Det var en gång en arbetarrörelse som startade egna sjuk- och arbetslöshetskassor. Därför att det var nödvändigt. Både för den enskildes trygghet men också för kollektivet, för att slippa desperat låglönekonkurrens från de egna leden.
Kassorna förvaltades av rörelsen själv, vilket innebar makt och insyn för dem som berördes.
Med välfärdssamhällets framväxt tog staten över alltmer av ansvaret. Arbetslöshetsförsäkringen blev statligt reglerad och vi fick Erkända arbetslöshetskassor. Formellt var – och är – de fortfarande föreningar i facklig närhet. Men makten över innehållet i försäkringen har alltmer flyttats till riksdag och regering. Lag och myndigheter detaljstyr kassornas verksamhet i dag.
Sjukkassorna gick ett liknande öde till mötes. Under lång tid hanterades de som en kompromiss mellan underifrån uppbyggda och statligt administrerade. Förtroendevalda av olika slag hade inflytande över försäkringskassornas verksamhet. Och flera av socialförsäkringarna hanterades av olika organ på kommunal nivå.
Även överklaganden hanterades av olika nämnder med medborgerligt inflytande och insyn.

Nej tack, tyckte högern. Mer papper och juridik skulle det vara

I mitten av 2000-talet tog staten det definitiva greppet. Riksförsäkringsverket försvann, istället fick vi centralisering av Försäkringskassan. Under en kort tid behöll man insyn via försäkringsdelegationer, men efter två år avskaffades även de.
Samtidigt togs ett annat viktigt, och föga uppmärksammat, ytterligare steg: socialförsäkringsnämnderna avskaffades. Nämnderna var första överklagandeinstans för ärenden inom försäkringskassorna. Här kunde förhandlingar ske muntligt. Här kunde lokala företagare, fackliga företrädare, politiker och kunniga medborgare bidra med kunskap och bedömning. Här tvingades försäkringskassornas handläggare motivera och förbereda sina ärenden ordentligt. Här kunde man göra skälighetsbedömningar och ha manöverutrymme bortom lagens snävaste bokstav.
Nej tack, tyckte högern. Mer papper och juridik skulle det vara.
Cynismen blir uppenbar när man betänker att regeringen Reinfeldt, i ett av sina allra första beslut, hade lagt ned Arbetslivsinstitutet. De ställde alltså högre krav på juridik och vetenskaplighet, och slog samtidigt undan benen för just den forskning som arbetsskadade kunnat hämta stöd i. Att antalet livränteärenden sedan dess minskat med 75 procent är knappast förvånande.

Men en ”effektiv” beslutsapparat fick man, med större möjligheter till strömlinjeformning och detaljstyrning av handläggarnas beslut. Från regeringen via följsamma generaldirektörer kan man snabbt ändra hantering och tolkningar. Och det har också skett. Genom stelbenta tidsgränser i sjukförsäkringen. Servil jakt på knappt existerande fusk. Och bakom kulisserna en maktkamp gentemot bland andra läkarkåren. Deras intyg och sjukskrivningsbedömningar ifrågasätts. Istället vill Försäkringskassan standardisera sjuktiderna.
Det har tagits många andra mindre steg mot att avskaffa allmänhetens och folkrörelsernas insyn och medbeslutanderätt i olika ärenden. Under Reinfeldt avskaffades skattenämnderna. I december 2015 beslutade riksdagen att avskaffa nämnderna för fastighetstaxering. Ingen gick upp i talarstolen.
Och nu är det domstolarnas nämndemän som är uppe till diskussion. Berättelsen om nämndemännen som politiskt drivna amatörklantar håller på att sätta sig. I förgrunden står ett antal – företrädesvis Sverigedemokrater – som misskött sina uppdrag. Ett användbart argument för att underminera tilltron till ett rättssystem där andra än professionella har makten.
Så fortsätter politiker av alla färger, bakom slagord om effektivitet och rättssäkerhet, att befria centrala samhällsfunktioner från jobbiga inslag av medborgare med någon makt eller insyn.