När Jonas Thunberg på Flammans ledarsida den 19 november 2009 framhåller ”det rödgröna alternativet” för krig i Afghanistan som ”klart bättre” än regeringens, så har han tagit på sig den tunga uppgiften att försvara ”en förnuftig krigspolitik” – ungefär som ”linje två” i kärnkraftomröstningen, fast denna gång utan att ens prata om en ”avveckling”.

I det rödgröna alternativet accepterar man att det är rätt att ha stridande trupper tills vidare, men 2011 ska man göra en ”utvärdering” som kanske eventuellt skulle kunna leda till att man kanske börjar prata om att i ett senare skede, kanske, ta hem trupperna någon gång i framtiden, men i sådana fall med ”förnuft”. Det vill säga om Mona Sahlin har ändrat sig.

Allvarligt talat tror jag att problemet är, även om Vänsterpartiet tills vidare kommer att hålla fast vid kravet på att ta hem de svenska soldaterna, att V är berett att ingå i en regering som kollektivt inför svenska folket och inför omvärlden kommer att vara ansvariga för att ha hundratals svenska soldater under Nato-befäl i Afghanistan.
Vem vet hur kriget utvecklas?
Kanske kommer det att eskalera, kanske kommer vi att drabbas av terrordåd i Sverige som hämnd från afghanska motståndsgrupper – vi vet inget om det. Vem vet hur många afghaner som kommer att dödas av den svenska stridande truppen? Vem vet hur många svenska soldater som kommer att komma hem i plastsäckar? Det vi vet är att en svensk regering som skickar iväg soldater kommer att hållas som ansvariga för detta dödande.

Om till exempel Lars Ohly i en valdebatt skulle gå ut och angripa Bildt-Reinfeldt-Tolgfors krigspolitik så är det samtidigt ett angrepp på Mona Sahlin et consortes. Om han skulle kalla Natos krig i Afghanistan för kriminellt så kallar han samtidigt sin eventuella framtida regeringskollega Mona Sahlin för kriminell.
Problemet blir att driva en bra valkampanj för en S, V, MP-regering. Allt som leder till kritik av svenskt krigsdeltagande, Natos krig, dödande av civila afghaner, fångläger, att skicka svenska soldater som kanonmat etcetera, kommer att leda till splittring inom det rödgröna blocket.

Om man vill slåss för att komma i regeringsställning måste man av valtaktiska skäl hålla nere allt som skulle kunna likna en kampanj mot kriget i Afghanistan. Det skulle vara splittrande.
Detta är förstås inget problem om man anser att svenskt deltagande i kriget i Afghanistan är en sekundär fråga.