Under Kennedy på 1960-talet var kalla kriget på väg att töa bort och Latinamerika var på fötter. Precis som nu. Kennedys och CIA:s svar blev då ”Den gode grannens politik” och i spåren följde Coca cola och ett enormt utbud av Hollywood-filmer. För att binda upp de latinamerikanska regeringarna i kampen mot kommunismen bjöds militärer in till School of Americas, USA:s krigsakademi för latinamerikanska officerare. Fackföreningsledare fick till uppgift att bilda nya ”västvänliga” fackföreningar.

Kommer Obama att bryta den politiken och hur kommer USA:s utrikespolitik se ut mot Latinamerika jämfört med Bushadminstrationens? Det frågade jag James Petras, marxist och universitetsprofessor i USA, som forskat i 50 år kring konflikter i världen.
– I förhållandet till Latinamerika kritiserar Obama Bush från en mer protektionistisk ståndpunkt. Han vill behålla exportrestriktionerna mot Latinamerika, samtidigt som han fortsätter stödja subventionerna till de stora agroexportörerna i USA. Om vi talar om handel är Obama ett sämre alternativ för Latinamerika jämfört med nuvarande situation.
– Obama stöder aktiveringen av den fjärde flottan [som patrullerar runt det latinamerikanska vattnet]. Han säger inget positivt om immigranterna som tar sig över gränsen från Mexiko. Han har inte kritiserat den fruktansvärda repression och förföljelse mot både papperslösa och legala invandrare i USA.

James Petras menar att Barack Obama talar i allmänna ordalag om förändringar som attraherar center-vänster och ett antal intellektuella i Latinamerika. I botten gynnas han av argument som att vem som helst är ett bättre alternativ än det vi har idag. Det vill säga Bush och McCain. Många hoppas att Obama ska skapa politiska öppningar men han har inte aviserat några nya reformer.
Den 23 maj i år sammanstrålade Obama med den USA-kubanska terroristgruppen FNCA (Fundación Cubanoamericana). Där presenterade han sitt politiska program visavi Latinamerika i fem punkter:

1. Direktdiplomati mot Kuba, fortsatt blockad.

2. Isolera Venezuela och deras allierade i regionen med hänvisning till att de påstås stödja Farc-gerillan.

3. Farc-gerillan i Colombia ska betraktas som al-Qaida och blir en legitim förevändning för varje form av ingripande i regionen, enligt latinamerikaexperten José Antonio Gutiérrez. Obama säger att han inte kommer tillåta att medlemmar i Farc tar sin tillflykt till grannländerna, en klar varning till Venezuela och Ecuador.

4. Fortsatt fullt stöd till Plan Colombia och Uriberegimen men nej till frihandelsavtal (TLC) med Colombia så länge morden på fackligt aktiva pågår.

5. Till Mexiko vill han utöka anslagen via Plan Mérida, en mexikansk variant av Plan Colombia, med förevändningen att bekämpa ”narkotikakartellerna och terrorismen”.

Nitton dagar senare intervjuades Obama av Jorge Ramos, direktör för den politiskt högerinfluerade TV-kanalen Univisión, där han konkretiserade sin syn på om Chávez utgör ett hot mot regionen.
– Jo, jag tror att han är ett hot, men ett hanterligt hot. Vi vet till exempel att han kan ha varit inblandad i stödet till Farc. Den typen av grannar vill vi inte ha. Jag anser därför att det är viktigt att vi via OAS och FN inleder sanktioner som ger budskapet att den typen av uppförande är inte acceptabelt. Vad jag vill ha sagt är att vi bör ha en direkt diplomati med Venezuela och resten av länderna i världen.
Obama beskriver den venezuelanska regeringen som en auktoritär regim som med checkhäftets diplomati och en antiamerikansk retorik ”upprepar falska löften över misslyckade ideologier i det förgångna”.
Vad kan då Obama erbjuda Latinamerika?
José Antonio Gutiérrez:
– Han erbjuder ett ovillkorligt stöd till en auktoritär regim som Uribes, dollardiplomati, mer ekonomiska interventioner, erbjudanden om mikrokrediter och andra allmosor för att förstärka beroendet [till USA] samt tomma löften om misslyckade ideologier som ”Washington-konsensus”. Retoriken är i praktiken impregnerad av den föråldrade ”Nationella säkerhetsdoktrinen” och för att värma upp misslyckade interventionsprogram kallar han bokstavligen till en ny Framstegsallians, som är misstänkt lik det kritiserade fiaskot som infördes av Kennedy på 1960-talet.

För Mexikos 105 miljoner invånare och tolv miljoner i USA, varav majoriteten är papperslösa, utgör Obama ingen större skillnad mot en republikan. Obama stödde beslutet att bygga den 1.100 kilometer långa mur mellan Mexiko och USA för att förhindra 400.000 mexikanska flyktingar som varje år försöker att ta sig över gränsen till USA. På Jorge Ramos fråga om han kommer stoppa murbygget om han blir president svarar Obama:
– Jag vill först se om den fungerar.
”Men en mur fungerar.
– Det vet vi ännu inte.
Men ni har redan röstat för att bygga muren.
– Det är sant att jag röstade för att inleda byggandet av muren i vissa delar av gränsen. Jag tror att muren har betydelse och att den kan rädda människoliv.”
Efter att ha läst säkert hundra artiklar, krönikor eller ledare i latinamerikanska medier på temat Obama och Latinamerika, har jag stött på en och annan som hoppas att Obama kan bryta USA:s morot och piska-politik visavi Latinamerika. Det är främst den latinamerikanska högern och liberaler. Men bland den förkrossande majoriteten av progressiva och vänstern är man i största allmänhet mycket skeptiska till Obama.

Washington Post vill se piska mot Latinamerika

Washington Post frågar sig i en ledare vilken hållning USA-regeringen bör ha mot dem som samlats kring Venezuelas president Hugo Chávez. Tidningen kastar också ut den provokativa frågan om Vita huset bör använda sig av sin makt i egenskap av betydelsefull handelspartner. ”Det är tydligt att en betydande del av Latinamerika har övergett demokratins konsensus och den fria marknadskapitalismen som har regerat under den senaste generationen.”

Ledaren om USA:s framtida relationer med sina södra grannar kommer en knapp månad innan presidentvalet. Det går inte att ta miste på det ultimatum som riktas mot de latinamerikanska regeringarna: Ta antingen ställning för USA eller för Chávez, Morales och Correa. Språkbruket är identiskt med Bushadministrationens sedan den 11 september 2001.
Washington Post är indignerad och kallar det för brott mot demokratin när Bolivia och Venezuela tagit kontroll över sina egna energiresurser. Samt att såväl Bolivia som Ecuador vill utarbeta en revolutionär författning. Tidningen är också mycket oroad över utvecklingen i Paraguay och Honduras som kan vara på tur att ansluta sig till ”Chávezlägret”.
Presidenterna i dessa nationer ”söker både monopolisera makten, begränsa pressfriheten och domstolsväsendets obe­roende.”
Tidningen kritiserar även Latinamerikas utrikespolitik som bland annat har tagit sig uttryck i att flera av dessa länder ”odlar allianser med Iran. Chávez fördjupar gradvis sina militära förbindelser med Ryssland, som i förra månaden aviserade ett avtal om att förse Venezuela med nukleär teknologi”.

Washington Post är inte alls främmande för att utöva utpressning mot några av världens fattigaste länder som Nicaragua, Ecuador eller Bolivia: ”I motsats till retoriken från dessa ledare är de latinamerikanska länderna starkt beroende av USA”, skriver chefredaktören och hänvisar till de 30.000 och 40.000 arbetstillfällen som handelsutbytet med USA innebär för Bolivia respektive Ecuador.
”Makten att utdela sanktioner mot redan fattiga länder bör inte användas på ett lättvindigt sätt. Men man bör heller inte tillåta att regeringschefer som Morales, Correa och Daniel Ortega upplöser demokratiska institutioner och attackerar USA:s intressen, samtidigt som de drar nytta av USA-subventioner. Därför bör de förr eller senare pressas på att välja mellan en halvdan Chávezsocialism eller det 21:a seklets demokrati”.