Självständighetskriget 1945–1949 står i centrum i ny tegelsten som placerar händelserna i ett 350-årigt tidsspann.
”Utan Bandung, inget Suez; utan Suez, inget Europa.” Så knyter den belgiske författaren, kulturhistorikern och arkeologen David Van Reybrouck ihop Revolusi om Indonesiens historia. Världens fjärde största land stod nämligen 1955 värd för den historiska konferensen i Bandung som samlade representanter för 29 asiatiska och afrikanska nationer i den nya tredje världen. Avkoloniseringens utmaningar för de europeiska stormakterna manifesterades tydligt genom Suezkrisen, den väpnade konflikt som uppstod 1956 efter att Egyptens president Gamal Abdel Nasser lät nationalisera Suezkanalen, med omedelbart svar från Storbritannien, Frankrike och Israel.
Bara tio år tidigare, den 17 augusti 1945 hade Sukarno och Mohammad Hatta, ledare för Partai Nasional Indonesia, förklarat Indonesien självständigt. Sukarnos fru Fatmawati hade sytt republikens första flagga med de horisontella, röda och vita fälten som en referens till forntida javanesiska kungariken. I Nederländerna räknade man fram till 2023 i stället den 27 december 1949 som självständighetsdag, det datum då Nederländerna formellt övergav (nästan) alla anspråk på världens största örike.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I en opinionsundersökning från 2019 så uppgav 50 procent av de tillfrågade nederländarna att de var stolta över det forna imperiet, medan bara 6 procent sade att de skämdes.
Det är just självständighetskriget 1945–1949 som står i centrum för den 500 sidor tunga boken, som placerar händelserna i ett 350-årigt tidsspann. Författaren vill övertyga läsaren om att Indonesiens historia angår hela världen, och lyckas i stort med den svåra konsten att balansera detaljerna i den nationalistiska och anti-separatistiska historieskrivningen med yttre krafter och globala rörelser.
Det koloniala arvet är än i dag närvarande i både Nederländerna och Indonesien, och imperiets olika ansikten är föremål för otaliga akademiska avhandlingar och fackböcker. Men trots det, påpekar Van Reybrouck, sticker Nederländerna ut vad gäller den allmänna okunskapen. I en opinionsundersökning från 2019 så uppgav 50 procent av de tillfrågade nederländarna att de var stolta över det forna imperiet, medan bara 6 procent sade att de skämdes. Men i både Indonesien och Nederländerna finns nya generationer av historiker som skiftat perspektiven bort från romantik och nostalgi till fältet ”historisk uppgörelse”.
Utöver att ha skrivit en lättläst sammanfattning av den gedigna facklitteraturen, bidrar Van Reybrouck (bilden) med egna intervjuer med människor som var med när det hände. Dessa berättelser lyfter fram tidigare okända personer i historiens ljus, som den 102-åriga Djajeng Pratomo, en motståndsman som organiserade självständighetskampen från Nederländerna och, enligt egen utsago, den enda indonesiern bland fångarna i det tyska koncentrationslägret Dachau 1944.
Den nederländska kolonialismen i den stora arkipelagen skiftade karaktär från Vereenigde Oostindische Compagnies handel med kryddor, mat och slavar till ett territoriellt projekt. Imperiebyggandet började med folkmordet på Banda 1621, fortsatte med Javakrigets offer 1825–1830, beskattning och tvångsarbete, en kunglig nederländsk kolonial yrkesarmé och slutade med Acehkriget 1873–1914. Genom en emellanåt haltande liknelse vid en förlist paketbåt med dess första, andra och tredje klassens passagerare, vägleder Van Reybrouck läsaren genom det vertikala koloniala samhället efter 1914. Han visar framför allt också hur överlappande och internationella nätverk av kommunism, politisk islam och nationalism utmanade kolonialväldet.
I en så omfångsrik bok får inte allt plats och jag saknar berättelsen om det auktoritära Indonesien efter 1965. Men som en introduktion till den brokiga politiska enhet vi känner som Indonesien i dag är boken ändå utmärkt.
