Bristen på hyresrätter med rimliga hyror i storstäderna är akut. Om man är för socialt blandade bostadsområden och om man tycker att alla har rätt till någonstans att bo, vad ska man då anse om behovsprövade bostäder med inkomsttak? Är det inte bra att de som tjänar mindre också får betala mindre i hyra?
Det kan vara svårt att navigera i bostadspolitiken och sambanden är ofta komplicerade. Det är därför inte konstigt att Zina Al-Dewany kommer fram till att Frihamnsprojektet i Göteborg är ett ”socialt hållbart projekt som en stad med resurser och smart markpolitik provar”. Vi menar att detta inte är fallet, men först vill vi också räta ut ett missförstånd.
Det finns i dagsläget inget taget beslut på hur lägenheterna med maxhyra ska fördelas. Det finns ingen enig politisk linje, utan enskilda företrädare för S och Mp har uttalat sig positivt om inkomsttak. Vänsterpartiet, nationellt och i Göteborg, har en tydlig hållning: vi ställer oss inte bakom förslagen om inkomsttak och ser mycket allvarligt på risken att social housing införs.
Idén om en generell bostadspolitik hänger ihop med idén om generell välfärd. Tanken är att medborgarna ska behandlas lika och att alla ska få ta del av välfärden på samma villkor. Idén är snillrik på så sätt att om alla får ta del finns det också skäl för alla att betala – att bidra efter förmåga. Att införa behovsprövat hyrestak går emot denna modell. Här är i stället tanken att vissa – de med lägre inkomster – ska särbehandlas. Detta för med sig tre viktiga nackdelar:
1. Det riskerar att leda till marknadshyror. Hur motiverar vi att vissa bostäder ska vara för låginkomsttagare och andra inte? Varför ska vi sätta hyror i förhandlingar om de ”fattiga” ändå har särskilt hyrestak? Legitimiteten i det nuvarande systemet kommer undergrävas och grupper kommer ställas mot varandra.
2. Det skulle minska stödet för bruksvärdes- och förhandlingssystemet, allmännyttan och bostadskön bland breda väljargrupper, eftersom vissa grupper får en genväg till förstahandskontraktet.
3. Färre bostäder kommer byggas. Stödet för bostadspolitiska satsningar kommer minska, få vill ha fattigbostäder i sin kommun och den byggtakt som marknaden själv orka prestera är, som vi vet, alldeles för låg.
En utveckling mot behovsprövat hyrestak är till nackdel för alla, men särskilt för de som hyrestaket är tänkt att gynna: låginkomsttagare. Därför är vi emot behovsprövat hyrestak.
I stället måste vi driva på för ett större byggande generellt, satsa på att bygga hyresrätter med rimliga hyror – använda investeringsstöd, förmånliga statliga lån, föra en kommunal politik som gynnar hyresrätten och effektiv upphandling. Vi bör ställa krav på byggbranschen – inte på de som vill ha en bostad. Byggbranschen har i dag enorma vinstmarginaler och får ofta ett alldeles för stort utrymme i stadsplaneringen. Låt medborgarinflytandet bli större så att vi bygger välplanerade, goda, rymliga bostäder för alla.
Läs Zina Al-Dewanys svar här.
