Made in Yugoslavia börjar verkligen originellt. Jag tycker om hur bakgrunden till historien tecknas – i bokstavlig bemärkelse, inledningen är nämligen animerad. Jag tycker också om de snabba klippen mellan ”då” och ”nu”, det ger intrycket av att berättaren är liksom otåligt entusiastisk över att få berätta sin historia och det är mycket charmigt. Och egentligen är det inget fel i idén att låta skämt och humor blanda sig i ett så tungt ämne som Jugoslavienkonflikten, för annars skulle filmen bli så nattsvart tung att ta sig igenom. Därför är det så synd att det blir någonting flåshurtigt över det hela, filmen hade klarat sig bra utan bajshumor och fall från stegar.
Filmen handlar om tjugofemåriga Mihajlo, vars föräldrar kom från Jugoslavien till Sverige i början av sjuttiotalet. Efter att pappan vunnit en större summa på stryktipset köper de ett hus i Jugoslavien dit de åker på somrarna, hela tiden med tanken att i ett avlägset ”senare” flytta dit permanent. Men så kommer kriget och huset annekteras och den där drömmen om att någon gång lämna exilen i Sverige och komma till detta, egentligen mest drömda, Hem slås obarmhärtigt i spillror. Mihajlos pappa bestämmer sig för att ta livet av sig och låser in sig i garaget.
Utanför garaget står Mihajlo och hetsar pappan att göra verklighet av sitt hot. Tillbakablickarna visar på en infekterad relation mellan far och son, Mihajlo hatar fadern och står för det. Samtidigt anländer fler släktingar, den ena mer bisarr än den andra, som på sina egna sätt försöker avstyra det hela.
Den anspelar på de tokiga kulturkrockar som kan uppstå när en jugoslavisk familj köper en villa i Sollentuna. Lite Mitt stora feta grekiska bröllop fast mindre spetsat. Ämnet känns något tjatigt även om det naturligtvis är ganska roligt när de nyanlända personerna från Jugoslavien uppmanas att sjunga med i ”sånt är livet” på bussen till Stockholm och även Mihajlos pappas förbannelser över hur omöjligt svårt det är att ta körkort i Sverige är ganska träffande. På det stora hela är filmen också intelligent berättad och den lyckas nästan behålla min uppmärksamhet till slutet.