Dublin – Massor av folk sa till mig att de skulle rösta nej därför att de inte tyckte om att bli beordrade att rösta ja. Etablissemanget tycktes vilja tvinga fram ett ja till Lissabonfördraget. Reaktionen blev den motsatta.
Det säger Joanne Spain, 29 årig irländska, aktivist på nej-sidan och medlem i vänsterpartiet Sinn Fein. I flera veckor deltog hon i partiets landsomfattande dörrknackningskampanj för ett nej till Lissabonfördraget. Efter att ha talat med tusentals irländare tror hon sig veta att huvudorsaken till nej-segern var etablissemangets arrogans och metoden att myndigt tala ned till folket. Joanne har inte några vetenskapliga undersökningar av folkomröstningen att hänvisa till, eftersom de ännu inte är gjorda. Men kanske är hennes egen erfarenhet också den verkliga orsaken till nejet. För djupt inne i den irländska folksjälen finns en rebell som inte accepterar förmynderi och diktat. En närmast genetisk nedärvd stolthet över landets historia av återkommande uppror och revolter under de 800 åren av engelsk kolonialism. Ingen ska tala om för irländarna vad de måste göra.
Den irländska nationalismen är till sin grund progressiv eftersom den ursprungligen växte fram i reaktion mot fattigdom och förtryck. När nej-sidan kunde bevisa att Lissabonfördraget innebär att Irlands inflytande i EU kommer att minska, och att landets neutralitet hotas, så appellerade det till många irländares egen känsla för den nationella självständigheten. En vecka före omröstningen publicerade tidningen Irish Times en undersökning av de viktigaste skälen för de väljare som avsåg att rösta nej. Enligt den var huvudorsaken att folk inte förstod vad de skulle rösta om och därför föredrog ett nej. Men som skäl nummer två kom försvaret av Irlands identitet och inflytande, och som nummer tre bevarandet av Irlands neutralitet.
Politisk mångfald
Nej-sidan styrka bestod i dess politiska mångfald. Detta trots att alla parlamentariska partier, utom vänsterpartiet Sinn Fein, stod på ja-sidan. Men den borgerliga nej-organisationen Libertas genomförde en mycket effektiv kampanj och samlade upp massor av nej-röster på den högra sidan av det politiska fältet. Deras huvudfråga var demokratin och Irlands rätt till självbestämmande. Men Libertas menade också för att EU i framtiden kommer att utveckla en gemensam skattepolitik, som tvingar upp de rekordlåga företagsskatterna på Irland. Borgerliga nej-väljare trodde mer på Liberats än på EU-kommissionens ordförande Barroso, som reste till Dublin under folkomröstningskampanjen enbart för att uttala att EU aldrig skulle förändra den irländska företagsbeskattning.
Starka band hjälpte inte
Labourpartiet stod på ja-sidan, men deras traditionellt starka band till fackföreningsrörelsen hjälpte inte denna gång. Flera fackföreningar var efter Vaxholm/Laval beslutet i EU-domstolen mycket kritiska till EU:s utveckling. Irlands LO, ICTU, uttalade sig förvisso för ett ja. Det skedde efter hård debatt i styrelsen och röstsiffrorna 14 ja, fem nej och åtta nedlagda, samt tillägget att varje medlemsförbund hade rätt till sin egen inställning.
Det största förbundet Siptu intog den taktiska positionen ”ja, men bara om regeringen garanterar allas rätt till kollektivavtal”. Efter att premiärminister Cowen avvisat Siptus utspel innebar det i praktiken ett fackligt nej till fördraget. I en genomgång av valkretsarna på Irland ser man tydligt att det är arbetarklassen och landsbygden som röstat nej. De starka ja-fästena återfinns i burgna medelklasskvarter.
Dörrknackning
Sinn Fein genomförde en framgångsrik dörrknackningskampanj, med koncentration på arbetarklassområden. Partiledaren Gerry Adams hade denna gång en lägre profil, medan EU-parlamentarikern Mary Lou McDonald lyftes fram till frontfigur. Hon valde ett resonerande tonläge där demokrati och neutralitet var de främsta argumenten, och hon har fått beröm för sin olika TV-framträdanden. När nej-segern var säkrad uppträdde Sinn Feins ledning behärskat och statsmannalikt. Partiet har utan tvivel vunnit respekt och stöd tack vare sitt imponerande kampanjarbete, men också för det övertygande lugna sättet att argumentera för ett Nej. Nu väntar intrigspelet från Bryssel som alltid följer efter att folk röstat nej till EU:s olika fördrag.
Patricia McKenna som är ordförande i ”peoples movement”, en av de progressiva organisationerna på nej-sidan, är upprörd och säger att Irlands premiärminister Brian Cowen nu måste klargöra till hela EU att Lissabonfördraget är dött.
– Men om Brian Cowen istället accepterar att de andra medlemsstaterna kan fortsätta ratifikationsprocessen så förråder han sitt eget folk, sager en arg Patricia McKenna.
