Okategoriserade 16 december, 2004

Ingen vill betala

Det är kallt och blåsigt i Stockholms city. Vi halkar oss fram genom snömodden. – Det är pensionsdagar, så det kanske kan vara lite livat, säger Roffe. Berndt berättar om sitt barndomshem i Dalarna. Han hade så gärna velat få en chans att flytta dit, men nu ska det säljas istället.

Vi är på väg till matserveringen på Kammakargatan, som drivs av Ny gemenskap, tillsammans med Rolf Nilsson och Berndt Carlsson. Roffe och Berndt har precis varit på möte. De sitter i styrelsen för föreningen för Stockholms hemlösa, som fyller två år.
På Ny gemenskap är det mycket riktigt livat. Lunchen kostar tio kronor och består av soppa och smörgås. Roffe bjuder på kaffe. I lunchmatsalen finns det gott om gubbar men nästan inga kvinnor. Ändå är det de hemlösa kvinnorna som Roffe och Berndt talar mest om.
– De har blivit många fler senaste åren, menar Roffe, som är ordförande för Stockholms hemlösa.
– De sticker från sina män och har ingenstans att ta vägen. De rymmer från män som slår dem.
Varför har de blivit fler? undrar jag.
– Jag vet inte. De tänker väl inte ta mer skit.
Roffe berättar om en kvinna som hade köpt hem sprit åt sin man. När spriten tog slut blev han vansinnig och slog henne. När hon anmälde honom ledde det inte till något, eftersom hon själv hade köpt alkoholen och varit med och druckit upp den. Han berättar om kvinnor som blivit misshandlade och våldtagna men enligt polisen får skylla sig själva för att de deltagit i supandet innan. Han berättar att socialen uppmanat hemlösa kvinnor att skaffa sig en man att bo med.
– Hur fan kan man vräka ur sig en sån sak? undrar Berndt.
– Titta på henne, säger Berndt och nickar diskret bort mot en kvinna en bit bort. Hon har gått här i sju år. Hur orkar hon?
– Hon är mycket sjukare nu, säger Roffe, inverterad som fan.
Sju år som hemlös är längre tid för en kvinna än en man, menar de. Kvinnor far mer illa. Roffe tror att antalet kvinnor ökat med tio procent de senaste sju, åtta åren.
Sten Hurtig, föreningens förre ordförande, kommer förbi medan han diskuterar den kommande helgen med personalen.
– Vi kan inte ta in fler än vi kan duka åt, säger han.
Det kommer att bli trångt hos Ny gemenskap under julen.
Det skymmer utanför fönstren. Matsalen börjar tömmas och personalen städar. Plötsligt hörs ett väldans liv ute i foajén. En kille är förbannad och ropar högt om sina pengar. Andra försöker lugna honom. Så där är det jämt, suckar Roffe och Berndt uppgivet. Föreställ dig hur det är på natthärbärgena!

Vi går upp på övervåningen. Här är det varmt och fuktigt och luktar gott. Flera stora tvättmaskiner och torktumlare mullrar i tvättrummet. I ett kapprum hänger skänkta vinterjackor, sovsäckar och kläder i långa rader. Ny gemenskap har främst dagaktivitet men där finns också några boende. Vi träffar Sten och sätter oss i det lilla sammanträdesrummet. Sten var föreningens första ordförande. Men så blev han invald i styrelsen för Ny gemenskap och ville inte sitta på två stolar.
– Man måste ju veta vems intressen man tjänar, skrattar han.
Det är ingen av de tre som är nöjd med kommunens insatser för de hemlösa. Dessutom är de förbannade över de fördomar som finns.
– Klart att det är många som missbrukar eller har psykiska problem eller både och, säger Roffe. Men det finns många som inte har det också. Det finns lika många olika personligheter och livsöden bland hemlösa som bland alla andra. Alla människor är olika.
Roffe verkar vara en fena på opinionsbildning. Det gick bara en dag från att min senaste artikel om hemlösa publicerats – en liten en – så fick jag ett mejl där han undrade vad jag egentligen menade. Sedan dess har jag lagt märke till hans namn under åtskilliga insändare, skrivelser och debattinlägg om hemlöshet.
– Jag är fjärde generationen stockholmare, säger han. Ändå säger de att jag ska flytta från stan för att få bostad.
Vad är det då som är fel med politiken för de hemlösa?
– Frivilligorganisationerna är tänkta som komplement till de sociala myndigheterna men idag är det tvärtom, säger Roffe. Socialtjänsten är som en bank åt frivilligorganisationerna. Det är ett oppköp att komma till socialtjänstens härbärgen, där du måste vara drogfri och skötsam. Är du inte det får du söka sängplats på annat håll.
Men i Stockholm införde ju borgarna förra mandatperioden en tak-över-huvudet-garanti. Enligt den var det meningen att även påverkade och mindre skötsamma personer skulle få nånstans att sova på nätterna. Fungerar inte den?
– Det går inte att nånsin bli drogfri om du bor med nio pundare i samma rum, menar Rolf och de andra instämmer. Det är meningen att du ska få ett inackorderingshem och efter det ha kvalificerat dig för en träningslägenhet. Men var ska du lära dig det sociala beteendet, Svenssonkoderna?

Kommunen har börjat samarbeta med landstinget för att psykiskt sjuka med missbruk inte ska falla mellan stolarna. Egentligen ska alla kommuner och landsting ha ett sådant samarbete, men det har kommit mycket olika långt på olika håll. Har det inte börjat märkas någon förbättring i Stockholm med samarbetet?
– Det där har vi hört i två år, fnyser Rolf Nilsson. Vi hemlösa har försökt komma med synpunkter och har satt ihop ett tiopunktsprogram mot hemlösheten. Men nu finns ett förslag i kommunen om att alla hemlösa ska tvingas registrera sig med personnummer.
– De flesta hemlösa vill inte synas utåt, säger Stene. Många har flyttat till Stockholm från andra ställen och har släktingar som tror det går bra för dem.
Av den anledningen har heller inte Föreningen för Stockholms hemlösa haft så lätt att ansluta folk – och särskilt inte att få folk att ställa upp till styrelsen.

– Tre familjer vräks i Stockholm varje dag, säger Sten. Det är inte främst på grund av brist på lägenheter utan på grund av att värdarna blivit hårdare. Idag kan det räcka att du är fem dagar sen med hyran. Men anledningen till att du hamnar på gatan är ofta alkohol eller droger. Ganska ofta är det skilsmässor som är upptakten.
– Eller nån annan form av livskris, tillägger Berndt.
– Vi kommer aldrig kunna bygga bort hemlöshet, fortsätter Sten. Häromdagen kom polispiketen förbi här. Jag har aldrig sett folk rusa och röra sig som då!
Alla skrattar åt händelsen, men blir sedan allvarliga.
– Det har blivit en mycket hårdare attityd, förklarar Sten.
– Alla vet vad en hemlös är, säger Berndt, men få vill hjälpa.
– Ny gemenskap startade egentligen för gamla ensamma människor, säger Sten. Men det har blivit så att det är hemlösa som kommer hit.
– De gamla gästerna vågar sig inte hit idag, säger Roffe. En kille på Frälsis sa häromdagen att de håller på att bli psykvård dessutom. Jag menar inte att man ska låsa in folk men det måste finnas nån jävla behandling för dem som är sjuka.
– De borde lägga ner härbärget i Midsommarkransen, säger Stene plötsligt. Där måste nio personer bo i samma rum. De buntar ihop alkoholister och knarkare. Där finns bara tre rum för par.
– Man får inte ha med sig husdjur dit, säger Roffe. Man undrar om det är med hänsyn till människan eller djuret…
– Stockholms hotellhem har gjort 24 nya parrum men vilka ska kvalificera sig dit? fortsätter han. Stockholms hotellhem är en propp. Det grundades som de utsattas hem men nu har de tappat konceptet. De hyser studenter och invandrare.
Stockholms hotellhem drivs av Stockholms stad, men har dålig rotation på de boende. Det har inte längre funktionen av tillfällig sluss för utsatta som sedan ska få något bättre, menar Sten och Roffe. De boende bor nästan permanent, med kontrakt som skrivs om var tredje år för att inte hyresgästen ska få besittningsrätt. De är inte heller alltid personer med de särskilda behov som hemlösa har. Roffe menar att de hellre borde göras om till riktiga lägenheter i stället.

– Det finns folk som bott 10–15 år på hotellhem, hävdar Roffe. Om du mot förmodan lyckas vara drogfri en månad har du kvalificerat dig dit.
Det är svårt att bli drogfri för egen hand, medan man fortfarande bor på gatan eller på härbärgen. Dessutom ska du fortsätta underkasta dig drogtester när du bor på hotellhem, för att eventuellt få en egen träningslägenhet. Knark, alkoholm och vissa mediciner ger utslag. Drogtesterna genomförs regelbundet och är mycket dyra.
– Mitt piss är värt mer än min levnadsstandard, säger Roffe. Drogtestet kostar 6 000 och de flesta har runt 3 000 kr i månaden. Men i huset där Stockholms hotellhem ligger, på Magnus Ladulåsgatan, ligger en restaurang med fullständiga rättigheter! De boende får krita till nästa pension… Om du inte tvingar någon till vård, förrän alla frivilliga vägar är prövade, hur ska du då kunna hjälpa nån som inte anser sig ha problem? Särskilt som det funkar idag, då du ska ha fyra olika socialsekreterare för att inte få en jävsituation. Men hur ska de kunna bygga upp ett förtroende?
– Många tycker att man ska flytta dit bostäderna finns, men ingen kommun vill ju ta kostnaderna, fortsätter han.
– Kommunerna slåss sinsemellan om vem som ska ta kostnaderna för uppehället, säger Berndt och Sten tillägger:
– På 1980-talet var det inga problem. Då skickades bara en faktura.

”Jag har så mycket jag vill göra!”

Berndt Carlsson hade strul med en hyresvärd för 15 år sedan. Sedan dess har han levt på gatan. Han vare sig super eller knarkar. Därför har han inte så många vänner bland dem som bor på härbärgena och håller sig mycket för sig själv. Vi går den branta gatan ner till ABF-huset. Där håller han gärna till, går på de möten som är gratis. I kväll ska det hållas ett möte om Stockholms socialpolitik. Innan dess hinner vi prata en stund.

Vi slår oss ner i foajén och han läser för mig med stilla röst en av sina dikter.
”Det finns en frihet i detta land
Den största frihet på jorden
Den kallas ansvarsfrihet, min vän
Den sanna lyckan på jorden”

Berndt har bott ute i skogen i en koja, han har haft sju olika bilar som vandaliserats och bränts upp. Han har haft två husvagnar som förstörts. Han menar att de som förstör för de hemlösa är sjuka, hatiska människor.
– Det är som med han som körde på en massa människor i Gamla stan eller som han som slogs med järnrör i Bromma. Eller kolla på han som skrek därinne på Ny gemenskap, klart han inte var i psykisk balans. Vem som helst blir knäckt av att känna sig så illa behövd. När det enda man vill är att äta lite mat och få lägga sig och sova.
– Det är inte konstigt att en del tar till sprit och droger.
– De som varit på behandling har ingenstans att ta vägen när de kommer därifrån. Så kanske de får bo hos en kompis, som har ett missbruk. Myndigheterna kastar ut pengar på behandlingshem, till ingen nytta när du ändå måste lita till såna kompisar som ”hjälper dig”. Du kanske kan tacka nej i början, men hur lätt är det i längden när de dricker och har roligt?
Berndt hade en liten etta på 27 kvadrat i Råsunda. Men när värden ville renovera så lägenheten blev obeboelig under ombyggnaden, vägrade Berndt betala hyra.
– Skulle jag betala för en lägenhet som inte går att bo i? De höll ju på med starka kemikalier och saker.

När han sedan sökte en annan lägenhet, fick han dåliga referenser av förra värden. Och så höll det på. Berndt säger att han sökt lägenhet i Sundsvall, Östersund, Göteborg och Malmö utan att beviljas, eftersom han har prickar om obetald hyra. Och nu kanske han inte heller kommer åt barndomshemmet hans mamma lämnat efter sig. Hans syster vill hellre sälja stället i Dalarna, än låta honom köpa in sig. Han säger att hon hatar honom. Huset är inte taxerat till mer än 16 000 kronor, så minus advokatkostnader kommer inte Berndt få ut några pengar att tala om. Han hade hellre velat ha en bostad. Berndt och hans advokat ska överklaga beslutet om tvångsutförsäljning, men om det inte lyckas vet han inte hur han ska göra. Han orkar inte mer, säger han.
– Jag kanske köper mig en husvagn och drar utomlands i så fall. Jag har inte mer att hämta här.

Berndt blev sjukpensionär på grund av en ryggskada. Innan dess arbetade han som busschaufför i Solna under elva år. Länge drog han sig för att sova på nattbussarna, trots att han inte hade tak över huvudet, eftersom de som körde var hans gamla kolleger.
– Det var pinsamt ibland alltså, jag försökte undvika det.
Men numera sover han ibland på nattbussen ut mot Råby och Kungsängen. Det tar tre timmar fram och tillbaka.
– Men man blir aldrig utvilad utan är trött jämt. Man kan inte ens lägga sig ner för då kommer polisen direkt.
Berndt visar ett foto på skogskojan där han bodde förut. Ett tag sov han i en bil som han fått. Då klagade grannarna genom att skriva lappar där det stod ”Förstör inte vår utsikt”. Då flyttade han in bilen i ett garage.
– Men på vintern har det varit kallt. Och mycket råttor och spindlar.
Dessutom har bilen saboterats genom att någon hällt filspån i motorn. Han hade vänner förut, som ställde upp. Men de är döda nu.
– Man blir deprimerad. Vad ska man kämpa vidare för?
Det Berndt trivs med att göra är konstärliga saker. Han målar, fotar, snickrar, skulpterar och skriver dikter. Det är bara dikterna han har kvar. Ingenting annat går att behålla.
– Det är så mycket jag skulle vilja göra. Men jag har ingenstans att vara. Och så försvinner ens grejer, vissa saker som jag försökt spara. Jag har ett svagt hopp om trygghet, om ett boende som betyder något. Men jag skulle inte ha råd med något annat än boendet i så fall.

Berndt fyllde 65 i september. Nu är hans pension mindre än sjukpensionen var tidigare. Han har runt 6000 i månaden.
– Visst har jag betalningsanmärkningar, det går inte att komma undan. Ett bilvrak kostar. Kronofogden får hela tiden in nya saker på mig.
Hos Ny gemenskap kostar det 9000 i månaden att bo, vilket oftast bekostas av den boendes kommun. Berndt, som hör till Solna kommun, får ingen hjälp.
– De anser väl att de tjänat för lite på mig hittills. Om du inte har drogproblem faller du mellan stolarna.
– Jag är född i Stockholm så jag tycker jag har rätt att bo här.

Fotnot: Fotoboken Utanför,
om Stockholms hemlösa, går att köpa
för 190 kr på www.broderskap.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 06 juni, 2023

Vänsterkonferens hoppas bryta den fackliga S-dominansen

Lisa Ledin (NÄTA, kvinnligt nätverk inom Byggnads), Silvana Vretoska (Kommunal), Karin Stöckel (Gruvarbetarkvinnor) i ett samtal om kvinnors organisering under ledning av Eva Nikell. Foto: Tuija Roberntz.

”Bygg facket starkt” är temat för Vänsterpartiets fackliga rikskonferens, som ägde rum den 2–4 juni på ABF-huset i Stockholm. Bland utmaningarna märks organiserandet av unga och kvinnor, samt ett kvardröjande socialdemokratiskt grepp om förbunden.

På träpanelen är röda banderoller upptejpade. ”Sportvänstern” står det på en, ”Arbetare förena er” på en annan. Ett sorlande gäng fackligt aktiva vänsterpartister rör sig långsamt in i Sandlersalen på ABF-huset. Vi ska lyssna på ett panelsamtal om kvinnors organisering.

I panelen som leds av Eva Nikell sitter Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor, Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket Näta inom Byggnads och Silvana Vretoska från Kommunal. Samtalet rör sig mellan allt från sexuella trakasserier, policyer som förblir pappersprodukter, och ”gravidfrågan” som Karin Stöckel uttrycker det.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Inrikes 05 juni, 2023

“Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).
Rörelsen 02 juni, 2023

Arabvärldens intellektuella lämnar syrierna i sticket

Den syriska presidenten Bashir al-Assad hälsas med värme till Arabförbundets toppmöte. Foto: Syriska myndigheterna/AP.

Med bedrövelse läser jag att den syriske presidenten och Baathpartisten Bashar al-Assad närvarar under Arabförbundets toppmöte den 19 maj, för första gången sedan en mångårig uteslutning. Syrien har i dagarna blivit fullvärdig medlem i Arabförbundet efter uteslutningen 2011, då al-Assad med brutalitet slog ned det syriska folkets fredliga uppror. Sedan dess har tusentals syrier fängslats och utsatts för tortyr, hundratusentals har dödats och cirka åtta miljoner är på flykt.

Redan 2017 hade FN:s särskilda kommission som granskar det syriska inbördeskriget tillräckligt med bevis för att kunna åtala presidenten för krigsbrott. Inget hände.

I dag ser vi hur krigsförbrytaren får återta sin plats på den regionala scenen.

Har han blivit rumsren, eller kan det vara så att toppmötets värdland Saudiarabien vill distansera honom från Putins grepp? En kan spekulera, särskilt med anledning av den ukrainske presidenten Zelenskyjs oväntade närvaro vid toppmötet i Jidda.

Gulfstaternas regimer med Saudiarabien i spetsen, eller övriga arabiska regimer för den delen, har jag inga förväntningar på. Däremot skäms jag å irakiernas vägnar. Förblindade av sekterismen har de glömt att de delade samma öde som det syriska folket när Baathpartiet styrde Irak. Att bli av med Saddam Hussein fick ett högt pris. USA:s olagliga invasion av Irak 2003 har kostat många irakier livet, det talas om en miljon. Ändå hölls demokratiska val och de tidigare förtryckta shiamuslimerna som utgör mer än 60 procent av befolkningen fick makten. I dag styr de med stöd av Iran.

Under Saddam Husseins tid öppnade syrierna sina hjärtan och välkomnade oss exilirakier. Syrierna, det generösa folket som även tagit emot palestinier, libaneser och tillbaka i tiden även varit det främsta exillandet för greker som flydde undan de turkiska förföljelserna. Miljoner irakier levde eller passerade genom Syrien på flykt från krig och diktatur. Var är irakiernas solidaritet med det syriska folket i dag?

Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma.

Den irakiska regimen är öppen med sitt stöd till al-Assad. En anledning är deras rädsla för att Syriens sunnitiska majoritet ska få samma inflytande i Syrien som de själva har fått i Irak.

De undviker att prata om sunniterna överlag. I stället framhåller de farhågan för ett maktövertagande av sunnitiska extremistgrupper. Samma argument verkar Iraks intellektuella använda och bortser från det syriska folkets rätt till grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till fria val där folket självt får styra över utfallet.

Krigsförbrytaren al-Assad har även besökts och hyllats av arabiska intellektuella från hela regionen, inklusive ordförandena för författarförbunden i Tunisien (Alaa Abdel Hadi), Palestina (Murad al-Sudani), Tunisien (Adel Khedr) och Jordanien (Akram Al-Zoubi), samt den irakiska författaren Najeh al-Mamour.

De är väl medvetna om regimens fruktansvärda övergrepp på det syriska folket. Irakiska intellektuella som öppet har tagit ställning mot al-Assad är väldigt få, och i ett politiskt oroligt Irak verkar den irakiska regimen och de religiösa shiitiska miliserna vara ense om ett totalt stöd för al-Assad. Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma: Vi har övergett det syriska folket och lämnat det i klorna på en grym tyrann.

Som svenskirakier skäms jag.

Kholod Saghir
Skribent med rötter i Irak
Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr