”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.
Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati.
Men mycket talar emot att regimskifte är det faktiska målet.
Ett klassiskt regimskifte, som i Irak 2003, innebär att ett lands politiska elit byts ut, men att landet i övrigt fortsätter som tidigare. Det vi ser nu tyder på att kriget snarare är ett försök att trigga igång ett inbördeskrig och främja en balkanisering av Iran. Detta förfarande har redan testats i mindre skala i Gaza, där Israel beväpnat klaner och lokala miliser, som lett till politisk fragmentering. En liknande strategi användes under inbördeskriget i Libanon.
Problemet för angriparna är inte Irans diktatur. Både Israel och USA har gott om vänner som är diktaturer. Problemet är att Iran är en stat med 93 miljoner invånare med relativt god utbildning, stora naturresurser och en inflytelserik diaspora.
Med andra ord: Iran är en potentiell stormakt som skulle kunna bli en regional hegemon i Mellanöstern. Ett starkt Iran skulle kunna försvåra för Israel att fortsätta sitt nationella projekt: att expandera sitt territorium och fördriva människor från ockuperade områden.
Som Joel Halldorf har skrivit i Flamman är detta projekt även avgörande för den kristna högern i USA, som utgör en viktig del av Magakoalitionen, som drömmer om ett Israel som sträcker sig från Nilen till Eufrat (i enlighet med Genesis 15:18–21). USAs ambassadör i Israel Mike Huckabee uttryckte nyligen denna hållning i en intervju.
Ur detta perspektiv kan ett långvarigt inbördeskrig framstå som ett mer gynnsamt utfall än ett stabilt regimskifte. Koalitionen har också ett flertal verktyg för att främja en sådan utveckling:
Operatörer och agenter på plats. Iran är sedan tidigare infiltrerat av israeliska och amerikanska underrättelsetjänster. Dessa nätverk kan användas för att smuggla in vapen, koordinera väpnade grupper och slå mot strategiska mål. Vi ser redan nu att CIA påbörjat ett projekt att beväpna kurdiska miliser som sägs planera en insats i västra Iran.
Cyberförmågor. Israeliska och amerikanska enheter har stora möjligheter att slå till mot civil och militär infrastruktur, vilket kan skapa ytterligare kaos.
Propagandanätverk. Israel och USA har omfattande förmågor att sprida ett narrativ, både med hjälp av bottar, influerarnätverk och en omfattande infrastruktur av civilsamhällesorganisationer som får medel från organisationer som står CIA nära, som till exempel the National Endowment for Democracy. Detta kan vara till stor nytta i en osäker post-regimsituation.
Oavsett om USA och Israel väljer att hälla bensin på elden finns omfattande sårbarheter i Iran, som innebär att ett inbördeskrig är ett troligt utfall om regimen skulle falla, av följande skäl:
Flera väpnade styrkor. Som så många diktaturer har Iran valt att fördela vapenmakten mellan olika och konkurrerande väpnade styrkor, både den reguljära armén (Artesh) och Islamiska revolutionsgardet (IRGC). Det innebär att om militären skulle ta makten i en kupp, och upphäva den Islamiska republiken, skulle Revolutionsgardet sannolikt ta till vapen.
Ingen enad opposition. I de länder där ordningen återställs snabbt efter att en regim har störtats våldsamt, har det ofta funnits en enad opposition. I Iran verkar inte en sådan finnas. Detta tack vare regimens våldsamma repression.
En polariserande galjonsfigur. Reza Pahlavi är son till shahen, och gör anspråk på att leda landet till demokrati och fred. Men han är en djupt polariserande person, både utanför, men framförallt i Iran. Detta är i synnerhet sant bland Irans många etniska minoriteter, som minns shahens persien-centriska nationalism. Om Reza Pahlavi skulle bli en symbol för Irans nya regim skulle det göra ett inbördeskrig mer sannolikt.
Etniska spänningar. Iran är en multietnisk stat, där religionen ofta varit ett enande kitt. Många av de stora minoritetsgrupperna (till exempel araber, azerer, kurder, och balucher) är muslimer. I en kontext där persisk etnonationalism blir den statsbärande ideologin (som det mycket väl kan bli oavsett om Pahlavi återvänder) kommer detta att bidra till en stark centrifugalkraft.
En geografi som försvårar en centralmakt. Iran är ett land med en mycket svår geografi. Om ett inbördeskrig väl startar, kan det bli mycket svårt att ena landet igen.
En våldsam närtidshistoria. Iran har de senaste decennierna haft en mycket våldsam och repressiv statsapparat. Detta våld ökade dramatiskt under en vecka i januari, då internet stängdes ned och staten krossade upproret. Det finns många i och utanför Iran som vill hämnas.
Sammantaget är risken för ett inbördeskrig stor om regimen skulle falla som ett resultat av detta krig. Konsekvenserna skulle kunna bli katastrofala: miljontals dödsoffer och en flyktingkatastrof som skulle överskugga den i Syrien.
