans sociala medier från familj och bekanta.
”Det känns extremt ironiskt att, du vet, vi var i det här spelet och det faktiskt kan ha funnits en riktig mördare mitt ibland oss”, säger Mangiones tidigare skol- och gejmingkamrat Alejandro Romero till NBC.
Att ofta ha spelat det Cluedo-liknande dataspelet Among us med sina vänner är inte nog för att kalla någon mördare. Däremot har Luigi Mangiones konto på hemsidan Goodreads, där han recenserat böcker, väckt större uppmärksamhet.
Många har tagit fasta på hans tankar om Ted Kaczynskis Industrisamhället och dess framtid från 1995. Mattesnillet och teknologi-kritikern Kaczynski är mer känd som ”Unabombaren”, och dog i fängelse förra året, 81 år gammal. De brevbombningar han låg bakom i över ett årtionde dödade tre, och skadade över 20.
Intressant på listan är flertalet böcker om att hantera kronisk ryggsmärta, ett tillstånd som bakgrundsbilden på hans X-profil backar upp: ett röntgenfoto, fyra skruvar i nedre ryggraden.
”Det är enkelt att skriva av detta som en galnings manifest, för att undvika att ställas inför de obekväma problem boken pekar ut”, skriver Mangione, för att sedan citera en annan recension han gillar:
”När alla andra former av kommunikation misslyckas är våld nödvändigt för att överleva. Du kanske inte gillar hans metoder, men ur hans perspektiv är det inte terrorism, utan krig och revolution. […] Fredlig protest ignoreras, ekonomisk protest är omöjligt, så hur länge till innan vi erkänner att våld mot dem som leder oss till sådan förstörelse räknas som självförsvar?”
På läst-listan hittas också Yuval Noah Hararis Sapiens, den nyliberala filosofen Ayn Rands manifest-roman Och världen skälvde,en biografi över världens rikaste man Elon Musk, och – allra senast – Dr. Seuss barnbok The Lorax, en surrealistisk fabel som liksom Kaczynskis Industrisamhället handlar om att ta strid mot miljöförstöring.
Intressant på listan är flertalet böcker om att hantera kronisk ryggsmärta, ett tillstånd som bakgrundsbilden på hans X-profil backar upp: ett röntgenfoto, fyra skruvar i nedre ryggraden. Intervjuade på Hawaii, där Mangione bott, uppger för Huffington Post att han ska ha drabbats av en rejäl nervskada som satt käppar i hjulet för både hans surfande och kärleksliv. Radiotystnaden tidigare i år sammanfaller med en ryggoperation, berättar källan, som även beskriver Luigi som ”välartikulerad och engagerad”.
Den mördade vd:n Brian Thompson. Foto: United Health Group via AP.
Ända sedan den enda visuella ledtråden var ett pixligt övervakningsfoto, där knappt halva gärningsmannens ansikte syntes, har en annan beskrivning tagit internet med storm: världens sexigaste mördare. Memer och skämt om hur snygg ”The Adjuster” är (”justeraren”, som hans smeknamn blivit; en blinkning till försäkrings-jargong) har gått varma på sociala medier, och inte avtagit i styrka sedan bilder på Mangiones magrutor i bar överkropp plockats upp av media.
Jämsides syns verkligt, politiskt stöd för gärningen, från både höger- och vänsterhåll, inte sällan som arga eller oförstående reaktioner på större aktörers fördömande av mordet. Under den högerradikala kommentatorn Ben Shapiros Youtube-video ”Den ONDA revolutionära vänstern hejar på mord!” lyder toppkommentaren ”Det är inte höger eller vänster. Det är inte svart eller vitt. Det är rik mot fattig. Du visar ditt sanna jag.” En annan användare säger sig just ha kommit till insikten ”att hela din affärsmodell kräver att vi normala människor hatar varandra”.
Sedan gripandet av Luigi Mangione har en insamling för att täcka hans rättsliga kostnader dragit in över 70 000 kronor. ”Vi är inte här för att fira våld, men vi tror på rätten till ett juridiskt ombud”, lyder beskrivningen.
”När dåligt folk dör, jublar bra folk”, lyder en kommentar från ”Jeremiah”. Han har donerat 100 dollar, och är inte den enda som gjort det samma timme.
Hur kan man skriva ”nästan oetiskt?”. Lars Noréns sista roman fiktionaliserar en i realtid dödsdömd kvinna i USA. Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Flammans Henrik Petersen ger sig ut på spaning efter ledtrådar till svensk litteraturs värsta marodör.
Jag hade ingen aning om vad som väntade mig i Lars Noréns En liten roman (Faethon, 2024). Alla ni andra hade säkert redan läst sista dagboken, En dramatikers dagbok 2019-2020, där han talar om sitt sista romanprojekt. Sedan läste jag först bara början, uppfattade att det handlar om en kvinna som snart ska dö, som ”ser sämre för varje dag” och inväntar slutet med ”händerna stilla i skötet”. En kvinna på ett ålderdomshem? tänkte jag, och lade boken ifrån mig för att börja om med författarskapet, från debutdiktsamlingen från 1963 och framåt.
Några veckor senare tog jag upp En liten roman igen – och först då gick det upp för mig att den handlar om den dödsdömda, sedermera avrättade mördaren Lisa Montgomery. Den första felläsningen och min plötsliga insikt ger mig en påtaglig upplevelse av det välkända dilemma Norén ställts inför: Hur ge sig rätten att författa om en verklig människa med högst verkliga trauman omkring sig och inom sig? Å andra sidan är Lisa Montgomerys öde tillgängligt för envar på Internet, kanhända såg författaren det som ytterligare en anledning till att skriva om henne? Det krassa svaret på dilemmat förblir dock detsamma: huruvida projektet i slutändan hamnar rätt angående det etiska, beror helt och hållet på det estetiska resultatet.
Norén utgår ifrån porträttet på första sidan, kvinnan ”med händerna stilla i skötet”, en gudfruktig pose. Han går in för att försvara mörderskan med alla tänkbara medel inför Gud, han låter huvudpersonen be ”till Gud om förlåtelse”, ”nästan varje dag”. (Det kanske Montgomery i verkligheten också gjorde, det vet jag inte.) Om ni frågar mig är det rätt vägval, för en författare med Noréns register och livslånga träning, en sällsynt långt driven inlevelseförmåga kombinerad med gåvan att ibland kunna skriva fruktansvärt konkret. Om vi går till dagboken och ser Noréns kommentarer om projektet, så säger han om romanens huvudperson: ”Hon söker sig till sin femtiofyraåriga kvinna som till sin mor, en annan mor. Inte den verkliga.” Det är så den dömda tar gestalt, traumat blir till ett sökande efter en mor. Detta mål är (genom den roll Gud får i berättelsen) frågan om liv och död bortom människan, oskulden hos den dömda inom oss. När jag återvänder till romanen så tycker jag först att Norén lyckas väl med att hitta den universella tonen, mycket tack vare de konkreta beskrivningarna: britsen, tabletterna på sin bricka, maten som serveras, alltings stillastående. Som läsare är jag med Lisa i cellen i Fort Worth, Texas – jag är hon, andas med henne, minns hennes liv inför dagen då jag ska avrättas.
Men jag vet inte om det är författaren själv som jag hör för mycket, eller bara världen omkring mig som den ser ut. Vi kan alla framför oss se omslagstexten till tusen och en deckare utkomna bara i år: ”En kvinna hittas strypt i sitt hem med uppskuren mage, det är tydligt att hon var gravid när hon mördades … bestialiskt … omänskligt”, etcetera. Principiellt borde en dussindeckare vara själva antitesen till vad Norén vill åstadkomma här. Ändå är det mycket en thriller som byggs upp i En liten roman. Suggestion skapas genom klipp mellan nu och dåtid, ett zick-zack-narrativ som efterhand avslöjar det ondas detaljer. Ibland klipps direkt mellan brott som begås mot huvudpersonen i hennes barndom, till det brott Lisa själv begår som vuxen, och allting slutar med en final i form av en bekännelse i ett klargörande polisförhör.
När jag återgår till dagboksanteckningarna om projektet tycker jag mig se att Norén hastar sig igenom det: ”Det var mycket svårt och nästan oetiskt att stiga in i Lisa Montgomerys liv och tillvaro i början. Nu går jag ut och in som om hon bara vore en litterär figur, men det är hon inte.” Jag frågar mig hur någonting kan vara ”nästan oetiskt”. Han säger på ett annat ställe om romanen att ”allt sker, så långt det är rimligt, i ett obevekligt nu”. Med tanke på de många klippen i fiktionen höll författaren i slutändan ribban ganska lågt för sitt ”obevekliga” presens.
I samma takt som berättelsens onda kärna visar sig, ser jag författarens tekniska medel för att nå fram till den. Ett författarspöke lutar sig fram över min axel och viskar i mitt öra: Du ser nu att den är baserad på verkliga händelser, va? Och jag hänger med i författarens metod som under en tivoliupplevelse. True crime med en finkulturell ram är förmodligen det sista författaren velat höra om En liten roman, men det är tyvärr där den lämnar mig, med känslan att konsten här inte räddar oss.
Syrier firar Assadregimens fall i Syrien vid en manifestation på Gustav Adolfstorg i Göteborg på söndagen. Foto: Adam Ihse / TT.
Diktatorn Bashar al-Assads fall är värt att fira, även om risken för inbördeskrig är stor. Synd att Sverige har valt auktoritär islamism framför en av landets viktigaste demokratiska krafter.
”Det känns som en dröm.”
Eslam Dahnin står vid Triangeln i Malmö, och är en av de tusentals svenskar med syrisk bakgrund som i söndags firade störtandet av diktatorn Bashar al-Assad. På andra sidan landet, i Luleå, rapporteras om tutande bilar och musik.
Det är lätt att stämma in i glädjeyran. Men också i den återkommande oron över morgondagen.
Tankarna går snabbt till Saddam Hussein och Muammar Gaddafi, även de två sekulära diktatorer med blod på sina händer. Men i tomrummet efter deras fall växte farliga islamistgerillor fram för att terrorisera befolkningen utifrån religiösa motiv.
Samma komponenter finns på plats även här – de multietniska spänningarna, avsaknaden av en plan och en karismatisk islamistledare i form av Abu Mohammad al-Julani, ledare för Hayat Tahrir al-Sham (HTS). Utan stöd utifrån till en provisorisk och bred samlingsregering är sannolikheten för en demokratisk utveckling smal.
Men det finns ljuspunkter. En av dem är den sekulära konfederationen AANES i norra Syrien, mer känt under det kurdiska namnet Rojava (”Väst”). Regionen styrs av Demokratiska unionspartiet (PYD) och dess väpnade gren Folkets försvarsenheter (YPG), som tillsammans utgör PKK:s syriska systerrörelse. Rörelsen hade länge en etnisk inriktning, vilket är olyckligt i ett land med flera folk. Men i regionens officiella armé, Syriska demokratiska styrkorna, ingår även araber och assyrier.
I namnet av att ”bekämpa terrorism” kan alltså svenska vapen användas på samma sida som Islamiska staten, medan Tobias Billström inte ville ”recensera” Erdogans stöd till Hamas.
Under de senaste åren har högerpolitiker upprepat mantrat om att stå bakom ”Mellanösterns enda demokrati”. I sådana fall borde vi föredra Demokratiska unionspartiets projekt framför Erdogans. Det är inte ens långsökt, med tanke på att deras kamp mot Islamiska staten har gjort dem till krigshjältar även i många västländers ögon. Syriska demokratiska styrkorna har därför länge fått militärt stöd från bland annat USA.
Visst finns även där problem med bristande pressfrihet, medan USA ifrågasatte hur fria lokalvalen i Rojava i juni var, men också en hoppfull inställning till allt från kvinnors rättigheter till klimatomställningen. I den självstyrande regionens nya ”sociala kontrakt” ingår stöd för minoriteter, som att arabiska, kurdiska och syriska som officiella språk och rätten till utbildning i dem. Som Christopher Wimmer skriver för Rosa Luxemburg Stiftung har det demokratiska experimentet begränsats av den centralstyrning som krävs av en krigsekonomi. Men någon gång måste de sociala löftena förstås bevisas i verkligheten.
Det kräver dock att de får en chans att lägga ned vapnen. Medan Assad satt på planet mot Moskva passade Turkiets autokratiska president Erdogan på att anfalla dem i Manbij, bara några mil från den turkiska gränsen. Allt för att försvaga kurdernas möjligheter till inflytande i det Syrien som ska byggas upp efter Assad. Turkiet har redan potentiellt stort inflytande genom sitt stöd till både den islamistdominerade ”Syriska nationella armén”, som tog över Manbij, och till HTS. Om Turkiet involverar sig än mer riskerar kurderna alltså att köras över ännu en gång, och i turkkontrollerade städer som Afrin rapporteras att kurder utsätts för våldtäkter, kidnappningar och andra människorättsbrott. För dem är kriget existentiellt.
Det är tragiskt att Sverige i denna turbulenta tid styrts av en inkompetent högerregering. I stället för att utnyttja våra historiska band till kurderna och stärka en av regionens mest progressiva krafter, har man gjort allt för att blidka Erdogan – inklusive att lyfta vapenembargot och ta avstånd från Demokratiska unionspartiet. I namnet av att ”bekämpa terrorism” kan alltså svenska vapen användas på samma sida som Islamiska staten, medan Tobias Billström inte ville ”recensera” Erdogans stöd till Hamas.
De enda som kan mäta sig med denna utrikespolitiska idioti är Sverigedemokraterna, som visserligen känt sig obekväm med Ulf Kristerssons svassande för världens mäktigaste militanta islamist, men utifrån en lika aningslös position. Sex år in i kriget, år 2017, reste Martin Kinnunen och Markus Wiechel dit för att delta i syrisk propaganda-tv framför ett porträtt av Assad.
Medan den svenska högern svassar för starke män som Erdogan och Assad, måste vänstern leta efter inspirationen på annat håll. De lovande rörelser som finns i Syriens demokratiska opposition – som den Assyriska demokratiska rörelsen och Syriska demokratiska folkpartiet, behöver stödjas, utan att man själv irrar bort sig i etniska och religiösa motsättningar. Tvärtom behövs krafter som vill överbrygga dem.
Förhoppningsvis väljer även Rojava att engagera sig i denna koalition, inte minst för att de behöver nya allierade. Sverige däremot måste omedelbart återinföra sitt vapenembargo mot Erdogan, och börja se regionens kurder som vänner igen. Risken är annars att även Syrien försjunker i auktoritär islamism.
En medlem i Rojavas militär SDF visar segertecknet i samband med en protest mot en kommande turkisk invasion i oktober 2019. Foto: AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Tänk dig Syrien 2045. Otaliga religiösa och etniska grupper lever fredligt tillsammans. Ekonomin utgörs till stor del av kooperativ, med ekologi i fokus. Gemensamt har människorna tagit beslut om att minska utsläppen och anpassa landet till det allt varmare klimatet.
Mitt i Mellanöstern, som i århundraden präglats av djupt patriarkala strukturer, fördelas nu makten inom politik, ekonomi och vardag jämlikt mellan män och kvinnor. Även barn och unga, som förut uteslöts från politiska sammanhang, har nu rätt att göra sin röst hörd.
En utopi? Ja, men inte bara. För detta samhälle har redan börjat gro. Sedan tolv år tillbaka lever folken i Rojava ett direktdemokratiskt liv enligt demokratisk konfederalism, där staten förlorat makten till människorna. Självstyret har visat att en annan värld är möjlig, ekonomiskt embargo och militära attacker från flera håll till trots.
Fastän det är förståeligt att många syrier firar sin befrielse från Assadklanens 50-åriga förtryck, så återstår det att se hur HTS kommer att förhålla sig framåt.
Under de närmsta dagarna kan Rojavas självstyre och hela Syriens framtid komma att avgöras. Kommer konfederalismen med sina grundpelare direktdemokrati, ekologi och jämställdhet mellan könen få en chans att sprida sig så att ett fritt liv för alla Syriens folkgrupper blir verklighet? Eller kommer Turkiet med hjälp av sina proxystyrkor krossa självstyret och förverkliga sin dröm om ett neo-osmanskt rike? Vilken roll kommer Hayat Tahrir al-Sham (HTS) att spela i det nya Syrien där Assads regim äntligen har störtats?
HTS har under den senaste tiden genomgått en ”rebranding” för att tvätta bort det faktum att organisationen har sina rötter i IS och Al-Qaida. Hur mycket sanning som finns i den nya profilen vet vi inte. Men faktum kvarstår att HTS under de senaste sju åren har styrt hårdhänt i provinsen Idlib, förföljt minoriteter som alawiter och yazidier och fängslat sina politiska motståndare. Fastän det är förståeligt att många syrier firar sin befrielse från Assadklanens 50-åriga förtryck, så återstår det att se hur HTS kommer att förhålla sig framåt.
Turkiets hållning däremot är tydlig: Landet strävar efter att utöka både sin makt och sitt territorium, likvidera revolutionen i Rojava och ytterligare destabilisera Syrien. För detta syfte använder de sig av etnisk rensning och folkfördrivning samt legosoldater i den så kallade Syriska nationella armén (SNA). Turkiet har inte heller några problem med att samarbeta med IS – som även de försöker dra nytta av situationen och vinna mark. Skulle IS lyckas frita sina tiotusentals medlemmar och anhöriga som sitter i fångläger i Rojava så skulle det innebära en akut fara för religiösa och etniska minoriteter i Mellanöstern, men också för resten av världen.
Framtiden kan vara ljus. Rojavas självförsvarsstyrkor har besegrat IS förut och står starka mot attacker från Turkiet och deras fascistiska miliser. Men även om Rojava kan hålla ut mot Natos andra största armé och fortsätta sitt demokratiska, revolutionära projekt så kommer de att behöva omvärldens stöd och solidaritet.
Internationella maktspel och diplomati lär spela en stor roll i att upprätta den nya politiska ordningen i Syrien. Därför är det viktigt att opinionsbilda och påverka makthavare, här i Sverige och internationellt. Vi kräver att både Sverige och EU upprättar ett nytt vapenembargo mot Turkiet. Vapen till Turkiet betyder vapen riktade mot minoriteter och revolutionen i Rojava.
Vi kräver också ett erkännande av självstyret i nordöstra Syrien. Det är orimligt att den enda demokratiska kraften fortfarande utesluts från den internationella gemenskapen, samtidigt som det det ultrakonservativa HTS-styret kan komma att erkännas.
Det som händer i Syrien idag kan vara avgörande för både Mellanöstern och världen i stort en lång tid framöver. Detta är också en strid om värderingar: fundamentalism och fascism står mot pluralism och demokrati, patriarkatet mot jämställdhet, auktoritära regimer mot det fria livet.
Det är inte svårt att välja sida – det är nu vi måste försvara Rojava. Länge leve Rojava och folkens revolution.
