När jag slår på datorn denna morgon i mars 2010 för att börja skriva ser jag en nyhet blänka förbi på skärmen:
”Soldater jagar efter maoistrebeller
Indiska säkerhetsstyrkor har intensifierat operationerna mot maoistrebeller, säger officiella talesmän. Tusentals halvmilitärer och poliser förstärker de styrkor som redan opererar i djungelområden som kallas ’röda korridoren’ genom östra Indien. En större säkerhetsoffensiv – operation Green Hunt – är på gång för att slå ut rebellerna. Oberoende källor hävdar att omkring 250 000 man sätts in, medan regeringen ger en försiktig uppskattning på ungefär 150 000. Rebellerna finns i 223 av Indiens cirka 600 distrikt. Premiärminister Manmohan Singh har beskrivit det maoistiska upproret som ’den största utmaningen mot den inrikes säkerheten’ i Indien. De nyss anlända federala styrkorna går nu in i djunglerna där rebellerna har ett antal gömställen.”
Det är om detta krig jag skriver. Jag är nu tillbaka från Dandakaranyas djungler. Jag hade varit där i sexton dagar och nätter. När vi rörde oss genom den oländiga djungelterrängen från ett läger till ett annat och natten föll var stjärnorna över oss mycket nära. Denna djungel är annorlunda, men lika vackra som våra fjäll. Femtio år tidigare hade jag vandrat några veckor i fjällen i norr, från Sverige till Norge. Denna nya marsch, när jag nu är över åttio, var på ett annat sätt en lika vacker naturupplevelse, men med mycket hårdare terräng. Nu måste jag, med knän som med åren blivit sämre, få hjälp av de unga adivasisoldaterna i Folkets befrielsegerillaarmé. De till och med bar mig när det blev för hårt. ”Ni är som farfar”, sa de.
Det finns en anledning till att jag måste resa när jag blev inbjuden. Indien har varit centralt för min världsbild under de senaste mer än sjuttio åren. Före kriget såg jag Indien genom att läsa Kipling. (Djungelboken, Just så-historierna, Kim) och olika romantiska skräpberättelser.
I tonåren var jag organiserad anti-nazist i ett Sverige omgivet av tyska arméer och läste Edgar Snows ”Red Star Over China”, men också R. Palme Dutts ”India To-day”. Vad var det som var rätt och vad var det som var fel i Sydasien? Hur är det med anti-fascismen och imperiet? Måste man stödja brittiska imperiet om man är emot tredje riket? Hur är det med svälten i Bengalen? Hur ska Quit India-rörelsen bedömas? Var Subas Chandra Bose förrädare som Quisling eller indisk patriot? Jag kämpade med de här frågorna. Under det första decenniet efter kriget kom jag att stå mer i direkt kontakt med indisk vänsterpolitik på både personlig och politisk nivå och det är nu femtiotvå år sedan jag första gången kom till Indien. Jag tänkt att jag skulle skriva om Indien. Indien visade sig dock vara alldeles för vidsträckt så jag skrev om Afghanistan (läs ”Gates to Asia”). Efter att ha bott och rest i Indien i cirka fyra år gav jag mig iväg till Kina (se ”Rapport från kinesisk by”). Senare har jag regelbundet varit tillbaka i Indien och det är trettio år sedan som jag besökte och följde med naxaliter, maoistiska beväpnade grupper, i Andhra Pradesh. Inte många så kallade västliga skribenter har gjort detta. Jag tog ställning och till slut kunde jag avsluta min bok om Indien. Den första indiska upplagan av den boken ”India Waits” (Sangam Books, 1984) slutar på sidan 387 med orden:
”Vi var på väg tillbaka från lägret i Eastern Ghats och en medelålders man närmade sig oss när vi tog paus vid Godavarifloden. Han är bambuskördare av koyastammen och nästan helt och hållet naken. Han har bara en goji på sig, ett minimalt höftskynke. Han skrattar och öppnar famnen för oss. Han är senig och stark.
’Lal salaam!’ säger han. ’Revolutionära hälsningar! Världen är vår!’”
Den boken har getts ut i flera upplagor i Indien på engelska och andra språk. Det var en av anledningarna till att jag blev inbjuden till till Dandakaranya av Indiens kommunistiska parti (maoistiskt).
Under åren efter 1980 har jag naturligtvis varit tillbaka i Indien vid många tillfällen. Det jag skrev för trettio år sedan och den ståndpunkt jag intog då är det verkliga skälet till att jag nu måste resa till Indien för att höra vad Ganapathy, generalsekreteraren, och andra ledare i ansvarig ställning i Indiens kommunistiska parti (maoistiskt) säger. Nu är jag åttiotvå. Den kommande sommaren 2010 blir jag åttiotre. En morgon för en månad sedan i Dandakaranyas djungel när jag låg vaken i sovsäcken insåg jag att om ytterligare trettio år kommer jag att vara död sedan länge.
Kriget som de indiska eliterna för mot sitt folk uppstod inte igår, inte ens förra året eller under eran efter självständigheten. Detta krig har skärpts ännu mer under de senaste åren. Indiens folk har aldrig varit bara viljelösa offer i denna de rikas kamp mot de fattiga. De har slagit tillbaka. Under de senaste fyrtiotre åren – alltsedan Charu Majumdar och hans kamrater startade det väpnade upproret i Naxalbari – har den folkliga väpnade kampen utvecklats. De väpnade grupper jag besökte för trettio år sedan har vuxit, har utvecklats och blivit Folkets befrielsegerillaarmé och en alternativ statsapparat, Janathana Circar, är under utveckling i Dandakaranya. Fastän vägen är lång och naxaliterna själva inte anser att de ens under de kommande årtiondena kommer att kunna nå en avgörande seger i sitt utdragna folkkrig ser jag att den indiske inrikesministern Gopal K. Pillai förklarar att maoisterna räknar med att ha segrat 2050. Men det skulle ha förvånat mig om någon av deras ledare hade behandlat framtiden i så bestämda ordalag. Det skulle inte ha varit särskilt marxistiskt eller maoistiskt! Men eftersom det inte är troligt att jag fortfarande lever och arbetar ens om tio år, kommer jag med all säkerhet inte att någonsin få reda på resultaten av den pågående kampen.
Först långt efter min tid kommer läsarna att känna till det slutgiltiga svaret. Inte jag.
Översatt från engelska originalet
av Lasse Lindström.
