I veckan dog den legendariske boxaren Ingemar Johansson efter en längre tids demenssjukdom. Han blev 76 år gammal.
Ingos världsmästartitel från 1959 är ett stycke modern historia. I titelmatchen gick han upp mot amerikanen Floyd Patterson, en boxare som då varit världsmästare i flera år. Matchen vanns av Ingo och Sverige fick därmed sin första världsmästare i boxning.
Bilderna är klassiska, Ingo tittar ner på en liggande Patterson som just blivit golvad av sin motståndare. En mycket vanlig bild under 1950- och 60-talets USA. Men det unika var Ingos och Floyds varma vänskap som höll i sig ända till amerikanens död 2006. Det var inte med ageranden i ringen som samhället avspeglades i Ingo.

Arbetargrabb
Det är dock inte bara själva boxningen som gjort Johansson odödlig. Hans titel var en bragd, men det är de personliga dragen som gjort honom till en hjälte. Ja, till och med folkhemshjälte.
Ingo växte upp i Göteborg under enkla förhållanden. Som brukligt för arbetare blev sporten en karriärmöjlighet för honom. I folkhemmet kunde man visserligen leva drägligt på att knega, men Johanssons talang tog honom så småningom till världstoppen.
Trots ett liv i lyx framstod Ingo som den ödmjuka hjälte han var. Någonstans fanns alltid ett band till Göteborg och den enkla idyllen. Det var till slut där han gick till sin sista vila. Lite tyder på att Ingo var särskilt politiskt intresserad, men hans bakgrund och symbol är allt annat än apolitiskt. För där är Ingo det andra Sverige, ett varmt folkhem där en enkel arbetargrabb kunde bli världsmästare.