Orden är redan bevingade.

”Du flyger in till ännu en stor framgång i Haag ikväll. Det var inte lätt men vi fick dem att gå med på fem procent!”

”Europa kommer att betala STORT, som de borde, och det kommer att vara din seger.”

Så löd sms:et från Nato:s generalsekreterare Mark Rutte till Donald Trump inför toppmötet i nederländska Haag i slutet av juni. Då bestämdes att de europeiska Natoländerna alla ska öka sina försvarsutgifter till de fem procent av BNP som Trump hade krävt. Det var en drastisk höjning från de två procent som Nato tidigare hade krävt av sina medlemmar och som bara ett fåtal länder levt upp till.

Under den efterföljande presskonferensen sade Rutte också att ”ibland måste pappa använda hårda ord för att få dem att sluta”, i en referens till Trumps hantering av det pågående kriget mellan Israel och Iran. Ruttes krypande för Trump fick många européer att skämmas. Men hans beteende visar hur underdånigt kontinentens ledare hittills har förhållit sig till den amerikanske presidenten, även om en genomtänkt försvarspolitik samtidigt kan leda till större självständighet från USA.

Detta behov aktualiserades inte minst av mötet mellan Donald Trump och Vladimir Putin i Alaska förra torsdagen, då de planerade att stifta fred genom att tvinga Ukraina att avträda stora områden utan att behöva fråga de jobbiga européerna.

Det är nämligen inte främst mer pengar som behövs om Europas försvar ska säkras.

Orden har också redan omsatts i handling. Enligt Financial Times expanderar europeiska vapenfabriker nu tre gånger så snabbt som före Rysslands invasion av Ukraina. De flesta är inriktade på ammunition och missiler åt det ukrainska försvaret. Men i de nya fem procenten som ska läggas kommer långt mer än så att byggas och köpas.

Europa har alltså antagit utmaningen från Trumps regering när den i vintras indikerade att Europa inte längre kan lita på amerikansk militärmakt för sitt försvar. Rent militärt kan det framstå som rationellt: kontinenten är uppenbarligen hotad av ett Ryssland som har invaderat ett europeiskt land, samtidigt som USA drar sig tillbaka – då måste man bygga upp ett nytt eget försvar. För detta ändamål är man nu till och med beredd att riskera den välfärd som européer så ofta är stolta över, särskilt gentemot amerikaner.

Kalkylen är dock feltänkt. Det är nämligen inte främst mer pengar som behövs om Europas försvar ska säkras.

2024 låg EU:s samlade försvarsutgifter på 3,75 biljoner kronor, vilket utgjorde 1,9 procent av den samlade BNP:n. Nästa år planerar Ryssland, som har ställt om till krigsekonomi, att spendera 7,2 procent på sitt försvar. Det utgör 1,95 biljoner kronor.

I absoluta termer lägger Europa alltså redan mer på sitt försvar än Ryssland.

Det som trots detta gör kontinenten sårbar är att den består av 27 separata arméer, med egna system, befälsstrukturer och organisationer. Så länge det är fallet är Europa inte redo för krig, oavsett hur mycket man spenderar på de enskilda försvaren. Som ekonomen Adam Tooze har påpekat har europeiska länder fått ut extremt lite av sina försvarsinvesteringar under de gångna åren. Hans slutsats är därför att Europa snarare än att dramatiskt öka försvarsutgifterna bör stärka det interna samarbetet.

Ökad integration mellan de europeiska länderna ifråga om allt ifrån upphandling till militär organisering samt förbättring av transportsystem, räcker för att göra det gemensamma försvaret operationellt och effektivt, menar han. Till exempel kan bättre kvalitet uppnås med gemensamma större upphandlingar i stället för det lapptäcke som existerar i dag, något som inte kostar mer pengar men som leder till långt mer effektiva resultat rent militärt.

Ett sådant samarbete kan också kräva nya institutioner och koordineringssystem, företrädesvis under EU:s hägn. Det lär visserligen inte heller vara gratis, men det skulle kosta långt mindre än de 30 biljoner kronor som man nu tänker spendera över tio år.

Med en sådan linje hade man undvikit kapprustning och nedskärningar i välfärden på försvarets altare. Nu ska Sverige som nyblivet Natoland i stället spendera en större andel av BNP än under efterkrigstiden – vilket då skedde för att man skulle stå utanför alla försvarsallianser. Vad förespråkarna för alliansfrihet tenderar att missa är nämligen att priset för neutralitet har alltid varit en stark egen militär.

Även i det ljuset framstår utökat samarbete som en attraktiv linje. Inte minst för en vänster som vill undvika ännu ett årtionde av åtstramning, men som måste hitta ett övertygande svar i försvarsfrågan i en tid som domineras av krig.

Nu ska hon i väg. Den 600 ton tunga, 40 meter breda och lika höga kyrkan i Kiruna. Med sin rödbruna kroppshydda och lustiga lökkupoler kommer hon den 19 och 20 augusti att i majestät skrida över en specialkonstruerad väg, vilande på stålbalkar lika tunga som hon själv. Det handlar om en fem kilometer lång sträcka som går från den gamla, redan tömda stadsdelen, till en plats närmare nya centrum. Alla håller andan. 

Och visst lär det bli en spektakulär syn. Det som dock inte kommer att synas när SVT sänder live är hennes dyrbara last: prins Eugens altarmålning som gruvdisponenten och Kiruna-grundaren Hjalmar Lundbohm beställde av sin vän. Det monumentala verket är ingipsat i väggen och gick inte att montera ned, varför minsta skakning under färden kommer att få konservatorernas hjärtan att hoppa.   

Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.

Altartavlan är märkvärdig på flera vis. Någon Jesus eller ängel syns inte till. I stället fick de som var med på invigningen 1912 häpet blicka ut över ett solbelyst landskap med frodiga lövträd i vad som ser ut som en het sommardag i Toscana. De fluorescerande färgerna med guldstänk nästan lyser upp den ölstugeliknande lokalen med elektriskt ljus. Som om prins Eugen hade velat skänka folket en biograf i stället för ett altare. Konsthistoriker har spekulerat. Ville han skänka kyrkan en naturlyrisk andlighet som kunde förena laestadianerna, samerna, högkyrkliga och kommunister? Prins Eugen, eller monsieur Oscarsson som han titulerade sig som konststudent i Paris, kallades ändå ”den röde prinsen”. 

Men motivet handlar mest om symbolik. Han ville framkalla ett mentalt tillstånd av salighet, guld och gröna skogar i bokstavlig tappning. 

På sätt och vis är målningen profetisk. Kyrkflytten är symbolen för det futuristiska projektet Flytta Stad. Inte bara för att undvika en katastrof när håligheterna under marken riskerar att kollapsa hela kvarter, utan för att borra sig ännu djupare in i Kiirunavaras innandöme. LKAB står visserligen för notan, som enligt tidigare beräkningar kommer att landa på 30 miljarder kronor, men det borde ändå betraktas som rea eftersom kommunen får nya enorma kostnader vid omställningen som måste tas någonstans ifrån. Många, särskilt mindre kulturföreningar, har blivit mos i maskineriet, vilket såklart är ett problem för det som ska bli Europas kulturhuvudstad 2029. 

Visst rullar pengarna in: under 2024 gjorde det statligt helägda företaget en vinst på 8,7 miljarder kronor. De pengarna kommer dock inte Kirunaborna till del. Väntetiden för en hyresrätt är minst tio år – tjugo år om det gäller stadskärnan – och den som behöver föda barn måste köra 1,5 timme till Gällivare. Skolorna saknar lärare och 35 procent av eleverna går ut utan fullständiga betyg. Det gör att det är svårt att få kunnigt folk, ja folk över huvud taget, att stanna kvar och söka sig dit för att ta några av de många lediga jobben. De som försöker pendla ger upp eftersom tågen norrut är så nedgångna att de luktar kiss och nattågen ser ut att läggas ner helt och hållet. I samebyarna som ser sina FN-stadgade rättigheter köras över av LKAB, kokar det av frustration.

Här kolliderar alltså starka intressen. Urfolk och kulturbygd utmanas i strävan efter ett livskraftigt Norrbotten, där de unika resurserna ger jobb och bidrar till klimatomställningen. Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.

I Norge och andra länder finns regler som gör att en viss del av intäkterna tillfaller kommunen och lokalbefolkningen, men den svenska minerallagen utlovar bara en ersättning till staten. Det inte konstigt att folk förtvivlar inför denna resurskolonialism när de samtidigt ser sin hembygd jämnas med marken av bulldozrar.

Kungen är på väg norrut, likaså Carola och Kaj. Gruvan är trots allt en nationalklenod och 80 procent av Europas järnmalm kommer härifrån. 

Vad skulle gruvdisponent Lundbohm och prins Eugen tänka om de såg ner på spektaklet från sin himmel? Kanske att deras plan fullföljs hundra år senare. Det enda som möjligen överraskar dem är att altartavlans toscanska landskap är på god väg att bli verklighet i Kiruna.