Vi är på väg till matserveringen på Kammakargatan, som drivs av Ny gemenskap, tillsammans med Rolf Nilsson och Berndt Carlsson. Roffe och Berndt har precis varit på möte. De sitter i styrelsen för föreningen för Stockholms hemlösa, som fyller två år.
På Ny gemenskap är det mycket riktigt livat. Lunchen kostar tio kronor och består av soppa och smörgås. Roffe bjuder på kaffe. I lunchmatsalen finns det gott om gubbar men nästan inga kvinnor. Ändå är det de hemlösa kvinnorna som Roffe och Berndt talar mest om.
– De har blivit många fler senaste åren, menar Roffe, som är ordförande för Stockholms hemlösa.
– De sticker från sina män och har ingenstans att ta vägen. De rymmer från män som slår dem.
Varför har de blivit fler? undrar jag.
– Jag vet inte. De tänker väl inte ta mer skit.
Roffe berättar om en kvinna som hade köpt hem sprit åt sin man. När spriten tog slut blev han vansinnig och slog henne. När hon anmälde honom ledde det inte till något, eftersom hon själv hade köpt alkoholen och varit med och druckit upp den. Han berättar om kvinnor som blivit misshandlade och våldtagna men enligt polisen får skylla sig själva för att de deltagit i supandet innan. Han berättar att socialen uppmanat hemlösa kvinnor att skaffa sig en man att bo med.
– Hur fan kan man vräka ur sig en sån sak? undrar Berndt.
– Titta på henne, säger Berndt och nickar diskret bort mot en kvinna en bit bort. Hon har gått här i sju år. Hur orkar hon?
– Hon är mycket sjukare nu, säger Roffe, inverterad som fan.
Sju år som hemlös är längre tid för en kvinna än en man, menar de. Kvinnor far mer illa. Roffe tror att antalet kvinnor ökat med tio procent de senaste sju, åtta åren.
Sten Hurtig, föreningens förre ordförande, kommer förbi medan han diskuterar den kommande helgen med personalen.
– Vi kan inte ta in fler än vi kan duka åt, säger han.
Det kommer att bli trångt hos Ny gemenskap under julen.
Det skymmer utanför fönstren. Matsalen börjar tömmas och personalen städar. Plötsligt hörs ett väldans liv ute i foajén. En kille är förbannad och ropar högt om sina pengar. Andra försöker lugna honom. Så där är det jämt, suckar Roffe och Berndt uppgivet. Föreställ dig hur det är på natthärbärgena!
Vi går upp på övervåningen. Här är det varmt och fuktigt och luktar gott. Flera stora tvättmaskiner och torktumlare mullrar i tvättrummet. I ett kapprum hänger skänkta vinterjackor, sovsäckar och kläder i långa rader. Ny gemenskap har främst dagaktivitet men där finns också några boende. Vi träffar Sten och sätter oss i det lilla sammanträdesrummet. Sten var föreningens första ordförande. Men så blev han invald i styrelsen för Ny gemenskap och ville inte sitta på två stolar.
– Man måste ju veta vems intressen man tjänar, skrattar han.
Det är ingen av de tre som är nöjd med kommunens insatser för de hemlösa. Dessutom är de förbannade över de fördomar som finns.
– Klart att det är många som missbrukar eller har psykiska problem eller både och, säger Roffe. Men det finns många som inte har det också. Det finns lika många olika personligheter och livsöden bland hemlösa som bland alla andra. Alla människor är olika.
Roffe verkar vara en fena på opinionsbildning. Det gick bara en dag från att min senaste artikel om hemlösa publicerats – en liten en – så fick jag ett mejl där han undrade vad jag egentligen menade. Sedan dess har jag lagt märke till hans namn under åtskilliga insändare, skrivelser och debattinlägg om hemlöshet.
– Jag är fjärde generationen stockholmare, säger han. Ändå säger de att jag ska flytta från stan för att få bostad.
Vad är det då som är fel med politiken för de hemlösa?
– Frivilligorganisationerna är tänkta som komplement till de sociala myndigheterna men idag är det tvärtom, säger Roffe. Socialtjänsten är som en bank åt frivilligorganisationerna. Det är ett oppköp att komma till socialtjänstens härbärgen, där du måste vara drogfri och skötsam. Är du inte det får du söka sängplats på annat håll.
Men i Stockholm införde ju borgarna förra mandatperioden en tak-över-huvudet-garanti. Enligt den var det meningen att även påverkade och mindre skötsamma personer skulle få nånstans att sova på nätterna. Fungerar inte den?
– Det går inte att nånsin bli drogfri om du bor med nio pundare i samma rum, menar Rolf och de andra instämmer. Det är meningen att du ska få ett inackorderingshem och efter det ha kvalificerat dig för en träningslägenhet. Men var ska du lära dig det sociala beteendet, Svenssonkoderna?
Kommunen har börjat samarbeta med landstinget för att psykiskt sjuka med missbruk inte ska falla mellan stolarna. Egentligen ska alla kommuner och landsting ha ett sådant samarbete, men det har kommit mycket olika långt på olika håll. Har det inte börjat märkas någon förbättring i Stockholm med samarbetet?
– Det där har vi hört i två år, fnyser Rolf Nilsson. Vi hemlösa har försökt komma med synpunkter och har satt ihop ett tiopunktsprogram mot hemlösheten. Men nu finns ett förslag i kommunen om att alla hemlösa ska tvingas registrera sig med personnummer.
– De flesta hemlösa vill inte synas utåt, säger Stene. Många har flyttat till Stockholm från andra ställen och har släktingar som tror det går bra för dem.
Av den anledningen har heller inte Föreningen för Stockholms hemlösa haft så lätt att ansluta folk – och särskilt inte att få folk att ställa upp till styrelsen.
– Tre familjer vräks i Stockholm varje dag, säger Sten. Det är inte främst på grund av brist på lägenheter utan på grund av att värdarna blivit hårdare. Idag kan det räcka att du är fem dagar sen med hyran. Men anledningen till att du hamnar på gatan är ofta alkohol eller droger. Ganska ofta är det skilsmässor som är upptakten.
– Eller nån annan form av livskris, tillägger Berndt.
– Vi kommer aldrig kunna bygga bort hemlöshet, fortsätter Sten. Häromdagen kom polispiketen förbi här. Jag har aldrig sett folk rusa och röra sig som då!
Alla skrattar åt händelsen, men blir sedan allvarliga.
– Det har blivit en mycket hårdare attityd, förklarar Sten.
– Alla vet vad en hemlös är, säger Berndt, men få vill hjälpa.
– Ny gemenskap startade egentligen för gamla ensamma människor, säger Sten. Men det har blivit så att det är hemlösa som kommer hit.
– De gamla gästerna vågar sig inte hit idag, säger Roffe. En kille på Frälsis sa häromdagen att de håller på att bli psykvård dessutom. Jag menar inte att man ska låsa in folk men det måste finnas nån jävla behandling för dem som är sjuka.
– De borde lägga ner härbärget i Midsommarkransen, säger Stene plötsligt. Där måste nio personer bo i samma rum. De buntar ihop alkoholister och knarkare. Där finns bara tre rum för par.
– Man får inte ha med sig husdjur dit, säger Roffe. Man undrar om det är med hänsyn till människan eller djuret…
– Stockholms hotellhem har gjort 24 nya parrum men vilka ska kvalificera sig dit? fortsätter han. Stockholms hotellhem är en propp. Det grundades som de utsattas hem men nu har de tappat konceptet. De hyser studenter och invandrare.
Stockholms hotellhem drivs av Stockholms stad, men har dålig rotation på de boende. Det har inte längre funktionen av tillfällig sluss för utsatta som sedan ska få något bättre, menar Sten och Roffe. De boende bor nästan permanent, med kontrakt som skrivs om var tredje år för att inte hyresgästen ska få besittningsrätt. De är inte heller alltid personer med de särskilda behov som hemlösa har. Roffe menar att de hellre borde göras om till riktiga lägenheter i stället.
– Det finns folk som bott 10–15 år på hotellhem, hävdar Roffe. Om du mot förmodan lyckas vara drogfri en månad har du kvalificerat dig dit.
Det är svårt att bli drogfri för egen hand, medan man fortfarande bor på gatan eller på härbärgen. Dessutom ska du fortsätta underkasta dig drogtester när du bor på hotellhem, för att eventuellt få en egen träningslägenhet. Knark, alkoholm och vissa mediciner ger utslag. Drogtesterna genomförs regelbundet och är mycket dyra.
– Mitt piss är värt mer än min levnadsstandard, säger Roffe. Drogtestet kostar 6 000 och de flesta har runt 3 000 kr i månaden. Men i huset där Stockholms hotellhem ligger, på Magnus Ladulåsgatan, ligger en restaurang med fullständiga rättigheter! De boende får krita till nästa pension… Om du inte tvingar någon till vård, förrän alla frivilliga vägar är prövade, hur ska du då kunna hjälpa nån som inte anser sig ha problem? Särskilt som det funkar idag, då du ska ha fyra olika socialsekreterare för att inte få en jävsituation. Men hur ska de kunna bygga upp ett förtroende?
– Många tycker att man ska flytta dit bostäderna finns, men ingen kommun vill ju ta kostnaderna, fortsätter han.
– Kommunerna slåss sinsemellan om vem som ska ta kostnaderna för uppehället, säger Berndt och Sten tillägger:
– På 1980-talet var det inga problem. Då skickades bara en faktura.
”Jag har så mycket jag vill göra!”
Berndt Carlsson hade strul med en hyresvärd för 15 år sedan. Sedan dess har han levt på gatan. Han vare sig super eller knarkar. Därför har han inte så många vänner bland dem som bor på härbärgena och håller sig mycket för sig själv. Vi går den branta gatan ner till ABF-huset. Där håller han gärna till, går på de möten som är gratis. I kväll ska det hållas ett möte om Stockholms socialpolitik. Innan dess hinner vi prata en stund.
Vi slår oss ner i foajén och han läser för mig med stilla röst en av sina dikter.
”Det finns en frihet i detta land
Den största frihet på jorden
Den kallas ansvarsfrihet, min vän
Den sanna lyckan på jorden”
Berndt har bott ute i skogen i en koja, han har haft sju olika bilar som vandaliserats och bränts upp. Han har haft två husvagnar som förstörts. Han menar att de som förstör för de hemlösa är sjuka, hatiska människor.
– Det är som med han som körde på en massa människor i Gamla stan eller som han som slogs med järnrör i Bromma. Eller kolla på han som skrek därinne på Ny gemenskap, klart han inte var i psykisk balans. Vem som helst blir knäckt av att känna sig så illa behövd. När det enda man vill är att äta lite mat och få lägga sig och sova.
– Det är inte konstigt att en del tar till sprit och droger.
– De som varit på behandling har ingenstans att ta vägen när de kommer därifrån. Så kanske de får bo hos en kompis, som har ett missbruk. Myndigheterna kastar ut pengar på behandlingshem, till ingen nytta när du ändå måste lita till såna kompisar som ”hjälper dig”. Du kanske kan tacka nej i början, men hur lätt är det i längden när de dricker och har roligt?
Berndt hade en liten etta på 27 kvadrat i Råsunda. Men när värden ville renovera så lägenheten blev obeboelig under ombyggnaden, vägrade Berndt betala hyra.
– Skulle jag betala för en lägenhet som inte går att bo i? De höll ju på med starka kemikalier och saker.
När han sedan sökte en annan lägenhet, fick han dåliga referenser av förra värden. Och så höll det på. Berndt säger att han sökt lägenhet i Sundsvall, Östersund, Göteborg och Malmö utan att beviljas, eftersom han har prickar om obetald hyra. Och nu kanske han inte heller kommer åt barndomshemmet hans mamma lämnat efter sig. Hans syster vill hellre sälja stället i Dalarna, än låta honom köpa in sig. Han säger att hon hatar honom. Huset är inte taxerat till mer än 16 000 kronor, så minus advokatkostnader kommer inte Berndt få ut några pengar att tala om. Han hade hellre velat ha en bostad. Berndt och hans advokat ska överklaga beslutet om tvångsutförsäljning, men om det inte lyckas vet han inte hur han ska göra. Han orkar inte mer, säger han.
– Jag kanske köper mig en husvagn och drar utomlands i så fall. Jag har inte mer att hämta här.
Berndt blev sjukpensionär på grund av en ryggskada. Innan dess arbetade han som busschaufför i Solna under elva år. Länge drog han sig för att sova på nattbussarna, trots att han inte hade tak över huvudet, eftersom de som körde var hans gamla kolleger.
– Det var pinsamt ibland alltså, jag försökte undvika det.
Men numera sover han ibland på nattbussen ut mot Råby och Kungsängen. Det tar tre timmar fram och tillbaka.
– Men man blir aldrig utvilad utan är trött jämt. Man kan inte ens lägga sig ner för då kommer polisen direkt.
Berndt visar ett foto på skogskojan där han bodde förut. Ett tag sov han i en bil som han fått. Då klagade grannarna genom att skriva lappar där det stod ”Förstör inte vår utsikt”. Då flyttade han in bilen i ett garage.
– Men på vintern har det varit kallt. Och mycket råttor och spindlar.
Dessutom har bilen saboterats genom att någon hällt filspån i motorn. Han hade vänner förut, som ställde upp. Men de är döda nu.
– Man blir deprimerad. Vad ska man kämpa vidare för?
Det Berndt trivs med att göra är konstärliga saker. Han målar, fotar, snickrar, skulpterar och skriver dikter. Det är bara dikterna han har kvar. Ingenting annat går att behålla.
– Det är så mycket jag skulle vilja göra. Men jag har ingenstans att vara. Och så försvinner ens grejer, vissa saker som jag försökt spara. Jag har ett svagt hopp om trygghet, om ett boende som betyder något. Men jag skulle inte ha råd med något annat än boendet i så fall.
Berndt fyllde 65 i september. Nu är hans pension mindre än sjukpensionen var tidigare. Han har runt 6000 i månaden.
– Visst har jag betalningsanmärkningar, det går inte att komma undan. Ett bilvrak kostar. Kronofogden får hela tiden in nya saker på mig.
Hos Ny gemenskap kostar det 9000 i månaden att bo, vilket oftast bekostas av den boendes kommun. Berndt, som hör till Solna kommun, får ingen hjälp.
– De anser väl att de tjänat för lite på mig hittills. Om du inte har drogproblem faller du mellan stolarna.
– Jag är född i Stockholm så jag tycker jag har rätt att bo här.
Fotnot: Fotoboken Utanför,
om Stockholms hemlösa, går att köpa
för 190 kr på www.broderskap.se
