USA har sedan länge definierat kontrollen över oljetillgångarna i Mellanöstern som ett nationellt säkerhetsintresse. 1980 slog Jimmy Carter i sitt State of Union-tal fast att ”alla nödvändiga medel, inklusive militär makt” skulle användas för att säkra oljeflödet från Persiska viken till USA.
George W. Bush tillsatte i början av 2001 en Energy Task Force under vicepresident Cheneys ledning. Dess arbete är till stor del mörklagt och det har bara delvis kunnat klargöras i vilken utsträckning energiföretagen och olika lobbyister deltagit – dock har bekräftats att representanter för Enron deltagit vid sex sammanträden.
På hösten 2002, ett halvår före USAs invasion i Irak, inleddes mera konkreta överläggningar om Iraks olja i Bush-administrationen. Höga chefer i USAs oljeindustri kallades in som rådgivare och en särskild arbetsgrupp tillsattes inom Projektet för Iraks framtid, som pågick inom utrikesdepartementet. I denna arbetsgrupp ingick bland andra Ibrahim Bahr al-Uloum, som fått sin utbildning i USA och som senare, i ett par omgångar, skulle bli irakisk oljeminister. Arbetsgruppen enades om att Irak ”skulle öppnas för internationella oljebolag så snabbt som möjligt efter kriget”.
En renodlad privatisering som gör utländska företag till ägare av Iraks naturillgångar är otänkbar. Det skulle vara alltför utmanande. I stället koncentrerade man sig på det som kallas PSA – Production Sharing Agreement, det vill säga överenskommelser mellan den irakiska staten och utländska privata företag. Det viktiga med PSA-kontrakten – från oljeföretagens och de rika ländernas synpunkt – är att de sträcker sig över lång tid, kanske 40 år, och att de lagar som gäller i värdlandet när överenskommelsen ingås ska gälla under hela kontraktsperioden, oavsett om nya lagar införs. PSA lägger själva verksamheten i händerna på de utländska företagen – från undersökning av nya fyndigheter till infrastrukturer för utvinning, bearbetning och leverans av mineralerna.
Kraftfulla uttalanden
Under arbetet med Iraks nya oljelag har USAs och Englands regeringar, Internationella Valutafonden och olika oljebolag i USA haft insyn och möjligheter att påverka förslaget. Varken medborgarna eller parlamentarikerna i Irak har haft denna möjlighet. Genom den engelska organisationen Platform, som arbetar för ekologisk och social rättvisa, har företrädare för olika fackföreningar i Irak kunnat samlas i Amman och ta del av lagförslagen. De fackliga ledarna har gjort kraftfulla uttalanden mot den nya lagens inriktning på privatisering i utländska investerares intresse – till exempel detta i december 2006.
– Vi tillbakavisar med kraft privatiseringen av våra oljerikedomar liksom ‘Production Sharing Agreements’ och det finns inget utrymme för diskussion av denna fråga /…/ privatiseringen av oljan är den röda linje som inte får passeras.
Äventyrar Iraks medlemskap
Lagen ger utländska oljeföretag möjligheter till vinster och inflytande som helt saknar motsvarighet i andra oljerika länder. På många viktiga punkter är den dessutom otydlig, till exempel när det gäller vem som ska besluta om produktionsnivåerna – vissa bedömare anser att lagen kommer att äventyra Iraks medlemskap i OPEC. Det anses också möjligt att lagen stärker de krafter som eftersträvar en splittring av Irak efter etniska och religiösa linjer – fördelningen av regional och central makt är, jämte frågan om privatisering och utländska investerares rättigheter, det som fördröjt lagförslaget och tvingat fram oklara kompromisser. Lagen föreskriver att tvister med utländska oljebolag i sista hand ska avgöras i internationella instanser, det vill säga bortom Iraks egen kontroll. Lagen ger överhuvudtaget inga möjligheter till offentlig eller parlamentarisk granskning av kontrakten och oljesektorn.
