Under det senaste årtiondet har feministisk teori tvingats erkänna mångfalden i kvinnors erfarenheter likväl som det patriarkala förtryck de delar. Kritik har riktats mot teorier som i praktiken grundar sig på vit kvinnlighet som norm för skapandet av kategorin kvinnor.
Skapandet av den underordnade, förtryckta, av patriarkatets börda nedtyngda ”tredje världen-kvinnan” har varit nödvändig för den hegemoniska feministiska självbilden i västvärlden. Denna konstruktion skapades genom förenklingar av komplexa sociala relationer samt genom osynliggörandet av kolonialism och imperialism.
Idén om kulturella skillnader osynliggör ofta sociala och ekonomiska villkor. Klassificeringssystem syftar till att skilja ut och kategorisera människor för att på så sätt legitimera deras uteslutning från ekonomiska och symboliska resurser.
Det är av avgörande vikt att fråga sig under vilka förhållanden som skillnader anses vara relevanta.
Vad har gruppen av kvinnor som har migrerat till Sverige och deras döttrar gemensamt med varandra, mer än kollektiva erfarenheter av att bli utsatta för genusifierade former av rasism i Sverige? Låt oss sammanfatta:
– Invandrarkvinnor och deras döttrar har sämre villkor på bostads- och arbetsmarknaden vid en jämförelse med svenska kvinnor.
– Diskriminering på arbetsmarknaden och inom utbildning förkroppsligas bland annat i en nedvärdering av invandrarkvinnors och den så kallade andra generationens formella meriter.
– Invandrarkvinnor och deras döttrar drabbas systematiskt av rasistiska representationer. I media och reklam förmedlas både bilden av den förtryckta invandrarkvinnan och bilden av den exotiska och erotiserade svarta kvinnan.
– Invandrarkvinnor och deras döttrar utsätts för en välfärdsstat som genomsyras av rasifierade praktiker. Dessa patologiserar invandrarkvinnor i egenskap av mödrar. Detta gäller framför allt från socialtjänstens och utbildningsinstitutioners sida.
– Invandrarkvinnor och deras döttrars kamp marginaliseras och osynliggörs inom såväl den svenska kvinnorörelsen som inom det övriga politiska fältet.
– Invandrarkvinnor och deras döttrar drabbas hårt av kriminaliseringen av invandrarmän som äger rum i Sverige, en kriminalisering som försvårar könskampen inom rasifierade grupper och den feministiska kampen generellt.
– Invandrarkvinnor drabbas också av myndighetsdiskurser, som syftar till att lösa familjkonflikter genom antaganden om att självständighet och rättigheter utgör “svenska värderingar” som saknas inom andra kulturer.
– Invandrarkvinnors döttrar (och rasifierade söner) som är födda och uppvuxna i Sverige förnekas rätten att tillhöra nationen genom det systematiska upprepandet av deras annorlunda kulturer.
Historiskt sett har kvinnor från härskande klasser och grupper haft möjlighet att överföra det reproduktiva arbetet till andra kvinnor. Idag tyder mycket på att en ny internationell arbetsdelning av reproduktionen håller på att utkristallisera sig. Kvinnliga migranter lämnar sina familjer för att utföra det reproduktiva arbetet, som nedmonteringen av välfärdstaten och återlokaliseringen av ansvaret för omsorg till det individuella hushållet har skapat i de flesta europeiska länder.
Svensk genusforskning behöver i ökad utsträckning problematisera skillnader kvinnor emellan, inte i termer av variationer utan som intressekonflikter som ibland grundas i antagonistiska positioner i produktion, reproduktion och nationalstat. Vi är också i behov av analyser av hur ”ras” och etnicitet vävs in i den svenska ideologin om jämställdhet och av studier av kopplingen mellan kön och konstruktionen av svenskhet.
