Det är inte lätt att skriva Grupp 8:s historia. Kvinnokampsgruppen fungerade mer som ett löst nätverk än en organisation.
Gunilla Thorgren, före detta Grupp 8-aktivist och numera statssekreterare på Kulturdepartementet, gör ett försök.
Men som titeln antyder är det mer en berättelse hennes egna upplevelser av Grupp 8. Därigenom känns den ärlig eftersom den inte försöker ge en heltäckande bild av denna, ganska komplexa, rörelse.
Boken är välskriven, men inte allt-för spännande och hade nog kunnat kortas ner en hel del.
Ett par viktiga tidsdokument har bifogats, exempelvis Grupp 8:s första programförklaring från 1970 och utdrag från olika artiklar. De gamla artiklarna är fortfarande intressant läsning.
Det var förstås inte alltid Grupp 8 hamnade rätt (vem är ett monument?) men en av rörelsens bästa egenskaper var just ifrågasättandet. Nästan allt ifrågasattes, könsroller, barnuppfostran, politiska arbetsmetoder.
Thorgren är kritisk till vissa delar av kvinnorörelsen. Bland annat menar hon att vissa organisationer på vänsterkanten försökte utnyttja Grupp 8 för sina egna syften. Men hon tar inte avstånd från det hon gjorde, som så många andra sjuttio-talsaktivister har gjort.
Sjuttiotalets kvinnorörelse kommer alltid att hånas. Inte minst av många av dagens feminister som mer hävdar att det politiska är personligt, än att det personliga är politiskt. Men det var Grupp 8 som inte bara lyckades ställa frågorna, utan även var med om att förändra Sverige. Dagens jämställdhets- kämpar har mer att lära av Grupp 8 än tvärtom.
Detta antyder även Gunilla Thorgren. Hennes slutsats blir att hon inte skäms för det hon gjorde.
”Jag har iallafall försökt förändra världen.”
Grupp 8:s historia blir viktig i en tid när nästan alla kallar sig för feminister, till och med Sveriges statsminister. Men kvinnokampen ändå verkar så långt borta.
