Okategoriserade 16 december, 2004

Ingen vill betala

Det är kallt och blåsigt i Stockholms city. Vi halkar oss fram genom snömodden. <br /> – Det är pensionsdagar, så det kanske kan vara lite livat, säger Roffe.<br /> Berndt berättar om sitt barndomshem i Dalarna. Han hade så gärna velat få en chans att flytta dit, men nu ska det säljas istället.

Vi är på väg till matserveringen på Kammakargatan, som drivs av Ny gemenskap, tillsammans med Rolf Nilsson och Berndt Carlsson. Roffe och Berndt har precis varit på möte. De sitter i styrelsen för föreningen för Stockholms hemlösa, som fyller två år.
På Ny gemenskap är det mycket riktigt livat. Lunchen kostar tio kronor och består av soppa och smörgås. Roffe bjuder på kaffe. I lunchmatsalen finns det gott om gubbar men nästan inga kvinnor. Ändå är det de hemlösa kvinnorna som Roffe och Berndt talar mest om.
– De har blivit många fler senaste åren, menar Roffe, som är ordförande för Stockholms hemlösa.
– De sticker från sina män och har ingenstans att ta vägen. De rymmer från män som slår dem.
Varför har de blivit fler? undrar jag.
– Jag vet inte. De tänker väl inte ta mer skit.
Roffe berättar om en kvinna som hade köpt hem sprit åt sin man. När spriten tog slut blev han vansinnig och slog henne. När hon anmälde honom ledde det inte till något, eftersom hon själv hade köpt alkoholen och varit med och druckit upp den. Han berättar om kvinnor som blivit misshandlade och våldtagna men enligt polisen får skylla sig själva för att de deltagit i supandet innan. Han berättar att socialen uppmanat hemlösa kvinnor att skaffa sig en man att bo med.
– Hur fan kan man vräka ur sig en sån sak? undrar Berndt.
– Titta på henne, säger Berndt och nickar diskret bort mot en kvinna en bit bort. Hon har gått här i sju år. Hur orkar hon?
– Hon är mycket sjukare nu, säger Roffe, inverterad som fan.
Sju år som hemlös är längre tid för en kvinna än en man, menar de. Kvinnor far mer illa. Roffe tror att antalet kvinnor ökat med tio procent de senaste sju, åtta åren.
Sten Hurtig, föreningens förre ordförande, kommer förbi medan han diskuterar den kommande helgen med personalen.
– Vi kan inte ta in fler än vi kan duka åt, säger han.
Det kommer att bli trångt hos Ny gemenskap under julen.
Det skymmer utanför fönstren. Matsalen börjar tömmas och personalen städar. Plötsligt hörs ett väldans liv ute i foajén. En kille är förbannad och ropar högt om sina pengar. Andra försöker lugna honom. Så där är det jämt, suckar Roffe och Berndt uppgivet. Föreställ dig hur det är på natthärbärgena!

Vi går upp på övervåningen. Här är det varmt och fuktigt och luktar gott. Flera stora tvättmaskiner och torktumlare mullrar i tvättrummet. I ett kapprum hänger skänkta vinterjackor, sovsäckar och kläder i långa rader. Ny gemenskap har främst dagaktivitet men där finns också några boende. Vi träffar Sten och sätter oss i det lilla sammanträdesrummet. Sten var föreningens första ordförande. Men så blev han invald i styrelsen för Ny gemenskap och ville inte sitta på två stolar.
– Man måste ju veta vems intressen man tjänar, skrattar han.
Det är ingen av de tre som är nöjd med kommunens insatser för de hemlösa. Dessutom är de förbannade över de fördomar som finns.
– Klart att det är många som missbrukar eller har psykiska problem eller både och, säger Roffe. Men det finns många som inte har det också. Det finns lika många olika personligheter och livsöden bland hemlösa som bland alla andra. Alla människor är olika.
Roffe verkar vara en fena på opinionsbildning. Det gick bara en dag från att min senaste artikel om hemlösa publicerats – en liten en – så fick jag ett mejl där han undrade vad jag egentligen menade. Sedan dess har jag lagt märke till hans namn under åtskilliga insändare, skrivelser och debattinlägg om hemlöshet.
– Jag är fjärde generationen stockholmare, säger han. Ändå säger de att jag ska flytta från stan för att få bostad.
Vad är det då som är fel med politiken för de hemlösa?
– Frivilligorganisationerna är tänkta som komplement till de sociala myndigheterna men idag är det tvärtom, säger Roffe. Socialtjänsten är som en bank åt frivilligorganisationerna. Det är ett oppköp att komma till socialtjänstens härbärgen, där du måste vara drogfri och skötsam. Är du inte det får du söka sängplats på annat håll.
Men i Stockholm införde ju borgarna förra mandatperioden en tak-över-huvudet-garanti. Enligt den var det meningen att även påverkade och mindre skötsamma personer skulle få nånstans att sova på nätterna. Fungerar inte den?
– Det går inte att nånsin bli drogfri om du bor med nio pundare i samma rum, menar Rolf och de andra instämmer. Det är meningen att du ska få ett inackorderingshem och efter det ha kvalificerat dig för en träningslägenhet. Men var ska du lära dig det sociala beteendet, Svenssonkoderna?

Kommunen har börjat samarbeta med landstinget för att psykiskt sjuka med missbruk inte ska falla mellan stolarna. Egentligen ska alla kommuner och landsting ha ett sådant samarbete, men det har kommit mycket olika långt på olika håll. Har det inte börjat märkas någon förbättring i Stockholm med samarbetet?
– Det där har vi hört i två år, fnyser Rolf Nilsson. Vi hemlösa har försökt komma med synpunkter och har satt ihop ett tiopunktsprogram mot hemlösheten. Men nu finns ett förslag i kommunen om att alla hemlösa ska tvingas registrera sig med personnummer.
– De flesta hemlösa vill inte synas utåt, säger Stene. Många har flyttat till Stockholm från andra ställen och har släktingar som tror det går bra för dem.
Av den anledningen har heller inte Föreningen för Stockholms hemlösa haft så lätt att ansluta folk – och särskilt inte att få folk att ställa upp till styrelsen.

– Tre familjer vräks i Stockholm varje dag, säger Sten. Det är inte främst på grund av brist på lägenheter utan på grund av att värdarna blivit hårdare. Idag kan det räcka att du är fem dagar sen med hyran. Men anledningen till att du hamnar på gatan är ofta alkohol eller droger. Ganska ofta är det skilsmässor som är upptakten.
– Eller nån annan form av livskris, tillägger Berndt.
– Vi kommer aldrig kunna bygga bort hemlöshet, fortsätter Sten. Häromdagen kom polispiketen förbi här. Jag har aldrig sett folk rusa och röra sig som då!
Alla skrattar åt händelsen, men blir sedan allvarliga.
– Det har blivit en mycket hårdare attityd, förklarar Sten.
– Alla vet vad en hemlös är, säger Berndt, men få vill hjälpa.
– Ny gemenskap startade egentligen för gamla ensamma människor, säger Sten. Men det har blivit så att det är hemlösa som kommer hit.
– De gamla gästerna vågar sig inte hit idag, säger Roffe. En kille på Frälsis sa häromdagen att de håller på att bli psykvård dessutom. Jag menar inte att man ska låsa in folk men det måste finnas nån jävla behandling för dem som är sjuka.
– De borde lägga ner härbärget i Midsommarkransen, säger Stene plötsligt. Där måste nio personer bo i samma rum. De buntar ihop alkoholister och knarkare. Där finns bara tre rum för par.
– Man får inte ha med sig husdjur dit, säger Roffe. Man undrar om det är med hänsyn till människan eller djuret…
– Stockholms hotellhem har gjort 24 nya parrum men vilka ska kvalificera sig dit? fortsätter han. Stockholms hotellhem är en propp. Det grundades som de utsattas hem men nu har de tappat konceptet. De hyser studenter och invandrare.
Stockholms hotellhem drivs av Stockholms stad, men har dålig rotation på de boende. Det har inte längre funktionen av tillfällig sluss för utsatta som sedan ska få något bättre, menar Sten och Roffe. De boende bor nästan permanent, med kontrakt som skrivs om var tredje år för att inte hyresgästen ska få besittningsrätt. De är inte heller alltid personer med de särskilda behov som hemlösa har. Roffe menar att de hellre borde göras om till riktiga lägenheter i stället.

– Det finns folk som bott 10–15 år på hotellhem, hävdar Roffe. Om du mot förmodan lyckas vara drogfri en månad har du kvalificerat dig dit.
Det är svårt att bli drogfri för egen hand, medan man fortfarande bor på gatan eller på härbärgen. Dessutom ska du fortsätta underkasta dig drogtester när du bor på hotellhem, för att eventuellt få en egen träningslägenhet. Knark, alkoholm och vissa mediciner ger utslag. Drogtesterna genomförs regelbundet och är mycket dyra.
– Mitt piss är värt mer än min levnadsstandard, säger Roffe. Drogtestet kostar 6 000 och de flesta har runt 3 000 kr i månaden. Men i huset där Stockholms hotellhem ligger, på Magnus Ladulåsgatan, ligger en restaurang med fullständiga rättigheter! De boende får krita till nästa pension… Om du inte tvingar någon till vård, förrän alla frivilliga vägar är prövade, hur ska du då kunna hjälpa nån som inte anser sig ha problem? Särskilt som det funkar idag, då du ska ha fyra olika socialsekreterare för att inte få en jävsituation. Men hur ska de kunna bygga upp ett förtroende?
– Många tycker att man ska flytta dit bostäderna finns, men ingen kommun vill ju ta kostnaderna, fortsätter han.
– Kommunerna slåss sinsemellan om vem som ska ta kostnaderna för uppehället, säger Berndt och Sten tillägger:
– På 1980-talet var det inga problem. Då skickades bara en faktura.

”Jag har så mycket jag vill göra!”

Berndt Carlsson hade strul med en hyresvärd för 15 år sedan. Sedan dess har han levt på gatan. Han vare sig super eller knarkar. Därför har han inte så många vänner bland dem som bor på härbärgena och håller sig mycket för sig själv. Vi går den branta gatan ner till ABF-huset. Där håller han gärna till, går på de möten som är gratis. I kväll ska det hållas ett möte om Stockholms socialpolitik. Innan dess hinner vi prata en stund.

Vi slår oss ner i foajén och han läser för mig med stilla röst en av sina dikter.
”Det finns en frihet i detta land
Den största frihet på jorden
Den kallas ansvarsfrihet, min vän
Den sanna lyckan på jorden”

Berndt har bott ute i skogen i en koja, han har haft sju olika bilar som vandaliserats och bränts upp. Han har haft två husvagnar som förstörts. Han menar att de som förstör för de hemlösa är sjuka, hatiska människor.
– Det är som med han som körde på en massa människor i Gamla stan eller som han som slogs med järnrör i Bromma. Eller kolla på han som skrek därinne på Ny gemenskap, klart han inte var i psykisk balans. Vem som helst blir knäckt av att känna sig så illa behövd. När det enda man vill är att äta lite mat och få lägga sig och sova.
– Det är inte konstigt att en del tar till sprit och droger.
– De som varit på behandling har ingenstans att ta vägen när de kommer därifrån. Så kanske de får bo hos en kompis, som har ett missbruk. Myndigheterna kastar ut pengar på behandlingshem, till ingen nytta när du ändå måste lita till såna kompisar som ”hjälper dig”. Du kanske kan tacka nej i början, men hur lätt är det i längden när de dricker och har roligt?
Berndt hade en liten etta på 27 kvadrat i Råsunda. Men när värden ville renovera så lägenheten blev obeboelig under ombyggnaden, vägrade Berndt betala hyra.
– Skulle jag betala för en lägenhet som inte går att bo i? De höll ju på med starka kemikalier och saker.

När han sedan sökte en annan lägenhet, fick han dåliga referenser av förra värden. Och så höll det på. Berndt säger att han sökt lägenhet i Sundsvall, Östersund, Göteborg och Malmö utan att beviljas, eftersom han har prickar om obetald hyra. Och nu kanske han inte heller kommer åt barndomshemmet hans mamma lämnat efter sig. Hans syster vill hellre sälja stället i Dalarna, än låta honom köpa in sig. Han säger att hon hatar honom. Huset är inte taxerat till mer än 16 000 kronor, så minus advokatkostnader kommer inte Berndt få ut några pengar att tala om. Han hade hellre velat ha en bostad. Berndt och hans advokat ska överklaga beslutet om tvångsutförsäljning, men om det inte lyckas vet han inte hur han ska göra. Han orkar inte mer, säger han.
– Jag kanske köper mig en husvagn och drar utomlands i så fall. Jag har inte mer att hämta här.

Berndt blev sjukpensionär på grund av en ryggskada. Innan dess arbetade han som busschaufför i Solna under elva år. Länge drog han sig för att sova på nattbussarna, trots att han inte hade tak över huvudet, eftersom de som körde var hans gamla kolleger.
– Det var pinsamt ibland alltså, jag försökte undvika det.
Men numera sover han ibland på nattbussen ut mot Råby och Kungsängen. Det tar tre timmar fram och tillbaka.
– Men man blir aldrig utvilad utan är trött jämt. Man kan inte ens lägga sig ner för då kommer polisen direkt.
Berndt visar ett foto på skogskojan där han bodde förut. Ett tag sov han i en bil som han fått. Då klagade grannarna genom att skriva lappar där det stod ”Förstör inte vår utsikt”. Då flyttade han in bilen i ett garage.
– Men på vintern har det varit kallt. Och mycket råttor och spindlar.
Dessutom har bilen saboterats genom att någon hällt filspån i motorn. Han hade vänner förut, som ställde upp. Men de är döda nu.
– Man blir deprimerad. Vad ska man kämpa vidare för?
Det Berndt trivs med att göra är konstärliga saker. Han målar, fotar, snickrar, skulpterar och skriver dikter. Det är bara dikterna han har kvar. Ingenting annat går att behålla.
– Det är så mycket jag skulle vilja göra. Men jag har ingenstans att vara. Och så försvinner ens grejer, vissa saker som jag försökt spara. Jag har ett svagt hopp om trygghet, om ett boende som betyder något. Men jag skulle inte ha råd med något annat än boendet i så fall.

Berndt fyllde 65 i september. Nu är hans pension mindre än sjukpensionen var tidigare. Han har runt 6000 i månaden.
– Visst har jag betalningsanmärkningar, det går inte att komma undan. Ett bilvrak kostar. Kronofogden får hela tiden in nya saker på mig.
Hos Ny gemenskap kostar det 9000 i månaden att bo, vilket oftast bekostas av den boendes kommun. Berndt, som hör till Solna kommun, får ingen hjälp.
– De anser väl att de tjänat för lite på mig hittills. Om du inte har drogproblem faller du mellan stolarna.
– Jag är född i Stockholm så jag tycker jag har rätt att bo här.

Fotnot: Fotoboken Utanför,
om Stockholms hemlösa, går att köpa
för 190 kr på www.broderskap.se

Utrikes 19 mars, 2026

”Jag vet att Emmanuel Macron har sett mina memer”

Tanguy, mer känd som Yungnat999, skapar memes som når storpublik i Frankrike. Foto: Privat, Instagram/skärmdump.

I Frankrike kommer revolutionsandan med bröstmjölken. Ofta med hjälp av en vass sarkastisk humor. Tidningar som Le Canard enchainé och Charlie Hebdo är typexempel, men det avspeglar sig även i konsten och graffitin på stan. Parisbon Tanguy, mer känd som Yugnat999, väljer dock att publicera sina alster någon helt annanstans: Instagram.

”När du ville åka till Epsteins ö, men i stället åker till île-de-France” står det ovanför en bild på en skallig Elon Musk som ler mot kameran.

Memet kommer bara några timmar efter att Europol och franska polisens cyberenhet utfört en razzia mot plattformen X:s huvudkontor i Paris. Anledningen var bland annat att plattformens AI-verktyg Grok spred sexualiserade bilder på barn.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 19 mars, 2026

Orbáns kulturkrig når nattklubbarna

I Ungern har rejv blivit ett verktyg mot Fidesz allt starka grepp om den ungerska demokratin. Foto: Daniel Alfoldi/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

För första gången sedan 2010 är Viktor Orbán hotad. I jakt på nya fiender har Ungerns regering därför förklarat krig mot oberoende medier – och Budapests nattliv.

Basen känns mer i benmärgen än hörs när man närmar sig parlamentsbyggnaden vid Donau i centrala Budapest. Det är tidig kväll och folk har samlats framför en scen där olika dj:s spelar fram till tio på kvällen. Utanför ingången till parlamentet svingas eld-diablos av barbröstade män, medan folksamlingen gungar med till de hårda trance-beatsen. ”Bas är inget brott”, står det på en skärm bredvid scenen. Bakgrunden till evenemanget är nämligen politisk: Fidesz-regeringens ständiga attacker mot stadens nattliv.

Det var för snart ett år sedan som Viktor Orbáns regering utropade ett ”krig mot drogerna”. Lagändringen, som även stoppar barn under 18 år att köpa energidrycker, innebär en skärpning av Europas redan striktaste narkotikalagar. I praktiken har Budapests uteliv blivit lamslaget av återkommande polisräder.

– Om man kontrolleras och har cannabis på sig kan man välja mellan att åtalas eller att gå ett sex månader långt upplysningsprogram om droger. Men då måste man också ange vem man köpte drogerna från, säger Anna, som arbetar för en oberoende medieplattform, till Flamman.

Hon vill inte berätta vad den heter av rädsla för repressalier om Fidesz vinner valet.

Basmotstånd. En mikrofestival hålls utanför Ungerns parlamentsbyggnad i Budapest i protest mot regeringens repressiva politik mot nattlivet. Foto: Jonas Elvander.

– Målet är att minska drogbruket men det fungerar inte. Därför har de nu börjat förfölja klubbar och festivaler. I november var det en stor räd mot en klubb i Budapest där de handfängslade folk som inte ens hade använt droger och körde dem till en polisstation. Enligt lagen kan de stänga ned klubbar i tre månader om polisen hittar droger.

Räderna är dock selektiva och görs nästan bara mot evenemang som där programmet kan anses vara kritiskt mot regeringen. När polisen dyker upp måste alla närvarande kissa i ett provrör bakom bärbara gardiner. Upptäcker de att man har droger i blodet körs man till häktet direkt.

Det handlar om att skapa en ny fiende som framställs som en fara.

– Det handlar om att skapa en ny fiende som framställs som en fara. Jag är säker på att det finns ett drogproblem i Ungern i viss utsträckning. Men de åtgärdar inte alls problemet. De bara griper brukare och langare, men gör inget förebyggande. De skjuter inte till mer pengar till vården, de bara förbjuder saker för att det är det enklaste, säger Anna.

Fideszregeringens jakt på nya fiender kan förklaras av uppsvinget för oppositionspartiet Tisza, som inför valet den 12 april leder med omkring nio procentenheter. Siffrorna ska dock tas med en nypa salt, då opinionsundersökningarna görs av partibundna institut och därför avviker kraftigt från varandra. Det är dock tydligt att Tisza har en reell ledning. Efter att flera partier dragit sig ur till förmån för partiet finns första gången på länge en reell chans att oppositionen vinner i Ungern. Det märks även på lokal nivå, där så kallade ”Tisza-öar” har uppstått runtom i landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2026

Politikerna om Teodorescu Måwe: ”Måste redovisa kontakterna”

Efter Flammans avslöjande om de privata donationerna till KD-toppen Alice Teodorescu Måwe menar flera politiker att hon måste lägga korten på bordet. ”Det väcker frågor om möjliga intressekonflikter”, menar Heléne Fritzon (S).

Förra veckan kunde Flamman avslöja att Alice Teodorescu Måwe tagit emot finansiellt stöd från en anonym donator för ”personliga säkerhetsarrangemang”. Upplägget har kritiserats av två europeiska organisationer som arbetar med frågor om transparens och intressekonflikter, såväl som flera svenska ledarsidor, bland annat Dagens Nyheter och Expressen.

Även flera svenska ledamöter i Europarlamentet reagerar nu på uppgifterna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 18 mars, 2026

Marx hade inte alls rätt om Ryssland

Rysslands president Vladimir Putin deltar i en kransnedläggning vid Den okände soldatens grav, intill Kremlmuren, måndagen den 23 februari 2026. Foto: Maxim Shipenkov/Pool Photo/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Med utgångspunkt i ett polskt uppror för självständighet och marxologen Timm Grassmans bok Marx gegen Moskau målar Rasmus Fleischer en bild av att Marx var våldsamt kritisk till Ryssland från i stort sett alla perspektiv. Att Marx var kritisk till tsar-Ryssland är knappast kontroversiellt, det var nog alla andra som deltog i mötet 1864 som är utgångspunkten för Fleischers artikel. Men artikeln innehåller en hel del försåtliga glidningar både i sin framställning av Marx syn på Ryssland och hans anarkistiska meningsmotståndares syn på det polska upproret. 

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina.

Att Proudhon var motståndare till att stödja den polska självständigheten verkar inte i första hand berott på någon historisk determinism utan på att han inte såg den som gynnsam för arbetarnas sak och att det riskera att utlösa ett storkrig. Det tidigare polska riket var ju inte detsamma som det vi kallar Polen i dag utan väldigt mycket större och var sedan ett århundrade delat mellan Preussen, Ryssland och Österrike. Inget av det som är dagens Polen låg i den ryskkontrollerade delen, utan det var stora delar av dagens Ukraina, Vitryssland och Litauen. 

Jag förstår inte hur Bakunin kan framställas som en motståndare till det polska upproret. Han deltog i många av 1800-talets uppror. Han blev dömd till döden och satt i fångläger i Sibirien från vilket han flydde i historiens sannolikt längsta flykt via Japan, Panama, USA och England. Under årtionden pläderade han för en slavisk revolt mot de auktoritära styrena i Ryssland, Österrike och Preussen. Han engagerade sig i ett misslyckat försök att samla en väpnad styrka till stöd det polska upproret året innan mötet 1864! 

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina. Men Bakunin och Proudhon hade inte mer fel än Marx. I efterhand kan man konstatera att det var i Ryssland revolutionen skedde och att analysen att ”Ryssland” var den främsta reaktionära kraften som Fleischer tillskriver Marx visade sig felaktig. Alldeles oavsett, är situation så annorlunda att jämförelsen milt sagt är långsökt.  

Kohei Saito, pekar i sin bok Marx i antropocen, på en helt annan och mer intressant sida av Marx intresse för Ryssland. Den äldre Marx var fascinerad av att Ryssland var det enda land ”där bykommunen levt kvar på nationell nivå fram till nu”. Han såg att dessa kommuner och bönderna kunde vara viktiga kärnor i det kommunistiska samhället. Han övergav därmed den deterministiska uppfattningen ett kapitalismen först måste nå sin fulla utveckling innan kommunismen skulle kunna genomföras genom proletariatets diktatur. Detta gjorde att Marx perspektiv kom närmare Bakunin och den ryska agrarpopulistiska narodnikirörelsen. 

Här finns det nog något att lära för dagens vänster. 

Svar direkt från Rasmus Fleischer:

Syftet med min artikel var att återge huvuddragen i Timm Grassmans aktuella och initierade bok om hur Karl Marx förhöll sig till Ryssland. I det ingår  att belysa vissa paralleller mellan hans tid och vår, allra tydligast i frågan om Polens respektive Ukrainas självständighet.

Parallellerna är intressanta, inte för att Marx erbjuder något facit, utan för att skiljelinjerna inom dåtidens vänster nu framträder klarare med historiens kritiska distans. Av samma skäl vill jag även rekommendera den ukrainska marxisten Roman Rosdolskys klassiska studie om Friedrich Engels och problemet med de ”historielösa” folken, som varken tar ställning för Engels eller Bakunin, men visar varför de landade i motsatta positioner.

Jag är osäker på vilken oenighet, om någon, som faktiskt föreligger mellan Gunnar Rundgren och mig. Men jag kommenterar gärna ett par av punkterna han tar upp.

Ja, den äldre Marx blev djupt intresserad av den sociala dynamiken i Ryssland, inklusive dess äldre bygemenskaper. Men till skillnad från nationalromantiker som Alexander Herzen och Michail Bakunin, såg inte Marx dessa bygemenskaper som uttryck för någonting unikt i den ryska eller slavisk folksjälen, utan som en rest från ”urkommunismen”. Liksom i andra frågor instämde Marx här med en annan företrädare för narodnikirörelsen: Nikolaj Tjernysjevskij.

Däremot förblev Marx lika oförsonlig som tidigare mot det ”muskovitiska” arv han såg prägla den ryska statens politik. Exakt hur detta arv lever vidare i dag är en omfattande fråga som förtjänar en nyanserad diskussion. Klart är att det knappast eliminerades år 1917, utan tvärtom har omfamnats av pseudotsarer som Stalin och Putin.

Tim Grassman visar även hur den äldre Marx ”upptäckte” Ukraina som nation. Detta fick honom att förtydliga att Polens självständighet inte skulle innebära ett återupprättat stor-Polen.

Pierre-Joseph Proudhon och hans anhängare motsatte sig att arbetarrörelsen skulle ta ställning för ett självständigt Polen. Till skillnad från Marx ville de heller inte välja sida i det amerikanska inbördeskriget. Deras argument ekar än i dag. Det handlar inte om någon prorysk hållning, snarare om att polackernas kamp inte var ”gynnsam för arbetarnas sak”, som Rundgren skriver.

Läs mer

Av samma skäl kunde somliga argumentera för att Sydstaternas seger skulle ligga i arbetarnas intressen, eftersom arbetstillfällen i Europas textilindustri var beroende av det slaveri som levererade bomull. Att åter öppna flödet av fossilgas från Ryssland till Europa kan såklart också skapa arbetstillfällen och framförs vissa gånger rentav som ett vänsterkrav.

Samtidigt kan vi i dag se hur självutnämnda ”antiimperialister” tar ställning för regimen i Iran. De miljontals iranier och inte minst kurder som kämpar för att störta denna regim utpekas som hot mot ”stabiliteten”, eller blir rentav utpekade som agenter för USA och Israel. Även här går det att se paralleller till 1800-talet – och kanske allra tydligast i fallet Bruno Bauer, som en gång stått nära Marx, men rörde sig högerut i takt med att han började sätta allt större hopp till Ryssland. Grundproblemet i sådana fall var – som Grassman förklarar – den falska ”antiimperialism” som bara motsätter sig det imperium som för tillfället är starkast.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 mars, 2026

”Vad vore Vattenfall utan Jokkmokk?”

Med sitt ”tack, men nej tack” blev Roland Boman, kommunalråd i Jokkmokk, rikskänd. Foto: Paulina Sokolow.

Ur förlusten av älven föddes en kampanda som förde Roland Boman till makten i kommunen vid polcirkeln. Flamman pratar lokalt entreprenörskap, bygemenskap och äter semla med Jokkmokks egen Gandalf.

”Det här har jag installerat”, säger Roland Boman och sträcker ut hela sina långa kropp mot taket och pekar ut några kopparrör som går längs med listen i lobbyn i Jokkmokks kommunhus.

Vi står vid kaffeautomaten. Det är alldeles stilla i huset och den enda vi möter är en städerska.

Sedan 2022 är Roland Boman kommunstyrelsens ordförande, en post han delar med Henrik Blind från Miljöpartiet. Själv leder han det lokala partiet Jokkmokks Framtid.

Det är en gnistrande morgon. Lugnet beror inte bara på att jag befinner mig i den folkglesaste kommunen i Sverige (0,3 invånare per kvadratmeter), utan på grund av lätt baksmällestämning efter Jokkmokks marknad. Att 60 000 människor har trängts på torget utanför fönstret förefaller otroligt.

Med sin längd, gråsprängdhet och sina eftertänksamma rörelser påminner Roland Boman om Gandalf. Och nog vet han att ta strid när det gäller. Under hösten var det han som utmanade Tidöregeringen med sitt historiska brevsvar ”Tack, men nej tack” på regeringens uppmaning till samarbete för återvandring. Brevet spreds snabbt och inspirerade till snarlika svar, vilket fick Sverigedemokraterna att hota med att dra in statsstödet.

Vi tar våra pappmuggar med kaffe och går in i hans kontor. Han placerar mig i en stol vid dörren och sätter sig själv framför sin dator.

Vad tänkte du om att Jimmie Åkesson lämnade marknaden efter att han sagt att Säpo hittat skjutvapen?

– Det där var bara ett sätt att få uppmärksamhet. Sådant är han bra på.

Men vad säger de lokala Sverigedemokraterna?

– Ingenting. De har ju lagt ned sig själva. De vet lika bra som vi att alla behövs i Jokkmokk. En av dem har dessutom en fosterson, en afghansk pojke som han håller av som sitt eget barn.

Folket. På sitt kontor har Roland Boman ett verk av Albin Amelin, arbetarrörelsens stora konstnär – en påminnelse om ett rödare förflutet. Foto: Paulina Sokolow.

Han syftar på Tor-Erling Andreassen, som tillsammans med partikamraten Mats Tikka fram till före jul företrädde Sverigedemokraterna i Jokkmokk. ”Det kommer inte finnas några som röstar på Sverigedemokraterna i Jokkmokk efter det här”, sade Tikka till SVT. När jag försöker att få en träff med honom, svarar han att ”det är överspelat”.

Marknaden är också förknippad med Nordens enda urfolk, samerna, något som ingen av politikerna som kom till marknaden ville prata om, vare sig Miljöpartiets Daniel Helldén eller Socialdemokraternas Magdalena Andersson, som båda var på plats. Säkert minst hälften av kommuninvånarna har på ett eller annat sätt samisk anknytning, bedömer Roland Boman.

– Alla samer har inte automatiskt intresse för urfolksfrågor, säger Roland Boman

– Däremot känner invånarna generellt en stolthet över Jokkmokk och invånarnas sammanhållning och entreprenöriella anda.


För Roland Boman var det vattenkraftfrågan som en gång fick honom att engagera sig politiskt. Utbyggnaden av Lule älv kallar han en ”miljömassaker”.

– Vattenkraften kallas fundamentet i svensk välfärd och industriutveckling. Nu när man tjoar högt om det här gröna och underbara så är det fortfarande kraftverken i Porjus och järnmalmsgruvan i Malmbergen det handlar om – och de byggdes för över 100 år sedan.

Han klickar fram två bilder på sin skärm. En kornig bild med två små pojkar på en grässlätt invid ett litet samhälle. Det var där han brukade fiska som barn fram till att älven dämdes och torrlades. På den andra bilden syns en gigantisk fåra av grus, älvbotten.

Det satte spår i den unge Roland. Men han hör inte till de utbyggnadsnegativa. Däremot blir han upprörd av hur bortkopplad staten är som samhällsbyggare i den del av landet som han menar bidrar mest.

Vattenfall. Sedan Vattenfall byggde Letsi kraftstation har Jokkmokk förlorat hälften av sina invånare. Foto: Paulina Sokolow.

Älven var hans paradis men uppväxten i Vuollerim, samhället som uppstod i samband med byggnationen av kraftverksdammen Porsi 1956–1961. Det som skaver är hur Vattenfall från att ha varit måna om en nära relation till befolkningen numera agerar som en koncern på den globala marknaden.

– Det finns ingen anledning att ha bråk om det i Sverige. Då blir man ju genast en rättshaverist. Men förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

Vad är era största frågor i valet?

Förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

– Det är de små, praktiska förändringarna som passar lokalsamhället. Sådant som får folk att stanna kvar eller till och med flytta hit. Som utbildning.

Roland Boman slår igen sin dator. Det är färdigsnackat. Nu ska vi ut i samhället i stället. Första stoppet med hans smutsvita Honda är industriområdet. Stolpen vid infarten visar namnen på en massa småföretag. Vi stannar till vid en orange industribyggnad, ståltillverkaren Swebor. De tillverkar väggplattor i skottsäkert stål. En produkt med stor efterfrågan i krigstider.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 mars, 2026

Våldsdömd aktivist har passerkort till riksdagen: ”Obehagligt”

2021 dömdes den 27-åriga högerextrema aktivisten för våld mot tjänsteman. Nu har han genom sin anställning som journalist fått pressackreditering på riksdagen. Foto: Christine Olsson/TT, montage.

Han är aktiv i högerextrema sammanhang och dömdes 2021 för våld mot tjänsteman. Trots det har den 27-årige mannen presskort till riksdagen – som inte ens spärrades under en period då han utreddes för grov brottslighet. ”Det pekar på ett problem” säger Lena Hallengren, gruppledare för Socialdemokraterna.

En våldsdömd högerextremist har presskort till riksdagen, kan Flamman avslöja.

Kortet gäller fram till strax före höstens riksdagsval, och ger 27-åringen tillgång till stora delar av riksdagens lokaler under ordinarie arbetstid – från plenisalen till kaféer och restauranger.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 mars, 2026

Att stötta Iran är lika självklart som att stötta Sydafrika

En man rensar bråte i sin förstörda lägenhet efter att en närliggande polisstation blivit träffad av amerikanska och israeliska bomber i mars 2026. Foto: Vahid Salemi /AP/TT

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En väntad formulering om stöd till ”Irans auktoritära regering” publicerades i Flamman den 8 mars. Tyvärr kan man inte förvänta sig mer av den så kallade vänstern i Sverige idag, som konsekvent använder den här typen av reaktionär felkaraktärisering av den antiimperialistiska positionen om Iran.

En mer rättvis beskrivning av vår position som anti-imperialister är följande: stöd till Iran och dess regering i kampen för nationell självständighet och överlevnad. 

Men tyvärr verkar den moraliska och politiska progressiva positionen för delar av den så kallade vänstern vara att ropa på ännu ett lands regerings fall medan de möter brutal imperialistiskt angrepp på flera nivåer: politiskt, ekonomiskt, militärt. Det anses gott och rätt för många att åberopa att den enda staten som konkret (inte enbart retoriskt) står i vägen för imperialismens folkmordsrusning i Västasien ska störtas.

Det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Som en konsekvent anti-imperialistisk vänster, står vi inte bakom en sådan chauvinistisk, småborgerlig skenhelighet. Antiimperialistisk Aktions position är tydlig. Vi stödjer Iran och dess regering (såväl som Axis of Resistance) inte för att vi stöttar deras interna politik. Det är för iranierna själva att bestämma. Det är inte för utländska politiska entiteter att utropa vilken slags regering ett land förtjänar, särskilt inte när det landet slåss mot ett brutalt militärt angrepp. Vi stödjer Iran och dess regering på en geopolitisk nivå för att deras sak att kämpa mot imperialistisk aggression i Västasien är rätt. Med andra ord, det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Imperialismen är den primära motsättningen i vår värld idag, och den främsta pesten mot mänskligheten och dess överlevnad. Den stjäl resurser, den svälter människor, den invaderar länder, den utrotar nationer. Imperialismen lyssnar inte och kommer inte att lyssna på ord. Den behöver bekämpas materiellt. Om vi inte vågar utföra den faktiska striden själva, låt oss inte stå i vägen för de modiga och starka nog att göra det. Det minsta vi kan göra, i vårt bekväma hörn av världen, är att visa vår solidaritet genom att ropa ”Rör inte Iran!”, utan någon reservation och utan någon skam.

Läs mer

Vår rörelse lider av en decennier lång tradition av att ha rätt men krossas av såväl fiender som så kallade kamrater. Vi har inte glömt namnen på dem inom vänstern som utgjorde avgörande täckmantel för insatserna som ledde till återupprättande av slavhandel i Libyen eller mordet på en miljon irakier. För att Gaddafi och Hussein var förtryckare.

Just nu faller bomberna likvärdigt över iranska politiker och skolflickor. De kvävande sanktionerna slår mot alla samhällsskikt. Den som önskar en bättre framtid för Iran bör börja med att slåss för att häva sanktionerna och stoppa kriget. Att stödja Iran mot aggressionen är lika självklart som det var att stötta Algeriet och Sydafrika, även om Flamman upptäcker det något decennium för sent.

Replik

Antiimperialistisk aktion är en ung grupp, bildad förra sommaren. Ändå har jag redan hunnit intervjua dem vid flera tillfällen. När andra medier varit snabba att stoppa in dem i ett fack har jag velat höra vad de har att säga. 

Texten försöker inte ”krossa” Antiimperialistisk aktion, utan består i stora drag av deras egna ord. Den ropar inte heller på någon regerings fall, och konstaterar att angreppet bryter mot folkrätten. 

Däremot tillför den en relevant kontext, det vill säga att Irans styre är auktoritärt och våldsamt. Det står jag för till hundra procent.

Om Antiimperialistisk organisation känner sig ”krossade” av att få komma till tals i Flamman undrar jag vilket ord som passar bäst för att beskriva situationen för kurder, socialister och feminister i ayatollornas Iran.

Jacob Lundberg

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 mars, 2026

Varför misstänkliggör Paulina Sokolow Palestinarörelsen?

Dror Feiler anser i en replik att Flamman kommer med falska anklagelser mot Sami Suliman. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Sami Suliman, en hängiven aktivist, anklagas för antisemitism. Vecka efter vecka har han talat om Israels folkrättsbrott och det pågående folkmordet i Gaza – om förtvivlan inför det som sker inför våra ögon och om Europas och Sveriges ansvar.

Men i stället för att sakligt pröva Sulimans faktiska ord i relation till anklagelsen väljer Sokolow att förvrida, förstärka och sammanblanda dem med helt andra händelser som saknar koppling till det Suliman anklagas för.

Hon anklagar Suliman för antisemitism, trots att både hon och alla vi som var där hörde vad han faktiskt sade: han talade om sionister – inte om judar. Han talade om personer och politiska krafter som utövar makt.

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av ’guilt by association’.

Att använda metaforen ”spindelnät” gör honom inte till antisemit. Att antisemiter ibland har använt samma metafor innebär inte att varje användning av den är antisemitisk. Om så vore fallet skulle stora delar av världens politiska språk behöva förbjudas.

Vi som har demonstrerat tillsammans med Suliman i över två år vet dessutom att han i tal efter tal – och de har varit många – gång på gång tydligt tagit avstånd från antisemitism. Han har konsekvent betonat att protesterna riktar sig mot Israels folkrättsstridiga politik – inte mot judar. Han har också återkommande framhållit att rörelsen består av kristna, judar, muslimer och ateister, förenade i övertygelsen om alla människors lika värde och i kampen mot alla former av rasism, inklusive antisemitism och islamofobi.

Ändå väljer Sokolow att kasta nya misstankar över både Suleiman och rörelsen genom att skriva: ”Det kan finnas fler incidenter och exakt allt som skanderats på svenska och andra språk har inte dokumenterats.”

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av guilt by association. Den typen av murrig och spekulativ argumentation klargör inte debatten. Den förgiftar den.

Resultatet blir att fokus flyttas bort från Israels dokumenterade brott mot folkrätten och i stället riktas mot dem som protesterar mot dem. Falska eller ogrundade anklagelser om antisemitism används därmed för att misstänkliggöra en rörelse och enskilda aktivister.

Det gagnar varken kampen mot antisemitism eller kampen mot Israels folkrättsbrott.

Angreppet på Sami Suliman framstår därför inte bara som ett intellektuellt haveri – både för Sokolow och för Flamman. Det är också ett bidrag till en bredare kampanj för att delegitimera en röst och en rörelse som vägrar acceptera att folkrätten upphör att gälla när offren är palestinier.

Svar direkt från Paulina Sokolow:

Som jag skriver i såväl min senaste som tidigare kommentarer om palestinademonstrationerna, har de med tanke på krigets brutalitet och långvarighet i stort sett förlöpt problemfritt. 

Motståndet är nödvändigt: det Israel ägnar sig åt måste fördömas med alla möjliga röster och plattformar. Denna hållning, som jag uttryckt offentligt från krigets första dag, har jag hållit fast vid. För det har jag också fått betala ett högt pris som svensk judinna i en miljö där Judiska församlingen stängt dörren för alla de som opponerat sig mot jämställandet av kritik mot Israel och antisemitism. 

Just därför är det viktigt att reagera när antisemitismen visar sitt fula tryne,  i synnerhet i en kontext där rasism minst av allt kan accepteras. Som barnbarn till offer för Förintelsen och barn till judiska flyktingar är jag välbekant med antisemitismens historia och dess troper, av vilka avindividualisering (alla heter ”Aron”) och spindeljämförelser är bland de mest flagranta. Att fallet nu tas upp tyder på att jurister gjort samma bedömning som jag.

Läs mer

Så i stället för att försvara antisemitiska uttryck som nu även kommer att prövas, så hade jag önskat att ledarskapet hos denna viktiga rörelse haft förmågan att identifiera rasism och ta avstånd ifrån den, både för att vara inkluderande mot judiska kamrater och för att hålla fokus på kampen för ett fritt Palestina. Inte minst om man som Sami Suliman är arrangör för Sveriges största Palestinademonstration. Sedan Aron-talet förra året har han kört på i samma anda. I ett instagraminlägg, upplagt av kontot solidarity watch, håller han ett tal där han associerar fritt: ”Det är pedofiler, det är Epstein som styr, och det är Rothschild-familjen.” Sådana uttalanden talar inte till Sulimans fördel. 

Dror Feiler anklagar mig för att ta fokus från rörelsens syfte. Jag skulle säga att det är Sami Suliman själv som gjort sig skyldig till precis detta. Det minsta man kunde begära är nolltolerans mot rasism. Det är rentav avgörande för denna viktiga rörelses överlevnad. 

Paulina Sokolow

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 17 mars, 2026

Grillen #14: Simona Mohmssons legendariska SD-kram

Simona Mohamsson tar ut målvakten, Alice Teodorescus hemliga donationer, och Oscarsgalan snuvar Stellan Skarsgård. Samtal mellan Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg och Paulina Sokolow.

Grillen gästas av DN:s ledarskribent Max Hjelm som sörjer sitt tidigare parti.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Max Hjelm

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Maksim Nourala

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 mars, 2026

Inget lobbyistförbud i V – om partistyrelsen får bestämma

Linda Snecker gick från att vara riksdagsledamot för Vänsterpartiet till att bli lobbyist. Foto: Janerik Henriksson/TT.

En motion till partikongressen i april föreslår att lobbyister inte ska kunna vara med i Vänsterpartiet. Men partistyrelsen säger nej – och litar på att medlemmarna klarar av att behålla sin ideologiska kompass.

Vänsterpartiet bör utesluta medlemmar som jobbar som lobbyister inom det privata näringslivet. De bör dessutom införa ett regelverk som förhindrar lobbyisters tillgång till partiets evenemang.

Det menar vänsterpartisten Robert Armblad (bilden), lokalpolitiker i Småland och medlem av partistyrelsen mellan 2022 och 2024. Han har lämnat in en motion inför vårens kongress med rubriken ”Rädda interndemokratin – säg nej till lobbyisterna”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)