En antirasistisk konsert i Stockholmsförorten Farsta attackeras av nazister. Arrangörerna, däribland Ung vänster viker sig inte för våldet, utan ordnar en manifestation där konserten kan avslutas. Till denna bjuds alla politiska partier i den aktuella stadsdelsnämnden. De borgerliga partierna inte bara avböjer – de vill inte heller som företrädare för lokalsamhället markera mot nazistiskt våld.
Moderaten Arne Fredholm anser att ”som sann demokrat inte kan ställa [sig] bakom en manifestation som Ung Vänster arrangerar”.

Folkpartiets Thomas Bäcklin motiverar det med att ”Ung vänster vill samma sak som dess kamrater bakom gamla järnridån”.
Moderaten Roland Bjurström: ”Om man som kommunist dödade ca 60 miljoner eller som nazist ungefär 6 miljoner kan kanske anses som grader i helvetet, men för min del går det på ett ut.”
Bäcklin bad senare om ursäkt, men det är inte svårt att se länken mellan politikernas reaktioner och den debatt om kommunismen som i Sverige sattes igång efter vänsterpartiets rekordval 1998. Från början handlade det om något mycket mer än en ”upplysningskampanj”, nämligen att skriva om historien och delegitimera vänstern.

Sedan andra världskrigets slut har Europa från höger till vänster vilat på ett antifascistiskt konsensus, grundat i den gemensamma segern över Hitler. Aldrig mer nazism – därom var vi överens till alldeles nyligen. På senare år har den inställningen ruckats markant – en ny historieskrivning etableras. Det är inte sällan idag som borgerliga politiker och debattörer i likhet med Roland Bjurström i själva verket anser att kommunism är mycket värre än nazism. ”Röda armén befriade aldrig någon från förtryck” skriver exempelvis den nybildade organisationen Upplysning om Kommunismen på DN Debatt den 9 maj 2007, på årsdagen för segern över Hitler. Man kan undra om de anser att det hade varit att föredra om koncentrationslägren stått kvar i Östeuropa. Att sådana strömningar nu etableras i flera gamla öststater – gamla SS-soldater och nazikollaboratörer rehabiliteras i antikommunismens namn – ingår också i sammanhanget. För den som kan sin historia påminner det inte så lite om den franska borgerlighetens inställning strax före andra världskriget. ”Hellre Hitler än Folkfronten”, var inställningen då.

Det är en farlig inställning. Inte för att någon fascistisk diktatur står runt hörnet i Sverige, men för att den bevisligen får borgerliga politiker att rycka på axlarna när ungdomar i deras stadsdel misshandlas för att de är politiskt aktiva.
Märk väl att hela argumentationen vilar på historiska argument och att kopplingen enbart är guilt-by-association. Det spelar ingen roll att merparten av de personer som blev misshandlade var födda efter att järnridån försvunnit, att de aldrig hyllat Stalin eller agerat antidemokratiskt. Är du medlem av Ung vänster eller vänsterpartiet, då är du ansvarig för stalinismens offer. Och därmed spelar det ingen roll om du blir misshandlad av nazister.
Utvecklingen i Salem – där borgerliga politiker velat införa ett slags demonstrationsförbud som svar på de nazistiska marscherna – visar på risken att ett klimat av rädsla sprider sig. Till detta bidrar inte minst att politiker sänker legitimiteten hos den antirasistiska rörelsen.

Vi har blivit vana med att antirasister av AFA:s typ jämställs med nazister. Nu verkar också antirasister som arbetar med icke-våldsmetoder sakna legitimitet, bara för att de har fel partifärg! Det är dessa människor – ofta unga – som vågar stå upp och manifestera och inte bara överlåter arbetet mot rasism till myndigheter, som idag bär stora delar av det antirasistiska arbetet på sina axlar. Och dem jämför borgerliga politiker med Stalin och Hitler.
Inser fp- och m-politikerna vad de gör?