Sverige är Pizzaland. Där det förr i tiden fanns ett torg med postkontor, ett bankkontor och en konsumbutik finns idag oftast bara en pizzeria och, måhända, en bensinmack. Tro mig, jag vet, jag bodde en gång i tiden i Jönåker.
Var man än hamnar i Sverige, för att bosätta sig, på tjänsteresa, nöjesutflykt eller släktbesök – där finns (minst) en pizzeria. Lund, Högsby, Klockaretorpet, Rinkeby, Vännäs, Gävle, Fröunda. Spelar ingen roll. I bekvämt gångavstånd från min bostad i Norrköping finns fem stycken. Pizzan må vara av varierande kvalitet, interiören i dessa pizzerior skiljer sig dock föga åt. Kundkretsen är bred, rusningstid är mellan kl. 16 och 18 när folk köper pizza på väg hem från jobbet.
Thomas Löfqvist och Daniel Rydén har rest land och rike runt, från norr till söder, från pizzeria till pizzeria. Utifrån antagandet att ”den som bakar pizza måste ha något att berätta” åkte de två reportrarna från Malmö en vårmånad år 2005 från Harads i norr till Löderup i söder.

Resultatet är en melankolisk, tankeväckande – och stundvis mycket upprörande bok om svensk matkultur, svensk landsbygd – och invandraröden i Sverige.
Under pizzaresans gång inser jag att pizzabagarna hör till Sveriges mest högutbildade yrkeskår. Läsaren möter civilingenjörer, tekniker, lärare, civilekonomer, skådespelare. De har två saker gemensamt: de jobbar som pizzabagare. Och de är födda och utbildade utomlands. Många är turkar eller irakier. Andra iranier, bosnier eller libaneser. Men inte en enda italienare.
Knappt någon hade tänkt sig från början att bli pizzabagare. Inte många vill förbli det länge. Få tycker om att äta pizza.
Daniel Rydéns korthuggna, underfundiga prosa kompletteras med Thomas Löfqvists impressionistiska bilder från de besökta platserna. Det finns även en kort historik om själva pizzans härkomst, dess segertåg i Sverige och en samling pizzarecept. Pizzaresan är en lysande bok.