Växande massarbetslöshet och regeringens extrema åtstramningspolitik har skapat oro och rädsla bland stora delar av befolkningen. En rädsla som ja-sidan gör allt för att utnyttja. Hoten om att allt blir ännu värre med ett andra nej gör intryck bland människor vars ekonomi och liv redan slagits sönder.
Den fackliga rörelsen är splittrad i sin syn på Lissabonfördraget. Men flertalet fackliga ledare står idag på ja-sidan. Några av dem som argumenterade emot fördraget förra gången har efter tvekan och hårt tryck från Labourpartiet valt ja-sidan. Alla partier i det irländska parlamentet, med undantag för vänsterpartiet Sinn Fein, argumenterar för ett ja. Opinionssiffrorna ger också ja-sidan ett större försprång nu än vid samma tidpunkt före förra omröstningen. Nej-sidan har på intet sätt gett upp. Men de vet att den ekonomiska krisen skapat en stämning som gör det mer komplicerat att vinna denna gång.
Stärkt självkänsla
Den så kallade ”keltiska tigerekonomin” skapades bland annat med EU:s lägsta företagsskatter. Det lockade många utländska företag och investeringar till Irland. Massor av nya jobb skapades. Irländarna som i flera generationer bara känt till emigration, fick plötsligt se polacker, balter och många andra i hundratusental migrera till den gröna ön. Samtidigt växte spekulationsekonomin. Huspriserna nådde nivåer som ingen trodde varit möjliga. Allt detta skedde under det borgerliga Fianna Fail-partiets regering som inte brydde sig mycket om fördelning. Också under den ekonomiska boomens höjdpunkt föddes var femte barn i ett fattigt hem. Men i samförståndsandan mellan regering, arbetsgivare och fack – ”the social partnership” – utvecklades inte arbetarrörelsens kamp för social rättvisa och jämlikhetsvärderingar. Den fackliga rörelsen mobiliserade inte sina medlemmar. Centrala förhandlingar på hög nivå ”fördelade kakan”. Allt såg ut att fungera så bra. För den irländska självkänslan betydde dessa ”gyllene år” mycket. Man tycktes äntligen lämna den koloniserade människans bristande självtillit, skapad av det 800-åriga brittiska väldet men inte avvecklad efter många men fattiga decennier i självständighet. Det har sagts att ”Irland är det enda land i den första världen som har ett kollektivt minne av den tredje världen”. Den ”keltiska tigern” var inte bara nyliberal ekonomi, det var att se sitt land utvecklas och det skapade en ny irländsk självkänsla. Men den var inte grundad i kollektiva värderingar om social rättvisa, utan formad i ett nyliberalt ideologiskt klimat.
Skrämmer med isolering
När spekulationsbubblan sprack förra hösten och krisen drabbade Irland, så försattes de flesta irländare i ett chocktillstånd. Inte bara förlorade tiotusentals människor sina jobb och sin inkomst. Dessutom förlorade många, inte bara de arbetslösa, sitt självförtroende. Det är i denna kontext som ja-sidan nu verkar med enkla slagord om att: ”Vi tillhör Europa”, ”Vi behöver EU för nya jobb”, ”Isolerade kan vi aldrig klara oss”. Förvisso lever också ”rebellen” i den irländska folksjälen. Och det var väl bland annat den ”rebellen” nej-sidan lyckades nå i slutspurten inför omröstningen förra året. Men det var i ett fullständigt annorlunda politiskt och ekonomiskt klimat. Trots det kämpar nej-sidan på.