Förra sommaren stämde en tidigare medarbetare på Bulletin tidningen för brott mot arbetsrätten. Efter en förlikning i Stockholms tingsrätt måste tidningen betala drygt en halv miljon kronor – samtidigt som bolaget kämpar med stora skulder.

Uppsägningen skedde i januari 2024. Klockan var fem i elva på kvällen när tidningens vd Tino Sanandaji skickade ett mejl till reportern och meddelade beslutet. Strax efter midnatt bekräftades uppsägningen.

Stämningsansökan lämnades in av fackförbundet Unionen. De menade att uppsägningen bröt mot flera lagar, bland annat principen ”sist in, först ut”. Uppsägningen förhandlades inte heller med facket på så sätt som ska göras.

Själva menade Bulletin att anklagelserna inte stämde, och anklagade dessutom reportern för att ha agerat ”grovt illojalt” genom att arbeta för ett annat medieprojekt startat av en tidigare medarbetare på tidningen.

Redan förra året meddelades en så kallad tredskodom, efter att Bulletins representanter missat att dyka upp vid förhandlingen. I brevväxling med tingsrätten vid tillfället hävdade vd:n Tino Sanandaji att han inte meddelats om stämningen, då han ”bor delvis utomlands och besöker Sverige sporadiskt”.

Det [är] anmärkningsvärt att en arbetsgivare anser att det är fullt rimligt att dra ut på utbetalning av lön i ett och ett halvt år

Tidningen ansökte om att ärendet skulle prövas igen, något som gjordes under gårdagen. Men väl i rätten valde Bulletin att backa från sina krav, och slöt en förlikning med den tidigare journalisten. Domen innebär att tidningen måste betala 550 000 kronor innan månadsslutet.

Den tidigare reportern beskriver sig själv som nöjd med utfallet, i ett sms till Flamman.

”Dock är det anmärkningsvärt att en arbetsgivare anser att det är fullt rimligt att dra ut på utbetalning av lön i ett och ett halvt år”, skriver reportern, och fortsätter:

”Jag kan bara hoppas att Bulletin lärt sig något av detta och i framtiden behandlar sina anställda och ingångna anställningsavtal på ett mer respektfullt och korrekt vis.”

Under de senaste åren har Bulletin kämpat med ekonomin, något som också anfördes som motivering för uppsägning av den tidigare medarbetaren. Vid årsskiftet hade bolaget endast 39 000 kronor på kontot – och åtta miljoner i skulder. 

Pelle Zackrisson, chefredaktör för Bulletin, säger att han inte vill kommentera hur domen påverkar tidningens arbete framåt.

– Jag får hänvisa till Bulletins ägare Tino Sanandaji.

Men det här kan väl påverka er personal, som du har ansvar för?

– Jag skulle säga så här, mejla Tino. Han får kommunicera det här.

Nej, vi ångrar inget vad gäller denna personalneddragning.

När Flamman når Tino Sanandaji beskriver han sig som ”jättenöjd” med utfallet.

”Jag hade budgeterat med att detta skulle kosta ett antal hundra tusen, de förhandlade tufft men det slutade på en rättvis summa”, skriver han i ett mejl till Flamman.

Han skriver också att han tror att bolaget hade vunnit de flesta punkterna, men att man ”hade inkommit med detaljerade bevis för sent”.

Finns det något du ångrar i hur uppsägningen av den tidigare medarbetaren hanterades?

”Nej, vi ångrar inget vad gäller denna personalneddragning.”

Hur påverkar den här domen Bulletins arbete framåt?

”Det påverkar inte alls. Vi liksom andra bolag räknar med att personalnedskärningar kostar, och i detta fall hade medarbetaren en ovanligt lång uppsägningstid.”

Ni har stora skulder och lite på kontot. Hur gör ni i det läget för att klara en utgift på 550 000 kronor?

”Det mesta av skulderna i årsredovisning är internskulder som bolagets skuld till mig. Kassan vid enskilda tillfälle säger heller inte så mycket då vi har löpande intäkter. Lite externa skulder har vi som ligger och släpar, men inte i närheten av så mycket.”

Även förra året tvingades ni betala 60 000 kronor till en tidigare medarbetare. Finns det fler liknande fall som kan komma upp till ytan?

”Vi har inte sagt upp någon annan medarbetare men svaret är ja, i framtiden kommer säkerligen någon sägas upp och då kommer det komma upp till ytan att facket begär en viss summa med sina argument, får ett motbud av arbetsgivaren med andra argument och slutligen möttes någonstans. Detta kommer nog att ske i de flesta företag.”

Flamman har sökt Bulletins vd Tino Sanandaji samt Unionens förbundsjurist Pierre Dahlqvist.

Ann Heberlein är född en dag före mig samma år, men har redan hunnit göra en klassresa, ge ut åtta böcker, behandlat och levt med psykisk ohälsa, blivit mamma tidigt och avverkat många fler karlar än jag. Dessutom har hon gjort en vända hos Moderaterna, fått uppleva hur det är att vara kulturens älskling för att sedan kastas på soptippen inför allas åsyn.

Ann Heberlein möter mig i dörren i Timbro förlags lokaler med stadig blick och ett öppet leende. ”Ett stiligt fruntimmer”, tänker jag direkt. Brun kashmirkofta, matchande högskaftade stövlar och ett bärnstenshjärta i halsgropen. En första spänning släpper. Jag har just läst ut hennes nya bok Moraliskt kapital och känner mig mörbultad. Inför intervjun har jag undrat om all stryk hon fått från oss i vänstern och media för sina utspel om våldtäktskulturer och om offermentalitet hos minoriteter, kan ha gjort henne tillknäppt och hårdhudad. Men hon är på gott humör.

Vi visas in i ett rum som däremot exakt motsvarar min bild av Timbro. Fluffig heltäckningsmatta och generiskt ljusa designfåtöljer.

I Moraliskt kapital, en titel med tydlig referens till sociologen Pierre Bourdieus kulturella kapital, hånas vänstern förväntat för prussilusskig nobelgröt och slagordstygpåsar. Samtidigt är jag inte alls så säker på att boken kommer utlösa extas på Kvartals och Bulletins redaktioner heller. Porträttet av dagens höger är inte milt. Under min läsning har känslorna åkt bergochdalbana mellan kränkthet och nöjd häpnad.

Vad var det du behövde få ur dig med den här boken?

– Nu är jag för första gången på ganska många år helt fri från lojaliteter. Jag jobbade för Moderaterna några år och det var fasansfullt på många sätt. En av de värsta sakerna var att jag var tvungen att binda upp mig till ett partis logik. Det fanns mycket där som skavde.

Det hon noterade under den perioden var hur moral hade blivit allt viktigare i debatten. En identitetsmarkör, enligt Ann Heberlein. För att förstå det sökte hon sig till Pierre Bourdieu, med hans idéer om hur en individ kan uppnå status genom bildning och kulturella nätverk. Men den här gången genom att ha rätt emojier i Bluesky-presentationen snarare än att doktorera på Balzac.

– Min pappa jobbade på APL-fabriken i Malmö och mamma var vårdbiträde och dagmamma, så jag är uppväxt i arbetarklassen. På det viset blev jag uppmärksam på olika markörer. Jag vågade inte säga något på seminarierna på flera terminer.

Skammen att andra skulle höra hennes klassbakgrund var för stor. För att passera som medelklass behövde hon först tukta den breda skånskan. Jag ber henne demonstrera skillnaden på bonnig och bildad skånska, men hör ingen.

– Det ekonomiska och det kulturella kapitalet är lätt, det fattar alla. Men sedan har jag upplevt att de uppfattningar man ansluter till har blivit allt viktigare för ens status.

Så nämner hon ordet som ger oss inom vänstern spader. Woke. Vilket blir en nyttig påminnelse om att jag inte är ute på väninnemys, utan att jag sitter med personen som 2019–2024 arbetat nära ett av Sveriges drygaste kommunalråd, moderaten och flyktingdumparen Christian Sonesson – numera åtalad för grovt tjänstefel, efter att ha vägrat ta emot en syrisk flyktingfamilj. Jag avbryter och säger att vi kan prata om det senare och ber henne om exempel på när moral lönat sig.

– Jag har fått frågan förut, men nu passar det mig bättre rent familjemässigt. Det är så klart ett åtagande om man skulle bli vald, att vara borta mycket i Stockholm och så, men min 14-åring är inte heller lika sugen på att hänga med pappa längre. Det går att pussla ihop.

På Facebook meddelade Morgan Svensson, tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Malmö i sju år, nyligen att han kommer att kandidera till riksdagen. I dag sitter han i partiets valberedning, och i regionfullmäktige, men är framför allt aktiv inom Byggnadsarbetarförbundet.

– Jag bryr mig inte om pengarna. Det enda jag vill är att den här personen inte ska få sätta sin fot i Sverige överhuvudtaget, berättar Jari Viitakangas sammanbitet.

Han låter frustrerad, och ursäktar sin ”inte jätteformella språkliga profil”. Det är fem år sedan han tog av sig ombudsmanshjälmen, och började granska byggställningsföretag på heltid åt Byggnadsarbetarförbundet.