Talesättet understryker att man inte ska låta sig förvånas över att saker återupprepas. Det dök upp i min tanke efter regeringens presskonferens om EU-kommissionens nya direktiv om utstationerad arbetskraft.
Alltsedan folkomröstningen om EU-medlemskapet år 1994 har den svenska kollektivavtalsmodellen utmanats, och bitvis brutits ner, genom EU:s regelverk. Samtidigt har regeringar, av olika färg, påstått sig ha räddat den svenska modellen. Igen och igen.
Utstationerade arbetare kommer till Sverige för att arbeta under en begränsad tid. Ofta till sämre lön än svenska kollegor. Nu sa arbetsmarknadsminister Ylva Johansson att det nya förslaget; ”innebär att man kan kräva samma lön och ersättningar som för de inhemska löntagarna. Man ska inte konkurrera med lägre löner. Det är en mycket stor seger för Sverige”.
Veckan före hade kommissionens första förslag läckt ut. Den svenska modellen där arbetsmarknadens parter förhandlar fram löner var i fara. Ett system hotade där ytterst EU-domstolen kunde slå fast minimilöner. Ett intensivt lobbyarbete inleddes och förslaget skrevs om. Den svenska förhandlingsmodellen är inte längre omedelbart hotad. Bra, men faran är inte över.
När Ylva Johansson fick precisa frågor från journalister om konsekvenserna av olika skrivningar i kommissionsförslaget så inleddes svaren med ord som; ”Min preliminära tolkning”, ”Med stor sannolikhet”, ”Hoppas kunna tolka detta” och så vidare. Det lät inte längre segervisst, utan som att kommissionsförslaget är diffust. Eller som den politiske redaktören Martin Klepke, på LO:s tidning Arbetet, så träffande beskrev det; ”ett svårtytt ingenting”.
Som sagt: Intet nytt under solen. Inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 hävdade vänstern, liksom de fackföreningar och socialdemokrater som var EU-kritiska att den svenska förhandlingsmodellen och kollektivavtalen hotades av EU:s regel om fri rörlighet där arbetskraft kan utnyttjas av oseriösa utstationeringsföretag.
I de flesta andra EU-länder har man lagstadgad minimilön (på en låg generell nivå) eller så har man kollektivavtal som kan allmängiltigförklaras om lönedumpning hotar, så är fallet i Tyskland och Finland. Men inte i Sverige. Här har det sedan mycket länge rått enighet om att staten inte ska blanda sig i lönebildningen. Det är en uppgift för arbetsmarknadens parter.
Enda sättet att säkra de fackliga rättigheterna och kollektivavtalen är att EU beslutar om ett tydligt socialt protokoll, som blir en del av EU:s grundläggande fördrag
Ja-sidan kunde inför folkomröstningen om EU inte förneka problemet. De presenterade därför ett brev från dåvarande EU-kommissionären Padraíg Flynn, där han gav ”en fullständig garanti” för att EU:s regler ”inte på något sätt skulle kräva en ändring av aktuell svensk arbetsmarknadspraxis”. För ja-sidan var det ett bevis. På nej-sidan hävdade vi att en EU-byråkrats brev inte har något juridiskt värde. Det är fördragen som gäller.
Tyvärr fick vi rätt. År 2007 slog EU-domstolen fast Laval-domen. Det lettiska byggföretaget Laval var inte tvungna att följa de svenska kollektivavtalen för sina anställda som hade låga lettiska löner. Dessutom hade inte de svenska facken rätt att försvara kollektivavtalen genom att sätta företaget i blockad.
När det nya utstationeringsdirektivet ska fastställas av Rådet och EU-parlamentet råder stor risk för fortsatt svårtydda skrivningar. Konflikter kan återigen komma att avgöras i EU-domstolen.
Enda sättet att säkra de fackliga rättigheterna och kollektivavtalen är att EU beslutar om ett tydligt socialt protokoll, som blir en del av EU:s grundläggande fördrag.
Ett sådant beslut kräver att EU sätter arbetarnas rättigheter före kapitalets vinstintressen.
Ett sådant EU skulle vara en stor nyhet under solen.
