Okategoriserade 16 december, 2004

Ingen vill betala

Det är kallt och blåsigt i Stockholms city. Vi halkar oss fram genom snömodden. – Det är pensionsdagar, så det kanske kan vara lite livat, säger Roffe. Berndt berättar om sitt barndomshem i Dalarna. Han hade så gärna velat få en chans att flytta dit, men nu ska det säljas istället.

Vi är på väg till matserveringen på Kammakargatan, som drivs av Ny gemenskap, tillsammans med Rolf Nilsson och Berndt Carlsson. Roffe och Berndt har precis varit på möte. De sitter i styrelsen för föreningen för Stockholms hemlösa, som fyller två år.
På Ny gemenskap är det mycket riktigt livat. Lunchen kostar tio kronor och består av soppa och smörgås. Roffe bjuder på kaffe. I lunchmatsalen finns det gott om gubbar men nästan inga kvinnor. Ändå är det de hemlösa kvinnorna som Roffe och Berndt talar mest om.
– De har blivit många fler senaste åren, menar Roffe, som är ordförande för Stockholms hemlösa.
– De sticker från sina män och har ingenstans att ta vägen. De rymmer från män som slår dem.
Varför har de blivit fler? undrar jag.
– Jag vet inte. De tänker väl inte ta mer skit.
Roffe berättar om en kvinna som hade köpt hem sprit åt sin man. När spriten tog slut blev han vansinnig och slog henne. När hon anmälde honom ledde det inte till något, eftersom hon själv hade köpt alkoholen och varit med och druckit upp den. Han berättar om kvinnor som blivit misshandlade och våldtagna men enligt polisen får skylla sig själva för att de deltagit i supandet innan. Han berättar att socialen uppmanat hemlösa kvinnor att skaffa sig en man att bo med.
– Hur fan kan man vräka ur sig en sån sak? undrar Berndt.
– Titta på henne, säger Berndt och nickar diskret bort mot en kvinna en bit bort. Hon har gått här i sju år. Hur orkar hon?
– Hon är mycket sjukare nu, säger Roffe, inverterad som fan.
Sju år som hemlös är längre tid för en kvinna än en man, menar de. Kvinnor far mer illa. Roffe tror att antalet kvinnor ökat med tio procent de senaste sju, åtta åren.
Sten Hurtig, föreningens förre ordförande, kommer förbi medan han diskuterar den kommande helgen med personalen.
– Vi kan inte ta in fler än vi kan duka åt, säger han.
Det kommer att bli trångt hos Ny gemenskap under julen.
Det skymmer utanför fönstren. Matsalen börjar tömmas och personalen städar. Plötsligt hörs ett väldans liv ute i foajén. En kille är förbannad och ropar högt om sina pengar. Andra försöker lugna honom. Så där är det jämt, suckar Roffe och Berndt uppgivet. Föreställ dig hur det är på natthärbärgena!

Vi går upp på övervåningen. Här är det varmt och fuktigt och luktar gott. Flera stora tvättmaskiner och torktumlare mullrar i tvättrummet. I ett kapprum hänger skänkta vinterjackor, sovsäckar och kläder i långa rader. Ny gemenskap har främst dagaktivitet men där finns också några boende. Vi träffar Sten och sätter oss i det lilla sammanträdesrummet. Sten var föreningens första ordförande. Men så blev han invald i styrelsen för Ny gemenskap och ville inte sitta på två stolar.
– Man måste ju veta vems intressen man tjänar, skrattar han.
Det är ingen av de tre som är nöjd med kommunens insatser för de hemlösa. Dessutom är de förbannade över de fördomar som finns.
– Klart att det är många som missbrukar eller har psykiska problem eller både och, säger Roffe. Men det finns många som inte har det också. Det finns lika många olika personligheter och livsöden bland hemlösa som bland alla andra. Alla människor är olika.
Roffe verkar vara en fena på opinionsbildning. Det gick bara en dag från att min senaste artikel om hemlösa publicerats – en liten en – så fick jag ett mejl där han undrade vad jag egentligen menade. Sedan dess har jag lagt märke till hans namn under åtskilliga insändare, skrivelser och debattinlägg om hemlöshet.
– Jag är fjärde generationen stockholmare, säger han. Ändå säger de att jag ska flytta från stan för att få bostad.
Vad är det då som är fel med politiken för de hemlösa?
– Frivilligorganisationerna är tänkta som komplement till de sociala myndigheterna men idag är det tvärtom, säger Roffe. Socialtjänsten är som en bank åt frivilligorganisationerna. Det är ett oppköp att komma till socialtjänstens härbärgen, där du måste vara drogfri och skötsam. Är du inte det får du söka sängplats på annat håll.
Men i Stockholm införde ju borgarna förra mandatperioden en tak-över-huvudet-garanti. Enligt den var det meningen att även påverkade och mindre skötsamma personer skulle få nånstans att sova på nätterna. Fungerar inte den?
– Det går inte att nånsin bli drogfri om du bor med nio pundare i samma rum, menar Rolf och de andra instämmer. Det är meningen att du ska få ett inackorderingshem och efter det ha kvalificerat dig för en träningslägenhet. Men var ska du lära dig det sociala beteendet, Svenssonkoderna?

Kommunen har börjat samarbeta med landstinget för att psykiskt sjuka med missbruk inte ska falla mellan stolarna. Egentligen ska alla kommuner och landsting ha ett sådant samarbete, men det har kommit mycket olika långt på olika håll. Har det inte börjat märkas någon förbättring i Stockholm med samarbetet?
– Det där har vi hört i två år, fnyser Rolf Nilsson. Vi hemlösa har försökt komma med synpunkter och har satt ihop ett tiopunktsprogram mot hemlösheten. Men nu finns ett förslag i kommunen om att alla hemlösa ska tvingas registrera sig med personnummer.
– De flesta hemlösa vill inte synas utåt, säger Stene. Många har flyttat till Stockholm från andra ställen och har släktingar som tror det går bra för dem.
Av den anledningen har heller inte Föreningen för Stockholms hemlösa haft så lätt att ansluta folk – och särskilt inte att få folk att ställa upp till styrelsen.

– Tre familjer vräks i Stockholm varje dag, säger Sten. Det är inte främst på grund av brist på lägenheter utan på grund av att värdarna blivit hårdare. Idag kan det räcka att du är fem dagar sen med hyran. Men anledningen till att du hamnar på gatan är ofta alkohol eller droger. Ganska ofta är det skilsmässor som är upptakten.
– Eller nån annan form av livskris, tillägger Berndt.
– Vi kommer aldrig kunna bygga bort hemlöshet, fortsätter Sten. Häromdagen kom polispiketen förbi här. Jag har aldrig sett folk rusa och röra sig som då!
Alla skrattar åt händelsen, men blir sedan allvarliga.
– Det har blivit en mycket hårdare attityd, förklarar Sten.
– Alla vet vad en hemlös är, säger Berndt, men få vill hjälpa.
– Ny gemenskap startade egentligen för gamla ensamma människor, säger Sten. Men det har blivit så att det är hemlösa som kommer hit.
– De gamla gästerna vågar sig inte hit idag, säger Roffe. En kille på Frälsis sa häromdagen att de håller på att bli psykvård dessutom. Jag menar inte att man ska låsa in folk men det måste finnas nån jävla behandling för dem som är sjuka.
– De borde lägga ner härbärget i Midsommarkransen, säger Stene plötsligt. Där måste nio personer bo i samma rum. De buntar ihop alkoholister och knarkare. Där finns bara tre rum för par.
– Man får inte ha med sig husdjur dit, säger Roffe. Man undrar om det är med hänsyn till människan eller djuret…
– Stockholms hotellhem har gjort 24 nya parrum men vilka ska kvalificera sig dit? fortsätter han. Stockholms hotellhem är en propp. Det grundades som de utsattas hem men nu har de tappat konceptet. De hyser studenter och invandrare.
Stockholms hotellhem drivs av Stockholms stad, men har dålig rotation på de boende. Det har inte längre funktionen av tillfällig sluss för utsatta som sedan ska få något bättre, menar Sten och Roffe. De boende bor nästan permanent, med kontrakt som skrivs om var tredje år för att inte hyresgästen ska få besittningsrätt. De är inte heller alltid personer med de särskilda behov som hemlösa har. Roffe menar att de hellre borde göras om till riktiga lägenheter i stället.

– Det finns folk som bott 10–15 år på hotellhem, hävdar Roffe. Om du mot förmodan lyckas vara drogfri en månad har du kvalificerat dig dit.
Det är svårt att bli drogfri för egen hand, medan man fortfarande bor på gatan eller på härbärgen. Dessutom ska du fortsätta underkasta dig drogtester när du bor på hotellhem, för att eventuellt få en egen träningslägenhet. Knark, alkoholm och vissa mediciner ger utslag. Drogtesterna genomförs regelbundet och är mycket dyra.
– Mitt piss är värt mer än min levnadsstandard, säger Roffe. Drogtestet kostar 6 000 och de flesta har runt 3 000 kr i månaden. Men i huset där Stockholms hotellhem ligger, på Magnus Ladulåsgatan, ligger en restaurang med fullständiga rättigheter! De boende får krita till nästa pension… Om du inte tvingar någon till vård, förrän alla frivilliga vägar är prövade, hur ska du då kunna hjälpa nån som inte anser sig ha problem? Särskilt som det funkar idag, då du ska ha fyra olika socialsekreterare för att inte få en jävsituation. Men hur ska de kunna bygga upp ett förtroende?
– Många tycker att man ska flytta dit bostäderna finns, men ingen kommun vill ju ta kostnaderna, fortsätter han.
– Kommunerna slåss sinsemellan om vem som ska ta kostnaderna för uppehället, säger Berndt och Sten tillägger:
– På 1980-talet var det inga problem. Då skickades bara en faktura.

”Jag har så mycket jag vill göra!”

Berndt Carlsson hade strul med en hyresvärd för 15 år sedan. Sedan dess har han levt på gatan. Han vare sig super eller knarkar. Därför har han inte så många vänner bland dem som bor på härbärgena och håller sig mycket för sig själv. Vi går den branta gatan ner till ABF-huset. Där håller han gärna till, går på de möten som är gratis. I kväll ska det hållas ett möte om Stockholms socialpolitik. Innan dess hinner vi prata en stund.

Vi slår oss ner i foajén och han läser för mig med stilla röst en av sina dikter.
”Det finns en frihet i detta land
Den största frihet på jorden
Den kallas ansvarsfrihet, min vän
Den sanna lyckan på jorden”

Berndt har bott ute i skogen i en koja, han har haft sju olika bilar som vandaliserats och bränts upp. Han har haft två husvagnar som förstörts. Han menar att de som förstör för de hemlösa är sjuka, hatiska människor.
– Det är som med han som körde på en massa människor i Gamla stan eller som han som slogs med järnrör i Bromma. Eller kolla på han som skrek därinne på Ny gemenskap, klart han inte var i psykisk balans. Vem som helst blir knäckt av att känna sig så illa behövd. När det enda man vill är att äta lite mat och få lägga sig och sova.
– Det är inte konstigt att en del tar till sprit och droger.
– De som varit på behandling har ingenstans att ta vägen när de kommer därifrån. Så kanske de får bo hos en kompis, som har ett missbruk. Myndigheterna kastar ut pengar på behandlingshem, till ingen nytta när du ändå måste lita till såna kompisar som ”hjälper dig”. Du kanske kan tacka nej i början, men hur lätt är det i längden när de dricker och har roligt?
Berndt hade en liten etta på 27 kvadrat i Råsunda. Men när värden ville renovera så lägenheten blev obeboelig under ombyggnaden, vägrade Berndt betala hyra.
– Skulle jag betala för en lägenhet som inte går att bo i? De höll ju på med starka kemikalier och saker.

När han sedan sökte en annan lägenhet, fick han dåliga referenser av förra värden. Och så höll det på. Berndt säger att han sökt lägenhet i Sundsvall, Östersund, Göteborg och Malmö utan att beviljas, eftersom han har prickar om obetald hyra. Och nu kanske han inte heller kommer åt barndomshemmet hans mamma lämnat efter sig. Hans syster vill hellre sälja stället i Dalarna, än låta honom köpa in sig. Han säger att hon hatar honom. Huset är inte taxerat till mer än 16 000 kronor, så minus advokatkostnader kommer inte Berndt få ut några pengar att tala om. Han hade hellre velat ha en bostad. Berndt och hans advokat ska överklaga beslutet om tvångsutförsäljning, men om det inte lyckas vet han inte hur han ska göra. Han orkar inte mer, säger han.
– Jag kanske köper mig en husvagn och drar utomlands i så fall. Jag har inte mer att hämta här.

Berndt blev sjukpensionär på grund av en ryggskada. Innan dess arbetade han som busschaufför i Solna under elva år. Länge drog han sig för att sova på nattbussarna, trots att han inte hade tak över huvudet, eftersom de som körde var hans gamla kolleger.
– Det var pinsamt ibland alltså, jag försökte undvika det.
Men numera sover han ibland på nattbussen ut mot Råby och Kungsängen. Det tar tre timmar fram och tillbaka.
– Men man blir aldrig utvilad utan är trött jämt. Man kan inte ens lägga sig ner för då kommer polisen direkt.
Berndt visar ett foto på skogskojan där han bodde förut. Ett tag sov han i en bil som han fått. Då klagade grannarna genom att skriva lappar där det stod ”Förstör inte vår utsikt”. Då flyttade han in bilen i ett garage.
– Men på vintern har det varit kallt. Och mycket råttor och spindlar.
Dessutom har bilen saboterats genom att någon hällt filspån i motorn. Han hade vänner förut, som ställde upp. Men de är döda nu.
– Man blir deprimerad. Vad ska man kämpa vidare för?
Det Berndt trivs med att göra är konstärliga saker. Han målar, fotar, snickrar, skulpterar och skriver dikter. Det är bara dikterna han har kvar. Ingenting annat går att behålla.
– Det är så mycket jag skulle vilja göra. Men jag har ingenstans att vara. Och så försvinner ens grejer, vissa saker som jag försökt spara. Jag har ett svagt hopp om trygghet, om ett boende som betyder något. Men jag skulle inte ha råd med något annat än boendet i så fall.

Berndt fyllde 65 i september. Nu är hans pension mindre än sjukpensionen var tidigare. Han har runt 6000 i månaden.
– Visst har jag betalningsanmärkningar, det går inte att komma undan. Ett bilvrak kostar. Kronofogden får hela tiden in nya saker på mig.
Hos Ny gemenskap kostar det 9000 i månaden att bo, vilket oftast bekostas av den boendes kommun. Berndt, som hör till Solna kommun, får ingen hjälp.
– De anser väl att de tjänat för lite på mig hittills. Om du inte har drogproblem faller du mellan stolarna.
– Jag är född i Stockholm så jag tycker jag har rätt att bo här.

Fotnot: Fotoboken Utanför,
om Stockholms hemlösa, går att köpa
för 190 kr på www.broderskap.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 18 juni, 2024

Övervakningssamhället drabbar alltid de mest utsatta

Demonstration mot Chat Control i Stockholm den 20 maj 2023. Foto: Zee Vieira.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi lever i en orolig tid med ekonomisk kris, väpnade konflikter och klimatkris som präglas av högerauktoritära vindar. På flera håll runt om i Europa ser vi hur högernationalister i samarbete med högern och liberala partier ger sig på kvinnors rättigheter, hbtqia+-personer, flyktingar och demokratin. Vi ser ett hårdare samhällsklimat där repression och tuffare tag dominerar den politiska debatten. Men när det är oroliga tider så är inte lösningen att inskränka yttrandefriheten eller luckra upp rättssäkerheten.

I oktober gav EU-parlamentet ett rungande nej till det massövervakningsförslag som kallas ”Chat control 2.0” i folkmun. Chat control är ett lagförslag vars uttalade syfte är att bekämpa sexuellt övergreppsmaterial, men som ensidigt fokuserar på att massövervaka all privat plattformskommunikation utan brottsmisstanke. Efter massiv kritik från oss i vänstern och många andra hade EU-parlamentet skapat ett väsentligt förbättrat förslag som alla partigrupper i EU-parlamentet ställde sig bakom. De har bland annat tagit bort alla delar om automatisk skanning. De folkvalda EU-parlamentarikerna hade tydligt satt ner foten.

Men under det belgiska EU-ordförandeskapet så tas ett nytt kompromissförslag fram som innebär att den kritiserade skanningen av innehåll från kommissionens tidigare förslag består.

Det är orimligt att införa en massövervaknings-apparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation.

Det ursprungliga förslaget fick hård kritik från organisationer runt om i hela Europa. Det fick kritik från Ministerrådets rättstjänst, EU-parlamentets konsekvensutredning och EU:s dataskyddsmyndighet. Även i Sverige har kritiken varit hård från Journalistförbundet, Advokatsamfundet, Centrum för rättvisa, Integritetsskyddsmyndigheten och Internetstiftelsen, som alla varnar för förslagets konsekvenser. Journalister och advokater var oroliga för att kommunikationen med källor och klienter skulle äventyras. Internetstiftelsen menade att bakdörrar skulle behöva byggas in i krypterade tjänster för att uppfylla lagkravet, och att dessa senare skulle kunna missbrukas.

Det är orimligt att införa en massövervakningsapparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation. Dels för att det är en mänsklig rättighet med privatliv och privat kommunikation, men även för att det är ett sluttande plan där vi kan se en syftesglidning över tid. Om man tillåter massövervakning för att komma åt en sorts brottslighet så är steget mindre till att använda det till annan brottslighet. Och när vi ser hur demokratin rullas tillbaka i flera länder i Europa så vet vi inte vad som kan bli olagligt i morgon. Få trodde att aborträtten skulle hotas i USA men idag är abort förbjudet i flera delstater. Ungern förbjöd ”främjande av homosexualitet”. Med fler sådana lagar skulle hbtqia+-personer drabbas extra hårt om Chat Control skulle utökas till fler områden.

Sådana här angrepp på individers integritet och frihet har vi sett historiskt, men vi ser dem också i dag i Ryssland, Kina och Iran. Edward Snowdens NSA-avslöjanden visade också att demokratier i västvärlden inte nödvändigtvis låter den personliga integriteten väga tungt.

Skyddet av demokratin, yttrandefriheten, rättssäkerheten, fria pressen och den personliga integriteten behöver ske i EU men även i Sverige. Den högernationalistiska regeringen lägger fram flera lagförslag som urholkar vårt samhälle: angiverilag, visitationszoner, utökad övervakning utan brottsmisstanke och försvagad public service.

Vänsterpartiet ställer sig väldigt kritiska till överstatlig massövervakning och kommer fortsätta vara en stark röst för yttrandefrihet, rättssäkerhet, personlig integritet och frihet. I EU och i Sverige.

Zee Vieira
Vänsterpartiet Norrtälje.
Utrikes 18 juni, 2024

Den enda framtid som Hamas erbjuder är mer lidande

Palestinska herdar utsätts ofta av attacker från israeliska bosättare. Grupper av frivilliga, bland annat civila israeler, har börjat följa dem för att hålla angriparna borta. Foto: Mahmoud Illean/AP.

Den väpnade kampen har misslyckats med att stoppa de israeliska bosättarnas stöld av palestinsk mark. Förstörelsen och döden som Israel släppt lös mot Gaza kräver en annan form av kamp – en som väger in dess människors rätt att leva.

I Israel uppfattas slagordet ”Från floden till havet, Palestina ska bli fritt” som en uppmaning till att utplåna den judiska staten. Likt andra slagord är det nämligen otydligt, i detta fall med vad som skulle hända judarna i det befriade Palestina.

Om vi ​​frågade alla demonstranter i USA och Europa vad de menar med orden, skulle vi förmodligen få en mängd olika svar, allt ifrån ”judarna borde återvända till sina ursprungsländer” till ”en sekulär och demokratisk palestinsk stat kommer att upprättas [under ledning av den islamiska rörelsen?], där människor av alla tre trosriktningar lever sida vid sida.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Amira Hass
Israelisk journalist och författare, bosatt på Västbanken.
Krönika 17 juni, 2024

Konsultkulturen vill främja lekande på arbetsplatserna. Men till vilken nytta? Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT.

När arrangerade du senast en ”lekdejt mellan hjärtat och hjärnan”? Om du aldrig gjort det så är det hög tid. Åtminstone om man får tro upplevelsedesignern Pernilla Glaser, självutnämnd ”mästare inom kreativitet”, som vid sidan av föreläsningarna anordnar ”narrativa retreats” i Bologna för 10 000 papp.

I en 16 minuter lång inspirationsföreläsning, upplagd på nätet till allmän beskådan, uppmanar hon sina åhörare att leka mer. Föreläsningen kulminerar i en övning där deltagarna uppmanas att lägga handen på en okänd persons kropp. Den naturliga positionen leder handen till grannens lår. Oro i salen, ursäktande miner. När hon efter en minut äntligen låter publiken lyfta sina händer från grannens kropp går ett sus av lättnad genom salen.

När videon slutar känner jag ett behov av att tvångsmata min omgivning med vad jag just sett – att liksom kleta av mig upplevelsen på andra.

Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Hur hamnade jag i det här digitala kaninhålet? Det hela började med Carl Cederströms artikel i DN om en pedagogisk kurs han tvingades genomgå. Den stillsamt förtvivlade texten beskriver hur han artigt mjölkar en imaginär ko när han instrueras till det, av rädsla för att förlora sin titel. Men essän handlar inte om fluff eller teambuilding i allmänhet. Den ställer sig frågan om huruvida vana pedagoger inom den högre utbildningen verkligen blir bättre lärare av dessa obligatoriska kurser.

Cederströms kursföreståndare och Pernilla Glaser frodas i samma digital biotop. Deras arbete säljs in till företag och offentlig sektor som ett sätt att främja innovation, hållbarhet och tillväxt. Konsulternas uppdrag är dels att leverera en tjänst, oftast i form av en workshop eller en ”labb”. Men minst lika viktigt är att intyga värdet på aktiviteten i efterhand, genom att återberätta den via Linkedin. Därför marknadsförs aktiviteterna som så oerhört viktiga – sprungna som de är ur en okritisk peppkultur där coacher och beställare använder sociala medier för att marknadsföra varandra.

Inte undra på att hon kände sig träffad av Cederströms essä. Hon satte sig att replikera, i syfte att försvara de alternativa pedagogiska metoderna. Höjdpunkten i repliken, som givetvis också blev rubrik i tidningen, är att Cederström använder sig av en ”högerextrem trop” när han ifrågasätter om skattemedel verkligen bör gå till den här sortens kurser. Håll i hatten!

Pernilla Glaser har en bakgrund som barn av den svenska proggadeln. Tveklöst uppfattar hon också sig själv som progressiv i någon mening. Därför är hennes oförmåga att se den peppiga coachkulturen med kritisk blick desto mer anmärkningsvärd. Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Läs mer

Kanske har hon blivit kognitivt nedsatt av att så länge ha verkat i en biotop där peppiga hyllningar är det enda språket. Ett mer troligt scenario är dock att hon och många andra helt enkelt hittat en gyllene källa till försörjning, som därtill ställer inga eller mycket blygsamma motkrav i form av arbetstid, juridiskt ansvar, dokumentation eller formella kvalifikationer.

En av mina favoritfabler berättades av den tyska dubbeldissidenten Wolf Biermann. I korta drag tror jag att den lyder ungefär så här: en sibirisk näktergal fryser till is, men räddas av en buffels värmande komocka – bara för att sedan bli uppäten av en tiger.

Sensmoralen? Inte alla som skiter på dig vill dig illa, och inte alla som räddar dig vill dig väl. Det är en fabel som är värd att begrunda för Glaser och andra inom coachbranschen, om de menar allvar med alla de värdeord – inklusion, demokrati, lyhördhet, bland många andra – de säger sig värna. Se det som en narrativ retreat.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Kultur 15 juni, 2024

I Downtown delar man alltid med sig av droger, cigaretter och läppstift

Jennifer Clement tecknar i sin självbiografi hur det var att växa upp bland bohemer i New York under 1980-talet. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Med sin bohemiska överklassbakgrund som motor målar författaren Jennifer Clement upp en ungdom i 80-talets hippa men destruktiva New York.

När Frida Kahlo var bortbjuden och blev trött av tequila hade hon för vana att leta upp närmsta badrum. Fanns det ett badkar lade hon sig i det.

I ateljéhuset i Mexiko City hade hon ett eget kar, och i det badade författaren Jennifer Clement på 60-talet tillsammans med Diego Riveras barnbarn. Ateljéhuset var hennes andra hem, och badkar fanns det lite varstans i stan. Även på tjejtoan i skolan. Grönkaklat! Där låg hon och rökte marijuana och kysstes med sin första pojkvän. Som i en ärtgrön båt. Sedan stack hon till New York.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hedvig Ljungar
Litteraturvetare och kritiker.
Kommentar 14 juni, 2024

Sverigedemokraternas valvaka på restaurang Josefina på Djurgården i Stockholm. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Vårt Europa bygger murar. Kring detta motto hade partiledningen utformat Jimmie Åkessons EU-valturné i tio städer med medföljande DJ. Det skulle vara fest och unz-unz på torgen. Festivalen Sweden Rock skulle användas som fotomöjlighet att marknadsföra Åkesson bland folket, med dalahästar, hårdrocksriff och pyroteknik. Kommunikationsavdelningen spenderade betydande summor på spektakulär reklam med tapetserade tunnelbanetåg och skärgårdsbåtar i Stockholms innerstad. 

Men efter Kalla faktas granskning kastade partiet om sin valkampanj. Partiet bemötte granskningen genom att gå aggressivt på offensiven. Åkesson höll ett Youtubetal till nationen om att Sverigedemokraterna var utsatta för en påverkansoperation från TV4. I mediekanalen Riks ägnades valkampanjen åt att bemöta granskningen med egna motinslag. Dagen innan valet skickade partiet ut sms till tusentals människor med uppmaningen att inte låta TV4 vinna. Kulturkriget hade helt tagit överhand, partibudskapet föll omkull.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Veckobrev 14 juni, 2024

Järnmalmen kan inte fraktas på Voi

Fredrik Hjelm med hjälm. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Jag måste erkänna en sak: Jag älskar att åka elsparkcykel.

Vänta, bli inte arg.

Visst var de en farsot på farlederna i början – folk överskattade sin omkörningsförmåga och det fanns ingenstans att parkera. Nu har antalet cyklar minskat, parkeringsrutor har kritats upp, och till och med slipskillarna har insett att båda händerna behövs på styret oavsett hur viktigt Avanza-ärende man har.

Därför blev jag dyster av att läsa Voi-grundaren Fredrik Hjelms tweet häromdagen. Han delade ett påstående om att samtiden blivit så vänster att helt rimliga saker framstår som extremhöger, som ”yttrandefrihet”, ”vetenskapliga fakta” och ”lägre skatter”. Bland hans lajks finns tweets av Tobias ”SD-Tobbe” Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, om att framtiden ”ser ljus ut” när SD blir störst i skolvalet.

Förutom att det är svårt att tänka sig ett mer historiskt felaktigt påstående än att vår samtid ligger till vänster om folkhemseran (!), förstärks känslan av att vissa teknikföretagare lever i en världsfrånvänd althöger-bubbla. Här kan man även nämna Fredrik Wester, datorspelsmiljardären som sponsrade Bulletin, och Minecraft-grundaren Notch som tror på konspirationen Qanon.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

För några år sedan kläckte Fredrik Hjelm en idé på X, som han även kreddade Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski för, om att det borde finnas en ”glasdörr för journalister”, så att storföretagare slipper bli så missförstådda. Journalister har nämligen alltför vid yttrandefrihet, som låter dem ”skriva vad de vill och positionera saker hur de vill”, och båda chefer har gjort ”hundratals intervjuer och många har lämnat en bitter eftersmak”. Detta efter negativa skriverier om Voi – som i efterhand måste sägas ha hjälpt dem att lösa många problem.

Det stora samhällsproblemet de ville lösa var alltså att medierna får skriva fritt om storföretag. En ”lösning” på århundraden av svensk pressfrihet. Tack, killar.

Här finns en brist på ödmjukhet inför områden man saknar expertis i. Och även ur pr-synpunkt undrar jag om inte en nyfikenhet och hövlig ton skulle vara mer gynnsam? När Sebastian Siemiatkowski förklarade varför Sverige har blivit ”Europas Silicon Valley” med Socialdemokraternas 90-talsreform, som via fackföreningarna skulle sätta en PC i varje hem, var det nog inte bara jag som myste över hyllningen till den svenska välfärdsstaten.

– Datorer var oåtkomliga för låginkomstfamiljer som min, men när reformen trädde i kraft köpte min mamma en dator till oss nästa dag, sade han till Reuters.

Till skillnad från vad Fredrik Hjelm kanske tror är jag ingen luddit som vill placera appar till höger och tundraliv till vänster. Som sagt älskar jag att swisha runt på en elsparkcykel. Regionerna borde gå ihop med ett företag och erbjuda tjänsten som en del av kollektivtrafiken.

Men deras hybris antyder en skev förståelse för hur innovationer kommer till, för elsparkcykeln långt ifrån ny. Som jag har skrivit tidigare är dess föregångare autopeden en hundra år gammal uppfinning, som älskades av suffragetterna och i pressen kallades för en ”djävulsvagn” med ”vildhästens humör och ålens list” (även där saknades visst en ”glasdörr”).

Som många andra uppfinningar var den en kombination av individuell skaparkraft, kollektiva ansträngningar från hela forskarkåren, och offentligt risktagande. Som framgick av Flammans första maj-nummer om entreprenörskap finns nämligen även skaparkraft i kollektivet.

Dagens ”innovatörer” är ofta snarare investerare, garanterat stenhårt jobbande, men teknologin finns redan där. I stället handlar uppfinnandet ofta mer om att samla in kapital, samt hitta luckor i regleringar och arbetsmarknadslagar.

Från ena sidan behövs alltså ödmjukhet, och från den andra kanske ett större intresse för högteknologi. Det offentliga behövs nämligen för att Sverige ska fortsätta vara ett innovativt land – se bara på hur LKAB:s utveckling av grönt stål hämmas av att Malmbanan inte byggs ut.

Och hur mycket teknikbrorsorna än vill kan järnmalmen inte fraktas på Voi.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 14 juni, 2024

Maskinen som kapade ojämlikheten

Bild: Mirazooze/Adobe Stock, Wikimedia.

Giljotinen var det redskap som skulle jämna ut samhällspyramiden. I stället skrämde maskinen självaste Marx från att ta ordet jämlikhet i mun.

På den tiden tog färden över Atlanten minst en månad. Vanligtvis strök en och annan matros med under färden, föll överbord eller dog i sjukdom, men det var inte för besättningsmännen som giljotinen var avsedd. Det var av helt andra anledningar som denna rätt otympliga tingest, bland andra livsnödvändigheter, packats ombord på skeppet.

I oktober 1789, bara några månader efter stormningen av Bastiljen, stod den första upplagan av giljotinen färdig att användas. Sitt namn hade den fått av uppfinnaren själv, doktor Joseph-Ignace Guillotin, som för övrigt var motståndare till dödsstraffet. Han tänkte, något optimistiskt kanhända, att avrättningar medelst giljotin var så tekniskt effektiva att själva underhållningsvärdet skulle gå förlorat. Utan publik inga avrättningar, tänkte han enligt läran om konsumtionsetik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Carl Cederström
Docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet.
Nyheter/Utrikes 14 juni, 2024

Macrons kris kan föra vänstern till makten

Manon Aubry jublar vid ett valmöte den 25 maj. Hennes parti Okuvade Frankrike är ett av de största partierna i den nya vänsteralliansen. Foto: Aurelien Morissard/AP.

Macrons extraval har satt fransk politik i gungning. Men medan flera högerpartier imploderar inför öppen ridå har vänstersidan lyckats samla sig oväntat snabbt i en ”folkfront” för att stoppa Le Pen.

I söndags kväll gick den välkammade 28-årigen Jordan Bardella – som Marine Le Pen kallar ”Lejonungen” – upp på en scen i Paris. Publiken som skanderade hans namn viftade med trikoloren i takt med den pumpande syntbasen i ”March of progress” av Malo.

Något progressivt framsteg var det dock inte som den nyblivne EU-parlamentarikern beskrev i sitt tal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes/Nyheter 13 juni, 2024

Björn Söder anklagar Palestinautställning för lagbrott

Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT.

SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.

Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.

Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 juni, 2024

Om kungahuset inte värnar den goda konsten och de kungliga samlingarna – vem ska då göra det? Här invigs en utställning med ”paketkonstnären” Yrjö Edelman. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Som socialist tycker jag inte att det är mitt jobb att försvara möjligheten att besöka de kungliga slotten – men ingen annan verkar ju göra det.

Kungen och Silvia – vem bryr sig? Få normala människor får i dag puls av det svenska kungahuset. Trots att de börjar bli till åren verkar de inte sugna på att släppa fram den i och för sig sympatiska Victoria, som med sin gammaldags utstrålning har allt svårare att genomborra sensationsbruset av fittparfymer och rysskonton. Systern Madeleine passar klart bättre in i den samtida medielogiken, men hennes Piz Buin-ångande Saint Tropez-aura och sunkiga karlslok vid sin sida påminner mer om en influerare i mellanskiktet än en prinsessa.

Men om man bortser från ideologisk hållning kring privilegieavel och orättvisan i ”800 rum” och går till kärnuppdraget, alltså kungahuset som marknadsföringsmotor i världen och sammanhållande kraft, så finns det anledning att ställa frågan: Vad får vi för guldmynten?

Nyligen firade Sverige nationaldag och i en notis i DN under rubriken I korthet kunde man samma dag få veta att Kungahuset sparar in. Det var inte fråga om stramare apanage, inställda semestrar och renoveringar, utan om att det sedvanliga firandet på borggården var inställt. Ett besök på kungens hemsida informerar om att paret i stället besökte Pajala, så just det kan inte ha kapat kostnaderna så mycket.

Men längre ned i samma notis meddelas att flera av de kungliga slotten hädanefter håller stängt för allmänheten.

Nu tillhör inte jag den del av den radikala vänstern som anser att allt med kungahuset fordrar en fransk ”utjämning” (se Carl Cederströms text i veckans nummer). Med sitt inflytande och sina pedagogiskt varaktiga epoker är de utomordentligt användbara som minnesstickor för historiekunskap och i alla fall bakåt i tiden högkompetenta beställare av konst och arkitektur.

Läs mer

Som ung konsthistoriestuderande var jag själv på Karl-Gurras lönelista som anställd guide på Hovstaterna. I tjugoårsåldern tog jag jobb på Rosersbergs slott i norra Stockholm. Först pendel och sedan en halvtimmes promenad till fots. Allt för konsten. Det var det värt. Vill man komma riktigt nära de människor som styrde storpolitiken under det turbulenta 1800-talet är det en upplevelse.

Här levde den siste representanten av den oldenburgska ätten, Karl XIII, bror till den mer berömde Gustav III. Detaljerna i inredningen, ordagrant instruerade av hertig Karl själv och gemålen Hedvig Elisabeth Charlotta, är så välbevarade att man anar deras andedräkter. Precis som sina föregångare var de bildade människor med medel att anlita Europas främsta konsthantverkare. Färgsprakande sidentapeter, allegoriska fresker och dekorsymboler avslöjar det rättesnöre som han fann i frimureriet.

Kanske var det i det gröna biblioteket med det schackrutemönstrade trägolvet som den ofrivillige monarken tog det svåra beslutet att adoptera uppkomlingen från Pau, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte som gynnats av den jakobinska röran och stigit i graderna hos Napoleon. Den mäktige Gustav III hade mördats några år tidigare och själv var Karl XIII barnlös. Med andra ord: diplomati på högsta möjliga nivå värktes med största sannolikhet fram i dessa flyglar.

Nej, jag är absolut inte rojalist, men när Hovstaterna stänger ute medborgare från tillgången till levande historia och kulturarv så är det inte så mycket kvar för ett kungahus att bidra med. Fram till nyligen fanns en särskild inrättad avdelning ägnad åt att göra specialutställningar utifrån de kungliga samlingarna, vars konstnärliga kvalitet är i absolut världsklass. Den funktionen är också indragen i all tysthet. Är inte det ett skumt beteende i tider av ökande historieintresse och nationell stolthet?

Giuseppe Penone, ”The Inner Flow of Life”, 2024. Foto: Örjan Furberg.

Kvar finns en inte jättebegåvad designprins och en nyinrättad konstfond, Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som varje år inviger en till intet förpliktigande skulptur på Djurgården. Inköpspolicyn verkar vara en variant på glasögonfodralet ur en Gucci-kollektion, det vill säga ett slätstruket verk av en superkändis som sett sina bästa dagar.

Häromveckan klipptes bandet för det senaste tillskottet: en uppochnedvänd, död trädstam i brons av italienaren Giuseppe Penone (se bilden ovan). En passande fallen fallossymbol för de torftiga resterna av den en gång så ståtliga kulturkonservatismen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]