Nils Claesson är född 1958, han är konstnär, filmare, fotograf och journalist. Och så är han son till Stig Claesson, Slas.
När jag först hörde talas om Blåbärsmaskinen trodde jag att det var publikfrieri – det här är Nils Claessons första bok. Men det är mycket mer än så. Det är både kulmen och slutet på deras förhållande.
Alla har vi sett hans sagor i tv, hört den lugna, lite hesa rösten berätta om ett hus på landet, och konstiga gubbar som gör roliga saker. Nils Claesson tror att det var för att Slas inte kunde skilja mellan barn och vuxna som han var så bra på att berätta sagor. Men det betydde också att Nils Claessons mor aldrig vågade låta barnen vara ensamma med pappan. Hon litade inte på honom. Allra helst inte efter den gången när Nils var fem år och blev intagen på sjukhus då temperaturen sjunkit under 34 grader. En gång långt senare, när mamman dött, berättade Stig för Nils att det berott på att Stig låtit Nils dricka sig full på öl. Temperaturen sjönk till följd av alkoholförgiftning!
Blåbärsmaskinen är en beskrivning av Slas som arbetande konstnär. ”Maskinen räfsar i sig saker, äter upp dem, tuggar och maler, bearbetar för att sedan spritsa ut saker i andra änden. I blåbärsmaskinens ena ände står Apollon och Luther och ansar det som kommer ut. Vid insuget däremot, råder Kaos och härskar Dionysos.”
Slas använder sina destruktiva sidor som förberedelser för skrivandet. Manipulativt och egoistiskt dominerar han med sitt missbruk så till den grad att allas känsloläge följer hans. Det är klassiskt, många gånger beskrivet, men ändå lika drabbande.
Men boken är också ett upprättande av modern, som dog redan 1986. Hon var fransk-kanadensiska och ”såg ut som en indian”. Hon blev behandlad som tattare och zigenare av Stockholmarna på 1960-talet, när Slas var med höll gott folk tyst, men gick hon ensam ropades det glåpord bakom henne. När Stig var på dåligt humör hånade även han.
Jag gillar Nils Claessons lite korthuggna berättande, även om jag kan tycka att redaktören skulle strukit några upprepningar. Blåbärsmaskinen är både intressant och rolig att läsa.