Indonesien är det enskilda land som drabbats i särklass hårdast av flodvågen. Till dags dato beräknas 94 000 människor ha dött av katastrofen, eller mer än 60 procent av det totala antalet dödsoffer. Indonesien, och framför allt landets största ö Sumatra, låg närmast jordbävningens epicentrum. Vågorna som nådde stränderna på Sumatra slog in kl 06.58 lokal tid. De rapporteras ha varit högre än träden och de raderade bokstavligen ut byar och hela städer.
Indonesien är inte vilket land som helst. Sedan många år pågår ett blodigt inbördeskrig mellan militärregimen och separatister i Aceh-provinsen. TT rapporterade den 2 januari att Indonesien fortsätter jaga separatister i Aceh. Nu kommer anklagelser om att regimen använder katastrofen för att öka repressionen.
I en intervju med den amerikanske journalisten Allan Nairn, gjord av Democracy now, påstås att regimen inte tillät läkare att komma in i katastrofområdet.
– Det fanns läkare från Japan som flög in och vände i frustration, därför att militären inte ville låta dem komma in. Detta har utan tvivel orsakat tusentals extra dödsoffer. Skälet att militären inte vill släppa in dem är att Aceh har varit under semi-totalitär de facto-ockupation under den indonasiska militären, säger Nairn.
På söndagen sade katastrofsamordnare Jan Egeland att FN ligger efter med hjälparbetet Indonesien.
– Vi har nått ut till alla drabbade länder utom Sumatra och Aceh.
Konflikten om Aceh har pågått sedan 1976. Den politiska ledningen för GAM-gerillan flydde till Sverige för flera år sedan och påstås styra rebellrörelsen från Stockholmsförorten Alby.
Enligt Allan Nairn används gerillan av regimen för att legitimera militär närvaro i provinsen.
– Militären säljer vapen till dem. Den vill att detta krig skall fortsätta, det hjälper dem att vinna politiska poäng. De säger till folk där och i resten av Indonesien: Titta där råder fara och kaos – ni behöver armén för att beskydda er.
– I andra hand är striderna i Aceh en guldgruva för den indonesiska militären och polisen. Det finns ett system av polisiär och militär utpressning. Varje vecka måste folk ge några dollar. Man kan inte köra på några vägar utan att bli fast. Folk är inte heller fria att flytta inom Aceh. Det är en av de värsta fallen av repression i världen, och den indonesiska militären vill att det skall så förbli.
Gabriel Jonsson, ordförande i den svenska Östtimorkommittén, menar att det är samma mönster som i Östtimor. Jonsson är dock inte säker på att militären använder katastrofen.
– I längden tror jag inte detta krig, som kallats Asiens långvarigaste inbördeskrig, kommer att förändras i grunden. Grundorsakerna till konflikten finns kvar. Och om det finns någon som fått en bättre position borde det vara gerillan, som är spridd geografiskt, har lokal förankring och inte är lika beroende av infrastrukturen för att operera.
Allan Nairn säger att situationen kommer utnyttjas för att slå ned separatisterna.
– Militären har precis tillkännagivit att den skickar in ytterligare 15 000 soldater i Aceh. De kommer utan tvivel att använda den nya situationen, där många Aceh-bor i exil kommer hem för att begrava sina döda och se vad som finns kvar. Det är troligt att militärens underrättelsetjänst kommer använda detta för att hitta folk. Bara två dagar före jordbävningen tillkännagav militären att de sänder ytterligare 400–500 extra.
– På många sätt kan det bli en situation som i Irak under sanktionstiden, då Saddams regim kontrollerade hjälpsändningarna. Det finns redan en fruktansvärd kontroll, men detta kan förstärka den. Å andra sidan är så många av lokalsamhällena skakade – de äldre människorna döda, de traditionella ledarna döda, de lokala myndighetspersonerna döda – att samhället måste återuppbyggas och det kan erbjuda möjligheter.
Nairn menar också att katastrofen givit världen ett tillfälle att sätta sig in i konflikterna och att det kan förändra situationen.
– Nu ser världen Aceh för första gången. Även om naturens krafter är överväldigande – låt oss saga att 50 000 eller 60 000 dött i Aceh – så är det ändå många färre än dödssiffrona till följd av svält, diarré och barnadödlighet. Det är också färre än de som dödats av den indonesiska militären. De dödade 200 000 i Timor. De dödade mellan 400 000 och en miljon när de kom till makten 1965–1967.
Gabriel Jonsson tror snarare att en nedtrappning är trolig men att problemet förmodligen inte kommer lösas oavsett katastrofen.
– Den allmänna uppfattningen är att ingen sida kan vinna militärt. Men konflikten kommer att fortsätta. Problemet är att Acehprovinsen är ett område rikt på naturtillgångar. 15 procent av landets export kommer härifrån, men många av resurserna går till Jakarta. Det har underblåst striderna. Om provinsen skulle bryta sig ur kommer Indonesien att börja upplösas.
Jonsson menar också att landet långsamt håller på att demokratiseras, en känslig process som både hotas av terrordåd från små grupperingar av islamister och lokala föräträdare för en svårkontrollerbar statsmakt.
– Sedan Suharto dog 1998 har klimatet blivit friare, vilket otvetydigt hjälpte Östtimor att frigöra sig 1999. Men militären dominerar fortfarande och har frikänts från brotten i Östtimor. Den nya presidenten, som är landets första direktvalda, är en tidigare general, men den nya regeringen är inte lika
