I artikeln recenseras även:
Fuskfinnar eller östsvenskar? En debattbok om finlandssvenkhet
Leif Höckerstedt.
Söderströms 2005.
Är finlandssvenskar lika som bär? Nä. Men nog kan man få det intrycket när man diskutera just deras ”svenskhet”. Vänstern i självaste Finland har traditionellt förknippat finlandssvenskhet med ett reaktionärt, vitt lynne i allmänhet och överklassen i Helsingfors i synnerhet. Minnet av det blodiga inbördeskriget, då Finlands svensktalande borgerlighet valde sida, är långt i vårt grannland.
Den stereotyp som verkar vara vanligast i Sverige går nog ut på att finlandssvenskar är småtrevliga, lustiga typer med mjuk dialekt. Som mumintrollen och Mark Levengood, helt enkelt.
Men vad är det då som utmärker finlandssvenskarna bortom stereotyperna? Finns det överhuvud taget något sådant som ”finlandssvenskhet”? Nej, menar språkvetaren Leif Höckerstedt i en mycket besk debattbok. I Fuskfinnar eller östsvenskar? slår han fast att finlandssvenskarna egentligen är att betrakta som östsvenskar. Den svensktalande kultureliten i Helsingfors sägs, mer eller mindre uttalat, förråda sin svenskhet genom att ”huka” för majoritetsspråket finska.
”Boken kommer antagligen att falla i bördigare jordmån i Österbotten än i Helsingforsregionen”, noterade tidningen Ny Tids recensent torrt när det begav sig. Det kan man hålla med om. Inte bara därför att det är där som de egentliga svenskbygderna finns i Finland. Nej, också därför att Höckerstedt bara formulerar en nyupplaga av den reaktionära ”bygdesvenskhet”, som förr i tiden frodades framför allt i Österbotten. Denna hyllning av den svenska allmogekulturen, en gren av 1800-talets reaktionära svensknationalistiska rörelse, har idag få öppna lärjungar. Desto intressantare att vetenskapsmannen Höckerstedt öppet beskriver ett slags klasslöst svenskt allmogesamhälle i de västfinska kustlanden.
Höckerstedts debattinlägg är en oförblommerat essentialistisk hyllning av det ”östsvenska”, som enligt honom måste hävda sig mot assimileringstrycket i Finland – och orienterar sig mot moder Svea. Mycket mera intressant, än Höckerstedts konservativa struntprat, är i sammanhanget att inte ens den vänstervridna ”kultursvenskhetens” huvudorgan Ny Tid vågade avfärda Höckerstedts pamflett rakt ut. Istället var slutomdömet försiktigt och lät såhär när det begav sig: ”Trots att den ibland är ytterligt irriterande så läs den”.
Nog saknades det ”sisu” hos den recensenten! Jag blir påmind om mina egna samtal om finlandssvenskhet i Åbo. Svensktalande vänsterakademiker berättade om svenskans reträtt i Åbo/Turku och konstaterade vemodigt att ingen verkade bry sig om detta, vare sig i Helsingfors eller Stockholm.
Ett synnerligen plågat folk, dessa finlandssvenskar. Och plågan över att vara en missförstådd minoritet, som bara vill det bästa, leder uppenbarligen till självupptagenhet. I alla fall inom det skrivande skrået: En gång i tiden prenumerade jag på den svenskspråkiga finska tidningen Ny Tid, i syfte att få information om politiken i Finland. Men nix! Agendan styrdes mer av DN:s kulturdebatt än av det som kunde antas diskuteras i det finska samhället. (Men Östeuropareportagen var rätt bra!)
Men är det så att finlandssvensk ”identitet” är lika viktigt för alla svensktalande finska medborgare? Skulle inte tro’t. Författare som Fredrik Lång och Kjell Westö har ju på ett imponerande sätt visat att det visst går att beskriva det finska samhället ur ett finlandssvenskt perspektiv, utan att för den skull bli etnocentrisk eller gå vilse i klyschornas och myternas snårskog. Även Per-Erik Lönnfors självbiografi, Svenska talande sämre folk, är en fin kontrastbild till Höckerstedts insnöade östsvenskhet. Lönnfors beskriver en barndom i 1940-talets Helsingfors, där gränserna mellan ”svenskhet” och ”finskhet” är svårt att definiera – så länge de inte förlöper parallellt med klassgränsen.
Strunta i Höckerstedts smörja och läs den här boken i stället! (Det går, förresten, numera alldeles utmärkt att bekvämt beställa den, ofta spännande, finlandssvenska bokutgivningen via internetbokhandeln.)
