Ryktesspridningen under häxprocesserna har skrämmande paralleller i nutiden. Men varför väljer en institution som Historiska museet att skildra dem med skräpiga AI-bilder?
Enligt min pappas idoga släktforskning i kyrkböcker finns det inte mindre än tre kvinnor i min släkt som anklagades för att vara häxor på 1600-talet. Jag är nog inte ensam i Sverige om att ha sådana band, så Historiska museet gör absolut skäl för sin nya utställning Häxor.
Det första rummet i utställningen, gestaltat av formgivaren Pompe Hedengren, visar ett kollage av AI-genererade sepiatonade fotografier av kvinnor och barn som för tankarna till gamla fotografier av bönder på 1920-talet. De är menade att levandegöra de som dömdes i häxprocesserna under slutet av 1600-talet
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Först i nästa rum får vi besökare dyka ned i utställningens historiska och rika presentation i museets pampiga, kyrkliknande Gotiska hall. Navet och nerven i berättelsen här är de specifika öden, för att återigen medmänskliggöra dessa kvinnor och barn.
Bland annat får jag lära känna fallet med den elvaåriga Gertrud Svensdotter som anklagades för att kunna gå på vattnet, en förmåga hon ska ha använt för att hämta tillbaka bortrymda getter. Gertrud i sin tur påstod sedan att en kvinna i byn hade tagit med henne till Blåkulla, ett återkommande tema i häxprocesserna.
Hjälper det att använda hittepå-teknologi för att häxan som koncept var hittepå?
Berättelsen om Gertrud inleds med en filmad dramatisering av händelsen och tar oss sedan vidare genom en uppbyggd stugby med låga hus varifrån det strömmar ut viskningar som skvallrar om hennes häxkonster. Rädslan och paranoian smittar av sig på mig för varje gång skvallret delas mellan byborna. Kan det verkligen ha hänt? Finns det ondska mitt ibland oss?
Ryktesspridningen påminner om nutidens fejknyheter, som även utställningens textförfattare tillika historieläraren och P3-programledaren Cecilia Düringer påpekar under pressvisningen. Häxprocesserna, en episod med kyrkan och lagen i maskopi mot påstått häxeri, resulterade i avrättningar av över 300 kvinnor.
Så bryts utställningen av igen med mer AI-genererad konst i form av olika häxor och satansfigurer. Här någonstans spårar utställningen ut. Med airbrushade figurer som påminner mer om reklam för skönhetskliniker än forskningsbaserad folkbildning blir det svårt att förstå vad bilderna ska bidra med. Att häxor lockar med sin datagenererade skönhet? Hjälper det att använda hittepå-teknologi för att häxan som koncept var hittepå? Eller är AI vår samtida häxa; falsk, vilseledande och förförisk? Jag fattar det i alla fall inte.
Det finns tillräckligt med stoff i de existerande berättelserna för att hitta aktiva beröringspunkter som kvinna eller marginaliserad 2024. Att Gertrud exempelvis är 11 år när hon blir anklagad för svart magi är ett återkommande tema i popkulturen, inte minst i skräckfilm. När snälla flickor börjar hitta sin sexualitet förvandlas de till frånstötande mördarmaskiner.
Som religionshistorikern Per Faxneld noterar i sin uppmärksammade avhandling Satanic feminism: Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture (Molin & Sorgenfrei, 2014) om satanistisk feminism, så har häxan som arketyp kunnat användas för att förstå vår tids kvinnohat. Att demonisera kvinnor och dela upp dem i goda och onda intensifieras när konservativa och reaktionära vindar blåser. Vem vill frysas ut ur normaliteten? Vi ser hur husmorsrollen åter idealiseras och abortfrågan blossar upp i land efter land. När USA:s blivande vicepresident JD Vance pekade på barnlösa som singelkvinnor som bor med sina katter, var det en häxa han såg framför sig?
Frågan är vad AI adderar för att få oss nutida att begripa det symboliska bandet mellan häxkraft och feminism. Tvärtom kan tekniken användas till att påstå vad som helst och lämpar sig utmärkt för just fejknyheter och ryktesspridning. Länken mellan mig, Gertrud och mina häxsläktingar finns kvar i dag bland de kvinnor och minoritetsgrupper som inte passar in, som utmanar, som säger ifrån och som är svåra att kontrollera. Bäst fångar utställningen det med viskningar ur historiens egna berättelser.
