Israels flygattacker mot Gaza fortsätter med alltfler dödsoffer. Markoffensiven kommer att ytterligare förvärra situationen. Det finns just nu mycket litet hopp för en varaktig fred i Mellanöstern. Ser man bakom Israels välförberedda propagandaoffensiv har det urskillningslösa anfallet på Gaza två mål. För det första är det inrikespolitiskt. Utrikes- och inrikespolitik har alltid hört mycket nära samman i Israel.
Det stundar val i februari, och det är viktigt att visa handlingskraft, och till varje pris undvika anklagelser om undfallenhet. Militär styrkepolitik har ett stort stöd i Israel. Också den israeliska vänstern har givit ett tyst medgivande, även om man nu protesterar mot att anfallen är ”överdrivna” och ”oproportionerliga”.
Den andra målsättningen handlar om att försvaga Hamas, eller helst eliminera organisationen som en aktör inom fredsprocessen. Det skulle skapa en möjlighet att sluta en fred med den Palestinska Myndigheten helt och hållet på Israels villkor, med en stympad palestinsk ”stat”, beroende och prisgiven åt Israels goda vilja.
Det här är något som israeliska politiker själva sticker inte under stol med. Vice premiärminister Chaim Ramon har i en intervju i den privata Tv-kanalen Tio sagt rakt ut att den israeliska offensivens mål är att störta Hamas regim i Gaza. Han sa också att det kommer att bli eldupphör så fort någon tar ansvaret för regeringen i Gaza förutom Hamas, och att Israels regering ska gynna vilken som helst annan regering som intar Hamas plats.
Sett ur det perspektivet är anfallen mot Gaza en del i en större strategi som syftar till att frysa ut Hamas. Av allt att döma har resultaten hittills varit rakt motsatta. Gideon Levy drar i Haaretz (28/12-08) parallellen till kriget i Libanon som inte försvagade utan tvärtom stärkte Hizbollah. Han tror att samma sak kommer att inträffa nu, och det mesta tyder på att han har rätt. Hamas ställning har stärkts, inte minst på Västbanken, medan Abbas position har undergrävts, och han framstår allt mer som ett politiskt lik, som hålls vid liv genom konstgjord israelisk andning. Mycket tyder också på en radikalisering i arabvärlden, inte minst i de s k moderata staterna, som Egypten.
Israels politik att försöka isolera Hamas har haft Västs stöd. I en sällsynt uppvisning av hyckleri har man helt ignorerat de palestinska valresultaten. Som Tariq Ali påpekade i The Guardian (30/12-08) ”Västs entusiasm för demokrati upphör när de som motsätter sig dess (Västs) politik blir valda”.
EU har visat förståelse för Israels aktioner, och uppmanat till vapenvila, utan någon som helst framgång. Tjeckien som tog över ordförandeskapet från årsskiftet har uttryckt ett kompakt stöd för Israels attacker. Tonen har emellertid skärpts något från en del länder efter att markoffensiven har inletts.
Nyckelrollen har som vanligt USA. Bushadministrationen fortsätter inte helt oväntat sin tidigare politik. Tillträdande presidenten Barack Obama har hittills varit tyst i frågan. Under valkampanjen var han noga med att framstå som Israelvänlig. Hans beslut att i det närmaste fördubbla den militära styrkan i Afghanistan bådar inte heller gott.
Den enda förhoppningen ligger i Obamas löfte från valkampanjen att föra villkorslösa samtal med Iran. Om USA och Iran kan komma till en överenskommelse, och det kan inte uteslutas helt, skulle Hamas ställning förändras i grunden. Det i sin tur kunde öppna vägen för en fred värd namnet.
