I Maggie Nelsons bok om Sylvia Plath och Taylor Swift hittar författaren Linda Skugge en spegel för sin egen undergång – och viljan att resa sig ur askan igen.
They didn’t do it to hurt me
But what if they did?
Taylor Swift, ”Who’s afraid of little old me?”
There’s a die in everything, skrev Kathy Acker.
När den blott 49-åriga Kathy, som vägrade behandlas för bröstcancern och dessutom vägrade erkänna den (det var Camden Towns smutsiga kanal som fick skulden för hennes sviktande hälsa), dog skrev det svenska Acker-sällskapet en dikt med orden: you were some kind of whore, but that wasn’t your final score.
Det var när hon dog. Döden som ett sista nummer.
Den 11 februari 1963 – efter en av många ångestnätter – tog den blott 30-åriga poeten Sylvia Plath (bilden) det ödesdigra beslutet att tutta på gasen och stoppa huvudet i ugnen. I barnkammaren låg barnen, ett och tre år gamla, och sov. En vid det här laget en tämligen uttjatad story. Sylvia hade tätat alla dörrar och ställt fram mjölk och smörgåsar. På barnvagnen i hallen hade hon nålat fast en lapp: ”Ring min läkare.”
När de efter min död skriver om mitt livsverk hoppas jag att historia lyder: I augusti 2023 – inte efter en ångestnatt på grund av att jag aldrig lidit av sådana – vaknade jag och visste att mitt liv aldrig skulle bli sig likt eftersom min arbetsgivare sedan jag var 18 sagt:
”Vi kommer publicera även utan din kommentar.”
Känslan var nog inte helt olik att hoppa från Västerbron.
”Linda Skugge gör porr”, stod det på löpsedlarna och mina kollegor sedan ett helt liv hänvisade till ”det stora allmänintresset”.
Om nu nudes på ett privat community för sexpositiva och queera räknas som ”allmänintresse”. Eller ”porr”. Värt att nämna är att vid denna tidpunkt inbegrep min närvaro på ”plattformen” mest ”en bröstvårta i motljus, fem dollar”.
Jag gjorde det enda rätta, höll huvudet högt, tog en dotter och åkte till Ikea. Ingen jävel skulle få sänka mig. Ever.
Livet kändes som att befinna mig i ett suicid. Det gör det väl fortfarande.
There is a charge, a very large charge
For a word or a touch
Or a bit of blood
Or a piece of my hair or my clothes
Sylvia Plath, Lady Lazarus
Det var Maggie Nelson – den feministiska kultförfattaren bakom Argonauterna – och hennes nya bok om det fullständigt omaka paret Sylvia Plath och Taylor Swift som fick mig att vilja skriva den här texten om min Lady, min älskade Lady Lazarus. Hon som räddade mig när livet var som allra svårast.
Det var som om han hade dött fast han lever. Det var som att leva i ett suicid. Eftersom det kändes som om han dog när han drog, kunde jag lika gärna hoppa. Fast vi båda lever. Traumabond.
Upp ur askan steg Lady Lazarus, the nordic goddess eller the long legged viking, som alla ute i Europa kallade henne. En totalt kompromisslös, äventyrslysten, sexgalen kvinna som alla ville ha. En girl whatever (som dessutom läst alla böcker på biblioteket) med en killer body som kunde få män komma endast medelst ord som naturligtvis bara var pärlor för svin.
Ladys dickratings var poesi som pöbeln inte begrep.
Skisser för sommaren!
Lady didn’t want to be everything, she was everything. Lady wasn’t the girl who wanted to be god, she was god.
Jag älskade henne och varenda sekund med henne. Om detta ska jag berätta allt i boken jag skriver. Jag har försökt att stå emot att skriva både texter som den här och Boken om Lady Lazarus.
Men något i Maggie Nelsons (bilden) udda och tacksamt tunna (jag var tvungen att läsa den mellan pilatesklasserna liggande på en reformer) bok gör att allt bara väller fram.
Är straffet verkligen rimligt? Att cancellera någon för en recension? Och senare frysa ut henne fullständigt?
Naturligtvis begriper jag att inget beror på någon ”plattform”.
”Ingen gillade Sylvia”, sade hennes make Ted på begravningen.
Kan relatera.
Och jag förstår att jag förtjänade det. Jag var Sveriges största ägg i 30 år. Jag ångrar ingenting. Inga texter, inget jag sagt och tänker inte be om ursäkt. Ville man ha drag under galoscherna ringde man mig. Jag älskade det.
Men att befinna mig där solen aldrig skiner i resten av mitt liv? Att leva som i ett suicid? Att ligga intill Sylvia nere i krypgrunden?
Dying
Is an art, like everything else
I do it exceptionally well
I do it so it feels like hell
Sylvia Plath, Lady Lazarus
Maggie Nelson hittar ingen banbrytande ny vinkel utan kokar ned det som alla när det kommer till kvinnor, det gamla vanliga om kvinnor som är för mycket, som gör det privata offentligt och viljan att sätta kvinnan på plats, vilket ironiskt nog gör henne lika misogyn och trött som dem hon menar är misogyna.
Menslitteratur. Mensmusik. Menskonst.
Vad hade Lady Lazarus gjort? tänker jag med mitt allra bredaste leende.
Lady Lazarus hade naturligtvis rest sig från de döda, tränat upp kroppen så ingen kan skada henne, så hon blir fullständigt onåbar och självständig. Lady Lazarus är Den Motsatta Riktningen personifierad. Lady Lazarus is always happy.
Ingen förtjänade Lady Lazarus. Och ingen förtjänar mig.
Nej tack. Till allt. Det är kvinnokraft i dess ursprungligaste form.
Jag förlåter er aldrig.
Ni hittar mig emellanåt i skidspåren norrut.
I övrigt är jag inte intresserad.
So tell me everything is not about me
But what it is?
Taylor Swift, ”Who’s afraid of little old me?”
Maggie Nelson citerar Eileen Myles ikoniska ”min smutsiga hemlighet har alltid varit att det självklart inte handlar om mig”.
Den stora hemligheten. Tänk om allt handlar om mig?
Men vill ni veta den riktigt stora hemligheten? Det handlar inte om mig. Det handlar om er.
Ni kan sitta där med era pornstar-tishor och tycka att ni ”aldrig väljer den raka vägen” och tro att ni är gränslösa och lite busiga.
Men did you do Prague?
