I P1:s program God morgon, världen! (19/2, 2017) diskuterades Moderaternas senaste påhitt om så kallade No-go-zoner. Det är ett gammalt och utskrattat förslag som fått nytt liv på grund av att M tyckte sig se behovet av ännu ett ihåligt utspel om att det exempelvis ska vara olagligt för ”icke önskvärda element” att sälja narkotika utanför förskolor. Svaren var givna. Panelen konstaterade att det redan är kriminellt att sälja narkotika, oavsett var. Så det känns onödigt att ägna en hel ledare åt att skadeglatt och i detalj beskriva varför dagens moderater är politikens clowner.

I stället måste det här utspelet ses i relation till andra utspel med samma kravliberala förtecken. Om att vi har vissa områden i Sverige där ingen går säker, där kriminaliteten är hög och framför allt: där det bor ”invandrare”. Det blir en fördold diskussion där man viftar med ord som ”narkotika”, ”gängvåld” och ”vapen” när det de vill säga är lätt att utläsa: vi måste skydda samhället från invandrade och fattiga människor. Att vi har områden som är speciellt utsatta för den typen av kriminalitet beror på en urholkad välfärd och stora klyftor i samhället. Ändå blir det enda svaret mer pengar till den polis som sitter på våldsmonopolet. På så sätt omvandlas offer till förövare genom signalpolitik. De här signalerna är knappast subtila, och även om de enskilda politiska förslagen förkastas till en början så har samtalet redan hunnit flytta på sig. Och det har flyttat ut till den brunblåa pölen som även Socialdemokraterna lyckas trampa i, flera gånger.

Nu senast kunde vi i veckans Agenda se hur Ylva Johansson (S), Jimmie Åkesson (SD) och Elisabeth Svantesson (M) tävlade om vem som ville ställa högst krav på invandrare och bidragstagare. Krav på språk, utbildning och arbete. Högern ropar på lägre ingångslöner, sossarna pratar behov av utbildning och mitt i detta kläcker Jimmie Åkesson ur sig att vi faktiskt måste se över vilka som över huvud taget får stanna – de är ju alldeles för många och har inte ens tillräckliga asylskäl.
Där kom den. Och ingen av motdebattörerna ifrågasatte utan fortsatte sitt brandtal om högre krav  och krafttag mot arbetslösheten. Att en sådan kommentar passerar utan mothugg är illa nog. Men att våra tre största partier, varav två gör anspråk på anständighetens fana låter precis som varandra, borde göra oss nervösa. Här hade Ylva Johansson chansen att styra om debatten och visa att arbetsmarknadspolitik inte kräver att hon går med på en specialdebatt om flyktingar. Det gjorde hon inte.

Minns ni första gången Folkpartiet (nu Liberalerna) la sitt krav på språktest, 2002? Minns ni vilken folkstorm som menade att det var direkt diskriminerande. Jag saknar den folkstormen, hur vi orkade bli upprörda och reagera. Men nu kan vi inte fortsätta vara reaktiva. Det är just genom att vi svarar på det ena absurda utspelet efter det andra som vi förlorar. Och när vi gör det köper vi också en problembild som många gånger är falsk, och bara eldar på den främlingsfientliga brasan. Det är snarare dags för en offensiv. Låt oss inspireras av Kinberg Batras mod och varnas av hennes omdömeslöshet. Och våga formulera ett eget alternativ, och en sann verklighetsbild. Det är det enda sättet att bygga vår rörelse starkare.