På 90-talet publicerade Kvinnovetenskaplig tidskrift en artikel om ett vanligt förekommande tema i film: vänskapen eller fiendskapen mellan två män. Det finns ett särskilt begrepp för detta.
Två män, kanske goda vänner, blir rivaler om samma kvinna, samma jobb eller samma markplätt. Två män från skilda läger och olika klasser utmanar varandra. De kan älska eller avsky den andre men visar ändå en viss respekt för motståndarens styrka.

I dessa filmer finns en tredje person, en kvinna. Denna kvinna är sällan komplext tecknad – för att berättelsen ska drivas framåt räcker det med att hon är attraktiv. Hon fungerar som katalysator, men det skulle lika väl kunna vara en hund, eller en bil, som symboliserar hindret för männens vänskap, eller triggar deras fiendskap.
Har man en gång lagt märke till hur ofantligt många filmer som handlar om detta, blir man trött.
Många gånger verkar filmens män faktiskt vara mer förälskade i varandra, än i kvinnor.
Män gör filmer om villkoren att vara man i en mansvärld. 95 procent av 2004 års filmutbud regisseras av män och mer än 80 procent av rollerna spelas av män. Det kan jag stå ut med. Nästan. Däremot har jag svårt att klara den fula bild av mannen som tecknas om och om igen.
Mafiosoidealet finns i all världens film. Men för tio år sedan fann jag att finsk film skiljde ut sig. Kvinnorna i finsk film skildrades inte som objekt. De var subjekt och lika sammansatta som männen.

Varje ny film från Finland bekräftade denna iakttagelse. Jag blev nyfiken och åkte till Helsingfors för att intervjua forskare och filmare, men framför allt för att se mer finsk film. Jo, min utgångspunkt stämde, kvinnorna var komplext skildrade, de var alla starka personligheter.
Till min förvåning fann jag att i alla finska filmer var männen arbetslösa, alkoholister, knarkare, kvinnomisshandlare, självmördare, mördare eller uppvisade annat destruktivt beteende. Precis som i vilken annan hollywoodfilm som helst, egentligen. Ändå skiljer finsk film ut sig från övrig film. Varför?

Enligt finska forskare och filmare har det att göra med Finlands historia av krig, starka kvinnor och ett språk som bara har ett ord för han/hon.
Som jag ser det, i finsk film skildrades inte männens galenskap som en eftersträvansvärd manlig könsroll. Det fanns en viss självdistans. Dessutom, i och med att de finska kvinnorna var tydligt tecknade, förskjuts berättarperspektivet från att endast handla om män, till att handla om människor. De finska filmerna blev därmed berättelser om livet.