Bok
Trotskij i Norge
– ett sår som aldri gror
Oddvar Höidal.
Spartacus forlag, 2009.

Oslo 1936. Några dagar före jul, snön vräker ner. Vid Fagerstrand förs ett äldre par, under sträng eskort ombord på tankbåten ”Ruth” som strax ska avgå mot betydligt varmare farvatten.
Bara ett fåtal vet att de bägge passagerarna är 1900-talets mest kända politiska flykting, Leo Trotskij, och hans hustru Natalia Sedova.

Omständigheterna kunde inte stått i mer kontrast till det vänliga mottagande de fått när de anlände till Norge halvannat år tidigare.

Då sken solen över ett spegelblankt hav och regeringsorganet Arbeiderbladet hade kallat det en ära för Norge att bereda den landsflyktige revolutionären en fristad.
Nu är de utvisade och på väg mot ett ännu okänt öde.

Huvudkälla då det gäller Trotskijs i Sverige ganska okända uppehåll i Norge har länge varit Yngvar Ustvedts Verdensrevolusjonen på Hönefoss från 1974 men sedan i höstas finns nu även Oddvar Höidals mycket detaljrika men därmed tyvärr heller inte lika lättlästa Trotskij i Norge – ett sår som aldri gror.

Att Trotskij efter fyra år i Turkiet hamnade just i Norge var ingen slump. Visserligen var han, med Isaac Deutschers ord, nu en avväpnad profet men få länder ville ändå ha honom inom sina gränser. I Norge däremot regerade ett socialdemokratiskt parti som faktiskt hade ett förflutet inom Komintern och vars ledare – Olav Scheflo, Martin Tranmael – han i flera fall kände personligen.

Till en början var också allt idyll. Trotskij och hans följe inkvarterades hos den socialdemokratiska redaktören Konrad Knudsen i Hönefoss norr om Oslo och fann sig väl till rätta i de natursköna omgivningarna.
Alla såg honom dock inte som välkommen. För borgerligheten var han givetvis ett rött skynke, men även de Stalintrogna till vänster ifrågasatte hans närvaro.

När de stora skådeprocesserna inleddes i Moskva med den frånvarande Trotskij som huvudanklagad blev han på allvar en het potatis för regeringen Nygaardsvold. Och då det befarades att den viktiga sillexporten till Sovjet var hotad var det definitivt slut på gästfriheten.

Politiska dokument stulna av några medlemmar i Nasjonal Samling – den blivande landsförrädaren Quislings parti – vid ett inbrott i Trotskijs bostad blev bevis på att han brutit mot villkoren för sitt uppehållstillstånd och en förevändning att internera honom i vad som kallats ”Norges första koncentrationsläger”.
Trotskij som aldrig hyst några illusioner om s-regeringen regerade med förakt:
– Ni har en borgerlig regerings alla nackdelar utan en enda av dess fördelar, utbrast han vid ett tillfälle.

Helt utan vänner var han dock inte. Hans värd Konrad Knudsen riskerade sin egen politiska karriär för att stödja honom och ledande intellektuella protesterade mot behandlingen av honom.
För regeringen var problemet vad man skulle göra av den nu så ovälkomne gästen. Inget europeiskt land var tänkbart. Till Björnön uppe i Ishavet ville de mest aggressiva skicka honom.

Till slut blev det Mexiko som erbjöd en fristad. Där kom han sedan att tillbringa sina sista fyra år, innan Stalins hämnd nådde honom via den ishacka som en insmugglad mördare placerade i bakhuvudet på honom.
Innan avfärdenhade Trotskij haft en sista sammandrabbning med Trygve Lie, justitieministern som efter kriget blev FN:s förste generalsekreterare.

– Ni tror er säkra och fria nog att kunna behandla en politisk flykting hur som helst. Men den tid är inte avlägsen – kom ihåg det! – när nazisterna skall fördriva er alla från ert land, inklusive er pantoffelministerpresident. (Trotskijs föraktfulla benämning på Nygaardsvold).

Och som vi vet blev han ju sannspådd. Den 9 april 1940 kom det tyska angreppet och inom kort befann sig regeringen på flykt och tvangs själv i exil.
Historien om Trotskijs ett och ett halvt år i landet är, som arbeiderpartiets legendariske partisekreterare Haakon Lie sagt, ett norskt sår som aldrig läker.