Ett år efter att de militära aktionerna i Irak inleddes, går det inte en dag utan aktioner från motståndsrörelsen. USA:s seger, som officiellt deklarerades av president George W Bush den 1 maj 2003 och då hälsades som odiskutabel, ifrågasätts nu öppet. Efterkrigsperioden har förvandlats till ett annat, radikalt annorlunda krig. Dess politiska, militära, sociala och internationella karakteristika är sådana att dess syfte och dess resultat är osäkra. Vad gick ”fel”?
I efterhand är det lättare att värdera konsekvenserna av de beslut som USA:s ledning fattade före och precis efter kriget 2003. Det står klart att besluten hade lite att göra med de officiella skälen bakom konflikten, vilka dock fortfarande står i centrum av debatten. Den amerikanska administrationen gjorde inga försök att dölja de egentliga politiska, strategiska och ekonomiska målen bakom kriget. De syftade till att ersätta Saddam Hussein med en ledare som öppet stödjer USA:s intressen och att fullfölja den strategiska inringningen av Iran och av Syrien, Libanon och Palestina. De syftade till direkt kontroll över produktionen och distributionen av Iraks enorma oljereserver och minska USA:s starka beroende av Saudiarabien, ett land som sedan den 11 september 2001 inte längre verkade vara en pålitlig partner.
Dessa mål, som öppet diskuterades bland USA.s ledarskap innan fientligheterna startade, ledde dem till uppenbara slutsatser: Irak skulle förvandlas till en federal stat och förlora merparten av sina väpnade styrkor. Dess centralmakt skulle vara så svag som möjligt, uppdelad mellan kurder, sunniter och shiiter.
På den sista punkten fanns en del meningsskiljaktigheter på grund av de etniska gruppernas samman-blandning; kurder och araber i norr, sunni- och shiamuslimer i Bagdad. Men USA hade bestämt sig för att uppnå sina mål.
USA fick göra eftergifter för att få stöd från de stora kurdiska partierna, vars krav gällde en form av självstyre så nära reell självständighet som möjligt. USA antog också att shiiterna skulle välkomna dem, en del trodde till och med att det skulle ske med entusiasm. En federal lösning verkade vara det enda sättet att tillgodose alla önskemål.
Händelserna efter krigsslutet är en första mätare på hur målen uppnåddes. I krigets omedelbara efterföljd förstördes centralregeringens apparat. Det började med att armén helt upplöstes och att polismakten mötte ett liknande, men inte lika långtgående öde.
Genom att inte ställa ut vakter vid officiella byggnader tillät ockupationsstyrkorna att de flesta ministerier och centrala administrativa byggnader blev nedbrända. Därmed försvann viktiga verktyg för det Styrande rådet, som tillsattes av USA:s myndigheter för att ta kontrollen över Irak.
De flesta medlemmarna i rådet kom från lång tid i exil, eller representerade partier som inte längre hade något stöd på gräsrotsnivå i Irak, med undantag från de två kurdiska partierna.
Rådet hade inga faktiska medel att utöva någon makt. Rådets mer kloka och fritänkande medlemmar gjorde sig inga illusioner. Shiiten Aquila al-Hashimi, diplomat och tidigare sekreterare åt den tidigare utrikesministern Tariq Aziz, gick med på att sitta i rådet för att hjälpa till att återskapa Iraks utrikesrelationer och med delsyftet att skydda utrikesministeriets personal. Vid ett besök i Paris, sade hon att Rådet hade ”varken auktoritet eller legitimitet”, så länge USA:s ockupation pågick; Rådet borde försöka få ockupationsstyrkorna att lämna landet så fort som möjligt. När hon återvände till Bagdad föll hon offer för en attack och dog två dagar senare.
Iraks materiella tillstånd är en viktig faktor. Landet var under blockad i tolv år, vilket ledde till ekonomisk och social upplösning med fruktansvärda konsekvenser för dess folk. Sedan följde krigets förstörelse. Det tog månader att mildra dess följder och hoppet är litet att kunna åtgärda dem i en nära framtid. I större delen av Irak saknas bensin, elektricitet och arbete.
De små förbättringar som skett kompenserar inte på något sätt de lidanden som de flesta människor tvingas uthärda.
Ockupationsmakten gjorde sig ingen brådska att återuppbygga Iraks ekonomi eller dess politiska system. De gjorde ingenting för att närma sig de stora nationalistiska rörelserna som dominerat opinionen sedan revolutionen 1958 och den senare diktaturen och enpartistaten. Inte heller vände de sig till de fackföreningar eller den armékader som lidit under Saddamregimen men fortfarande förkroppsligade den irakiska patriotismen. Inte heller tog man in i beräkningarna någonting som anknöt till det irakiska samhällets relativa modernitet, med dess utbredda tillgång till utbildning, jämförelsevis sekulära lagstiftning och medvetenhet om kvinnors rättigheter.
Med andra ord är det är ingen överdrift att påstå att de politiska, ekonomiska och sociala grundingredienserna till att utveckla en irakisk motståndsrörelse fanns där, redan då den första fasen av USA:s ockupation avslutades. Den enda kvarvarande frågan gällde om motståndet skulle kunna samla de nödvändiga militära resurserna.
Motståndsrörelsen tog form före sommaren 2003 – mycket tidigare än någon hade förutspått. De amerikanska underrättelsetjänsterna valde till en början att avfärda det och menade att motståndet byggde på missledda anhängare till Saddam Hussein och grupper som infiltrerats från utlandet och tillhörde extrema radikala islamistiska rörelsen (förenklat: terrorister med länkar till al-Qaida). Den här analysen höll aldrig för en närmare granskning.
Visserligen kunde Saddams anhängare räkna med stöd från folket i Tikritområdet, där han växte upp. Men i övriga delar av landet var han så impopulär att det skulle varit otänkbart att han skulle inspirera, ännu mindre leda, en motståndsrörelse som snabbt spreds till stora delar av landet. I själva verket var han snarare en splittrande faktor än en enande kraft, ett handikapp snarare än en tillgång. Om Saddam stått på motståndets sida skulle det aldrig ha kunnat nå den folkliga uppbackning det behövde, precis som alla underjordiska rörelser, för att agera eller överleva.
Utländska grupper tog sig de facto in i Irak. Efter att ha blivit rekryterade från länder i hela regionen korsade de gränsen från Saudiarabien, ivriga att öppet konfrontera USA:s styrkor. I tider av krig finns det inte mycket välja mellan i fråga om allierade; och i allmänhet accepterade det irakiska motståndet utlänningarna som partners. Men för utlänningarna var det redan från början svårt att få förankring i landet, eftersom deras tänkesätt och uppförande var så främmande för den irakiska traditionen.
I takt med att den irakiska motståndsrörelsen blir starkare är det troligt att den kommer ifrågasätta deras närvaro i landet och särskilt deras metoder.
Den amerikanska analysen tillintetgjordes av den faktiska händelseutvecklingen. I motsats till vad man förutspått har motståndsrörelsen sedan infångandet av Saddam blivit starkare och spridit sig nästan överallt. Den har brett folkligt stöd, annars skulle den inte existera.
Den centrala komponenten, den första att ta form efter kriget, var det militära motståndet. När USA:s militära aktioner avslutades i Bagdad, upplöstes och skingrades den mest motiverade militära kadern inom armén; underofficerarna. Med sig tog de sina personliga vapen och lätt infanteribeväpning: granatkastare, maskingevär och bärbara raketgevär. De drog sig tillbaka till områden, i allmänhet sina hemtrakter, där de kunde vara säkra på att få stöd och hjälp från lokalbefolkningen.
Det gick alltså att förutspå att motståndet skulle sprida sig geografiskt och socialt och att militären, i alla fall i början, skulle spela en central roll. Motståndets olika komponenter kan anas genom dess militära strategi. Ockupationsmaktens konvojer utsätts för bakhåll, och attacker riktas mot lättpansrade fordon, högkvarter och vaktposter, samt mot helikoptrar och annat marknära flyg. De militära aktionerna och valet av måltavlor ligger helt i linje med vilken personell bakgrund och vilka resurser motståndet besitter.
Den militära grenen har blivit den överlägset mest aktiva och effektiva komponenten inom motståndet. Den kan dra till sig ett stort antal stridande, informatörer och sam-bandsofficerare. Man har också konstaterat det vara enkelt att infiltrera den USA-tränade polisen, antingen i syfte att kontrollera och hålla sig informerad om polisens arbete, eller för att utföra aktioner mot den. Såsom varande det enda förkroppsligandet av den patriotiska revolten mot utländsk ockupation, kan den militära grenen vara säker på brett stöd över alla samfunds- och klassgränser. Efter Saddams infångande och de massiva arresteringar som följde, fick den militära grenen möjlighet att rekrytera tidigare Saddamanhängare som var beslutna att fortsätta kämpa. Sedan dess har den fått djupa rötter i det irakiska samhället och det samhälleliga uttryck som klansystemet representerar.
Utländska motståndsgrupper opererar som de gjort på annat håll. Deras aktioner är så spektakulära som möjligt och bortser från risken för civila offer bland vanliga människor. Deras attacker mot Röda korsets högkvarter och Förenta Nationerna följde samma mönster som i Nairobi, dar es-Salaam och Bali. De emottar troligen finansiellt stöd från utlandet, vilket gör det möjligt för dem att upprepa sådana aktioner och de får sympati från irakiska islamister, med vilka de etablerat kontakter. Men de förluster av människoliv som utlänningarna orsakat har gjort dem impopulära och de riskerar att bli fullständigt isolerade.
Motståndsrörelsens geografiska spridning har visat att den kan räkna med det folkliga stöd den behöver. Men i områden med kurdisk eller shiitisk majoritet, har motståndsrörelsen speciella problem att ta tag i. I nord samarbetar de stora politiska partierna, KDP och PUK, med de amerikanska trupperna, och området har fått nästan fullständig autonomi under det senaste året. Men ingen av parterna kontrollerar situationen helt.
Befolkningen är långt ifrån homogen och det finns också här fiendskap från andra grupper att handskas med.
I Mosul, och speciellt i Kirkuk, är turkmener, araber och assyrier förmodligen i majoritet. De vill inte underkastas kurdisk överhöghet och har stött den irakiska motståndsrörelsen. Till och med en del kurder har anslutit sig till motståndet.
Den extrema islamistiska gruppen Ansar al-Islam, som under Saddamregimens sista dagar vid makten etablerade närvaro i Kurdistan och där våldsamt attackerade den kristna befolkningen, led svåra förluster på grund av USA:s bombningar och attacker från PUK och KDP:s milis.
De iranska myndigheterna har stängt sina gränser gentemot islamisterna, och dess styrkor är allvarligt uttunnade. I stället har andra kurdiska grupper formerats med hjälp inifrån Iran, Turkiet och Syrien, som haft kvar lokala agenter och av olika skäl inte erkänner KDP eller PUK:s legitimitet. Den irakiska motståndsrörelsen kan räkna med tillräckligt många allianspartners och gemensamma intressen för att underblåsa den växande osäkerheten och genomföra spektakulära attacker – exempelvis den som genomfördes den första februari 2004 och dödade 105 människor i Arbil. En extremistisk islamistgrupp, Ansar al-Sunna, skall ha gjort ett uttalande i vilket man tagit på sig ansvaret, men tvivel har uttryckts kring äktheten i uttalandet.
Även om shiiterna förhöll sig närapå enhetligt fientliga gentemot Saddams regim, på grund av repressionen som drabbade den shiitiska revolten efter Gulfkriget, har inte shiiterna haft någon tradition av att inbördes kunna hålla särskilt stark politisk enighet. Shiiterna utgjorde en av grundpelarna i den irakiska nationalismen ur vilken de viktigaste nationalistiska partierna, däribland Baathpartiet och även kommunistpartiet, utvecklades då nationalismen hade som starkast inflytande mot slutet av 1950-talet.
I dag är det shiitiska samfundet återigen splittrat mellan olika fraktioner; dock med övertag för de mer konservativa politiska och religiösa grupperna. Ayatollah Ali Sistani, i självvald isolering i sitt gömställe i Najaf, antas generellt vara deras ledstjärna. Men han talar endast för en av de grupper som kämpar om makten inom det shiitiska samfundet och i Irak som helhet.
För närvarande försöker de konservativa grupperna uppnå ett avtal med ockupationsmyndigheterna genom att tala om demokratiska principer och kräva återgång till allmänna val. Deras mål är att, i kraft av sin demografiska överlägsenhet, ta kontrollen över den irakiska staten.
I detta ligger också den största risken för ett misslyckande. USA är fortfarande emot idén om en stark centralregering och spelar på andra folkgruppers motstånd mot en regim där shiiterna skulle få en alltför dominerande ställning.
De konservativa fraktionerna som stödjer Sistani har inte heller fria händer. Förra sommaren uppmanade Moqtada al-Sadr, en radikal ung imam, irakierna att motstå ockupationen.
Visserligen talade han inte explicit om att ta till vapen, men hans predikningar hade ett tonläge som starkt liknade hur det lät i början från de nationella motståndsgrupperna, som uppmanade sina irakiska landsmän att bekämpa ockupanten meddetsamma.
De shiitiska rörelser som har band till den iranska regimen – al-Dawa och irakiska Islamska revolutionsrådet – valde till en början en mellanstrategi; att hålla sig väl med såväl Teheran som de Sistaniinspirerade shiitiska fraktionerna. Målet var att ena de olika samfunden och bilda en enad nationell regering för att därefter låta utvisa USA-styrkorna.
Men de har reviderat sin strategi. Det finns tecken på att de har närmat sig det nationella motståndet, och gradvis fokusera mer på väpnad strid.
Samtidigt håller de nationalistiska rörelserna inom det shiitiska samfundet på att lämna en lång tid av tystnad bakom sig. De shiitiska nationalisterna består i sin tur av tre olika grupper, som alla ansluter till den irakiska nationalismens historiska uppdelning. Hittills har de spelat en undanskymd roll och sökt hålla sina aktiviteter hemliga.
Den första gruppen är Nasserister som ansluter till panarabismen. Den andra är kommunister som ställt sig i kraftig opposition mot det irakiska kommunistpartiet, vars ledning är representerad i det Styrande rådet. Den tredje är en utbrytargrupp från Baathpartiet som var motståndare till Saddam. Man menade att Saddam Hussein förrått Baathpartiets ideal och istället byggt en klanbaserad diktatur, och beskyllde Saddam för att förstört Irak genom att starta meningslösa krig samt ha glömt bort principerna om den sociala revolutionen, den arabiska enigheten och de sekulära principerna.
Än så länge befinner sig dessa tidigare nationalistgrupper i sin linda. Men de centrala bevekelsegrunderna i deras ideologi borde göra att de väljer att ansluta sig till den nationella motståndsrörelsen.
Vilka är det då som kan vinna denna efterkrigskonflikt? USA tycks, efter att ha noterat de hinder man mött på vägen, ha valt en reträttstrategi: dra tillbaka trupperna till nyckelpositioner kring kraft- och oljekällor, arbeta för att bilda en konstituerande församling där man försäkrat sig om att kunna kontrollera dess sammansättning och inte göra några utfästelser om allmänna val, att bilda lokala polisstyrkor, och låta skicka hem egna trupper för att ersätta dem med kontingenter från andra länder.
Oturligt nog för USA, tycks det ganska osannolikt att kunna uppnå dessa mål. Att dra tillbaka styrkor från de perifera delarna av Irak är så gott som liktydigt med att lämna dessa i händerna på motståndsrörelsen och ge dem möjlighet att bygga upp sina styrkor. Det skulle i sin tur ytterligare försvåra en USA-stödd regerings möjlighet att etablera sin makt. Vad gäller polisstyrkorna, riskerar de att antingen bli fullständigt infiltrerade av motståndsrörelsen eller att isoleras från befolkningen.
Att hoppas på säkerhetsstyrkor från andra länder, slutligen, synes fåfängt. Dessa truppkontingenter saknar såväl egentlig motivation som närmare förståelse av landet, dess invånare och dess språk. En enkel utväg blir då att, vilket också visat sig ha skett, ligga lågt, ta skydd och stanna i de egna barackerna.
Kvar står USA med få alternativ, förutom att förlita sig på de konservativa shiitiska grupperingarna. Dessa är, förutom KDP och PUK, de enda någorlunda stora krafter som fortfarande kan tänka sig att samarbeta med ockupationsstyrkorna. Ett tydligt resultat av detta närmande illustrerades i december 2003. Då röstade det Styrande rådet, med liten marginal, igenom ett beslut om att avskaffa en lag från 1959 som skyddar kvinnors rättigheter. Lagen var en av de modernaste i arabvärlden, men skulle nu ersättas av en strikt tillämpning av sharia. Men, som med många andra frågor, för att Rådets beslut ska träda i kraft måste de ratificeras av USA:s ståthållare Paul Bremer. Den irakiska pressen är, inte utan skäl, övertygade om att lagen inte kunde ha avskaffats utan hans underförstådda eftergift och medgivande.
Att USA:s ockupationsstyrkor har stora problem får samtidigt inte skymma blicken för motståndsrörelsens tillkortakommanden. Visserligen har en del expertbedömare menat att dess förråd av vapen och materiel minskat – men eftersom det över hela Mel-lanöstern finns inofficiella källor för sådan tillförsel, är detta knappast ett stort orosmoment.
Det huvudsakliga hotet mot motståndsrörelsens fortsatta tillväxt ligger istället i intern splittring – mellan islamistiska och progressiva sekulära, mellan styrkor som rekryterats från den irakiska befolkningen och utomlands ifrån, och mellan konkurrerande intressen över hela landet, särskilt inom shiiternas led.
De mest frispråkiga ledarna för motståndsrörelsen har talat om att en enad motståndsrörelse snart kan vara ett faktum. Tiden får visa om de är välinformerade eller överoptimistiska.
Översättn.: Mattias Håkansson