Fantasy

Nattpatrullen
Sergej Lukjanenko.
Coltso/Ersatz, 2010.

Att skriva intelligent fantasy– eller skräcklitteratur, utan att falla tillbaka till de mest exploaterade stereotyper och söndertuggade fraser, är svårt. Tolkien förstörde nog för de flesta författare som pysslar med svärd– och trolleriböcker. Efter Laurell K. Hamilton och Charlaine Harris känns det mesta som har att göra med vampyrer uttjatat.

Tur att ryssen Sergej Lukjanenko, som gjutit liv till en livlös genre, finns. Lukjanenko är det nya Rysslands mest framgångsrika författare, och hans böcker har sålts i miljonupplagor i tysk och engelsk översättning. Med några års fördröjning kommer han nu äntligen också ut på svenska.
Vad gör Nattpatrullen så speciell? Lukjanenkos blandar rysk socialrealism med en intelligent, stundvis filosofisk fantasy. Tänk er att Ljuset och Mörkret har hittat ett sätt att lösa sin evinnerliga konflikt – de har inrättat ett slags FN istället för att kriga öppet, och de övervakar dessutom med var sin polisstyrka att vapenvilan hålls. Den som bryter mot vapenvilan straffas hårt. Nattpatrullen handlar alltså om vardagen för dem som så gärna vill, men inte får, kriga mot varandra.

Lukjanenkos Moskva befolkas av ljusa och mörka magiker samt all sorts övernaturliga väsen. Bakgrunden må kännas igen, men de magiska har ganska så vardagliga problem. Vardagen är tråkig, men att falla för frestelsen och trolla lite för skojs skull straffas. Den vampyr som ger efter för sitt blodsug och vågar anfalla vanligt folk utan licens, riskerar att bli utplånad av natt– eller dagpatrullen. Resande magiker måste registrera sig hos patrullerna, annars…
De vanliga dödliga har ingen aning om allt detta – och det är natt– och dagpatrullerna som ser till att det ska förbli så.

I handlingens centrum står den unge, medelmåttige nattpatrullmagikern Anton Gorodetskij. Han dras in i en intrig som hotar att kasta omkull balansen mellan ljuset och mörkret, något som riskerar att leda till ett öppet krig med förödande följder. Så småningom upptäcker Gorodetskij att man inte ska tro på överhetens propaganda – makten ljuger. Han tvivlar allt mer på meningen med sin tjänst. Han blir så småningom en man vars ideal grusas stegvis, men hans pliktkänsla håller honom kvar i tjänsten.
En extra munsbit för Flammans läsare är att vi får förklaringen till Oktoberrevolutionens lyckande och kommunismens misslyckade. Allt har förstås att göra med magiska intriger.