Maskerade män firades ned med rep, och snart stormades byggnaden av hundratals federala agenter i militärutrustning, som kastade distraktionsgranater och följdes åt av drönare. De sparkade in dörrar och slet ut de boende – inklusive barn och medborgare – som sattes i handfängsel och hölls i skåpbilar utanför i flera timmar.

Mitt i tumultet hörde en annan man en knackning på dörren. När han öppnade var det inte FBI eller gränspolisen som stod där, utan en kvinna från Venezuela som han tidigare pratat med i tvättstugan och hennes dotter. Efter en stunds tvekan släppte han in dem och sade åt dem att gömma sig i hans sovrum.

37 personer arresterades i räden, inklusive kvinnans make. Kvinnan och dottern gömde sig hos grannen i tre dagar innan de flydde därifrån.

– Jag hoppas att hon är säker, säger mannen till Chicago Sun Times.

Immigrationsräden var en del av ”Midway Blitz”, Trump-regeringens nu fem veckor långa insats i Chicago, med mål att deportera så många som möjligt. Andra storstäder som Portland och Los Angeles har hamnat i centrum på liknande sätt.

Detta massiva fokus på deportationer är kanske det våldsammaste uttrycket för Magarörelsens ideologi. Arresteringarna sker ofta av maskerade män i omarkerade bilar och slutar många gånger i förvar i helt andra delar av landet, dit det är svårt för anhöriga att spåra dem.

Få har därför tillgång till advokater, och förhållandena i fängelserna är i regel inhumana: otjänlig mat, otillräckliga sovplatser, extrema temperaturer, bristande möjligheter till hygien och medicinsk tillsyn. Fångar har berättat om hur de tvingats dricka toalettvatten. För vissa slutar det hela med deportation till länder de aldrig satt fot i, som Sydsudan, Swaziland, eller El Salvadors tortyrfängelser. Andra skickas tillbaka till situationer de flytt från.

Lite fler än hälften av väljarna stöder Trumps deportationer, om än inte nödvändigtvis den brutala verkställelsen. I den andra hälften finns många som är passionerat kritiska.

– De sade att de skulle ta brottslingar, dåliga människor, säger en man till Chicago-tidningen South Side Weekly.

– Men de beter sig som djur.

Den känslan uttrycktes över hela landet i helgen, då miljontals flockades under baneret No kings i fler än 2 700 protester – sammantaget den största demonstrationen sedan 1970-talet. Plakat som fördömde deportationerna syntes lika ofta som budskap som attackerade Trump. ”Melt ICE”, ”Ingen är illegal,” ”Fängelse utan rättslig prövning är ett koncentrationsläger”, och ”We wanted huddled masses, not hooded asses” (Vi ville ha kurande massor, inte maskerade skitstövlar).

Det senare är en referens till en sonett av Emma Lazarus, som är gjuten på en bronstavla inuti Frihetsgudinnan. ”Ge mig dina trötta, dina fattiga, dina kurande skaror som längtar efter att andas fritt”, kan man läsa där – ett löfte om USA som fristad för invandrare. Historiskt är det en sanning med modifikation, men idealet är djupt rotat hos många av de amerikaner som fortsätter vara stolta över sitt hemland. ”No hate, no fear, immigrants are welcome here”, skanderade man i Washington DC i helgen.

Uppskattningar visar att mellan 5,5 och 8,7 miljoner var ute på lördagen, eller omkring två procent av USA:s befolkning. 11 miljoner eller 3,5 procent är den siffra som organisatörerna av No kings tidigare nämnt som ett mål. Protesterna är nämligen delvis inspirerade av forskning som visar att nästan ingen regim har kunnat motstå en proteströrelse som mobiliserat en så stor andel av befolkningen.

Uppskattningar visar att mellan 5,5 och 8,7 miljoner var ute [och demonstrerade] på lördagen, eller omkring två procent av USA:s befolkning.

Erica Chenoweth, Harvard-professorn som ligger bakom dessa studier, noterar dock att siffran inte är en garanti. Den så kallade 3,5-procentsregeln baseras på att så många människor endast kan sättas i rörelse om det finns en underliggande struktur som organiserat dem. En enstaka protest gör inte så mycket, men organiseringen som möjliggjort den skapar kontinuitet och kan stödja riktade protestaktioner: strejker, bojkotter, och andra aktioner som kastar grus i maskineriet på ett sätt som medför sociala eller praktiska kostnader för makthavarna.

Sådana strukturer byggs just nu i Chicago. Ett lärarfack har skapat en plan för hur de ska agera om ICE dyker upp på skolan. Mitt i en lektion hörde Maria Heavener, lågstadielärare på Funston Elementary, ett tilltagande oljud utanför klassrummets fönster. Helikoptrar, sirener och tutande bilar åtföljdes av en rad notifikationer från hennes telefon.

– Jag är med i en massa olika chattgrupper för snabbrespons, så jag förstod vad det betydde, berättar hon på fackets sociala medier.

Det visade sig att ICE hade kastat tårgasgranater vid en räd mot en mataffär nära skolan och den stickande röken spred sig snabbt. Heavener stängde fönstret. De barn som var ute på lunchrast kallades in, och en stor grupp grannar strömmade till för att kunna hjälpa barnen ta sig hem i säkerhet.

ICE kom inte till skolan den dagen; myndigheten har sagt att de inte kommer att göra räder på grundskolor. Men i andra situationer har både spontana och organiserade granngrupper gjort sitt bästa för att sabotera aktiva ICE-insatser. Aktivister delar ut visselpipor med instruktioner för hur man ska blåsa när ICE syns till eller genomför en arrest, så att utsatta personer kan fly och motståndare kan samlas. Burop och tutande bilar följer agenterna, som bär mask för att undvika de sociala kostnader Chenoweth beskriver.

– Jag börjar göra oväsen, folk börjar tuta, folk strömmar till, säger Cristóbal Cavazos, som är aktiv med People’s Patrol, till NPR.

– ICE blir nervösa. De börjar titta runt, du vet, och de börjar fundera, är det här värt det just nu?

Chenoweth har noterat att sociala medier gör så att stora grupper kan mobiliseras utan underliggande organisering, vilket sätter regeln ur spel. No kings-organisatörerna är tydliga med att deras rörelse inte handlar om en enstaka protest. Framtiden får utvisa om de lyckas bygga någonting varaktigt, men den som vill fördjupa sitt engagemang kan se på hur protesterna mot ICE experimenterar med olika sätt att sabotera.

Antalet gripanden och deportationer fortsätter att vara rekordhögt landet över – men i några fall har agenterna, till synes skamsna och frustrerade över att vara omringade av en buande folkmassa – gett upp och släppt personen de varit ute efter. För den individen, precis som för den venezuelanska kvinnan och hennes dotter, innebär det ännu en dag i frihet.