1980-talet var ur vänsterperspektiv ett mörkt decennium. I tv satt nationalekonomer och talade om ”ofantlig sektor” och på gatorna åkte ”börsmoppar” runt. Vid universiteten bytte humanisterna marxism mot poststrukturalism och inom socialdemokratin letade man desperat efter svepskäl för nedskärningar i välfärden.
Mindre känt är dock det växande intresset för arbetarhistoria. Över hela landet ploppade ”gräv där du står”-cirklar upp och LO gjorde stora kultursatsningar. Vid historieinstitutionerna började ett nytt ämne växa fram, med det prosaiska namnet ”historisk arbetslivsforskning”. Det var en ny sorts arbetarhistoria, inspirerad av den brittiska vänsterhistorikern E. P. Thompson, som fokuserade på sociala relationer i arbetslivet snarare än arbetarrörelsens politiska organisationer.
I antologin Från arbetets horisont berättar nio forskare om sitt intåg i fältet. Det rör sig om pionjärer födda på 40-talet som Lars Olsson (som tragiskt nog just gått bort) såväl som unga forskare med hela arbetslivet framför sig. De äldre berättar om studier av gjuterier och tryckerier, blydam och silikos. I det sista bidraget skriver Karin Carlsson om 40-talets motsvarighet till rut-bidraget, då staten gjorde en satsning på subventionerad hemhjälp. Men inte som i dag, till den övre medelklassen – utan till fattiga hushåll. På så sätt speglar antologin en övergång från industri- till tjänstesamhälle i bidragsgivarnas intresseområden. Parallellt med detta berättar forskarna om sin egen bildningsgång. De flesta har vuxit upp i brukssamhällen, en SSU-klubb eller fackligt aktiv släkting gav ingångar till politiken som de sedan tog med sig till universitetet. Som läsare får man känslan av att den historiska arbetslivsforskningen är det sista reservatet för marxistiska socialdemokrater – denna svårt rödlistade art.
Som bok är dock Från arbetets horisont märklig. Det är en tegelsten i vilken för allmänheten okända forskare berättar om sin ingång till ämnet. Vi får läsa om fotbollsintresse i ungdomen, akademiska bataljer, skryt om rekryteringar och befordringar. Någon gör en noggrann genomgång av en vänbok, en annan frestar med underrubriken ”konferenser under doktorandtiden”. Problemet är att det varken är särskilt personligt eller professionellt och som läsare undrar jag vem boken är tänkt för. Är ens kollegorna på institutionen intresserade av att läsa 50-sidiga essäer i detta format? Det är också svårt att förstå varför ingen fått i uppdrag att teckna forskningsfältets historia. En sådan kanske finns på annat håll, men boken saknar referenser. Eftersom samtliga bidrag dras med samma problem förstår man att redaktören Lars Ekdahl givit underliga instruktioner. Det är synd, för den historiska arbetslivsforskningen är mer spännande än så här. Gör om, gör rätt!