Den ekonomiska och sociala situationen i Portugal fortsätter att förvärras och är idag mycket oroande. Konsekvensen av att prisstabilitet fastställts som högsta prioritet är att vi nu bevittnar den snabbast ökande arbetslösheten i Europa och en försämrad situation på arbetsmarknaden.
Vi ser också hårdare levnadsvillkor, vilket är en följd både av reallönesänkningar i den offentliga sektorn och av en minskad service till följd av att de offentliga tjänsterna i snabb takt privatiserats.
Situationen förvärrades ytterligare under början av 2002, vilket sammanföll med eurons införande.
Sanningen är att den ekonomiska strukturen i Portugal var alltför svag för att klara en likformig anpassning till de ekonomiska åtgärder som krävdes.
Åtgärder som ligger i de rikaste och mäktigaste ländernas intressen och som inte tar hänsyn till andra länders ekonomiska och sociala behov.
Genom att avsäga oss möjligheterna att devalvera escudon för att på så sätt öka exporten och att sänka räntan för att öka investeringarna, förlorade Portugal redskapen att ingripa i ekonomin vilket lett till en förvärrad ekonomisk och social situation. Utflyttning av multinationella företag och minskad export avspeglas i ökad arbetslöshet och massnedläggning av företag.
I en situation där det vore extra viktigt att stimulera den inhemska efterfrågan genom ökade offentliga investeringar hindras vi från detta genom de blinda kriterierna i stabilitetspakten. Istället bidrar dessa kriterier till att förvärra situationen.
En av de huvudsakliga orsakerna till den ekonomiska nedgången är de rigida och irrationella konvergenskrav som vi, i och med medlemskapet i EMU, måste anpassa oss till för att uppfylla stabilitetspakten.
Med argumentet att budgetunderskottet inte får överstiga tre procent av BNP begränsar den portugisiska regeringen offentliga investeringar inom grundläggande områden som hälsa, utbildning, bostäder, kultur, miljö och det sociala skyddsnätet. Tillsammans med en nedgång i de privata investeringarna och en försvagad köpkraft hos befolkningen leder denna situation sammantaget till en sjunkande BNP. Efter en minskning med 1,2 procent under det första kvartalet, har BNP under det andra kvartalet minskat med ytterligare två procent. För hela året sammantaget förutser Portugisiska centralbanken en nedgång i BNP nära en procent. Även IMF förutser en försämring av Portugals situation.
Samtidigt förvärras de sociala och regionala klyftorna som ett resultat av en alltmer nyliberal politik, en politik som understöds av stabilitetspakten. Till detta kommer den katastrof som orsakats av sommarens bränder. Sammanlagt har 400 000 hektar skog, jordbruk och samhällen förstörts, vilket motsvarar fem procent av hela landets territorium och elva procent av skogen.
Grundläggande infrastruktur, social utrustning, bostäder, kulturområden och områden för boskap och jakt har förstörts, utöver de 18 personer som dödats i bränderna.
Portugal är det land i nuvarande EU med lägst löner och pensioner. Minimilönen ligger runt 360 euro i månaden och inkomsten för majoriteten av pensionärerna ligger ännu lägre. Följden är att Portugal är den medlemsstat som har högst andel fattiga i befolkningen och högst andel elever som lämnar skolan i förtid.
Med detta som bakgrund har vi krävt ett avbrott i stabilitetspakten som skulle ge utrymme för en granskning av de kriterier som de medlemsstater som går med i euron påtvingas. Istället för dessa absurda kriterier har vi krävt att hänsyn tas till den verkliga ekonomin och den sociala situationen. Kampen mot arbetslöshet, mot fattigdom och mot ekonomisk ojämlikhet måste fastslås som prioritet. Vi har krävt ett synsätt som inkluderar både ekonomiska och sociala perspektiv där målet är förbättrad välfärd för alla. Tyvärr har vi ställt dessa krav utan framgång.
Vår slutsats är att den sociala och ekonomiska utvecklingen i ett land inte kan underställas något så irrationellt som stabilitetspakten. Erfarenheten från Portugal visar att vägen för att förhindra den ekonomiska situation som vi befinner oss i inte är att ansluta sig till euron. Alternativet är istället att välja en självständig utveckling som utgår från landets verklighet och folkets intresse, detta samtidigt som vi upprätthåller samarbete med andra med utgångspunkt i solidaritet och ömsesidiga intressen.
