Några kilometer från staden Kirkuk i sydvästra Irak ligger en militärbas där den federala polisens femte division är stationerad. Där står en fordonskolonn med kulsprutor riktade mot himlen. General Haider Youssef, 69 år gammal, förbereder sig för avfärd. Han sitter bekvämt tillbakalutad i en stol i trädgården nedanför sin fortbas och verkar obekymrad. Det är i alla fall intrycket han försöker ge när han stolt berättar om hans soldaters senaste framgångar mot ”rymlingarna” ur Islamiska staten (IS). Som chef för säkerhetsoperationerna i Kirkuk-provinsen är han inte lika villig att tala om förlusterna som hans enheter upplevt de senaste månaderna.
Vägen som vi ska åka är dock en av de farligaste som finns. Vi befinner oss i den västra delen av vad som i Irak än en gång kallas ”dödens triangel”. Under 00-talet var detta namnet på ett fäste för sunnitiska rebeller norr och väster om Bagdad, i synnerhet städerna Falluja, Tikrit, Ramadi och Baquba. I dag är det beteckningen på ett allt mer instabilt område som sträcker sig över tre regioner: Kirkuk i norr, Diyala i sydost och Saladin i sydväst. Inom denna zon attackerar grupper som säger sig tillhöra IS nästan varje natt den irakiska arméns positioner, civilbefolkningen eller olje- och elledningar.
Denna trakasseringsstrategi har fått en ny dimension sedan början av 2021.
– Av de 995 attacker som utfördes i Irak mellan den 1 januari och den 20 oktober 2021 ägde 665 rum i triangeln mellan Kirkuk, Saladin och Diyala. IS tycks nu kunna ta över hela städer. En ny fas håller på att inledas, från punktvisa attacker till kontroll av territorier, säger den fransk-irakiske statsvetaren Hardy Mède.
Officiellt besegrades IS i Irak 2017. Men gruppen anpassade sig direkt till den den nya situationen genom att lämna de stora städerna och dra sig tillbaka till svårtillgängliga landsbygdsområden. Denna omgruppering underlättades av det säkerhetsvakuum som fortfarande rådde i de områden där IS hade stridit mot den irakiska staten och Kurdistans regionala styre i Erbil. Denna landremsa på ungefär 40 kvadratkilometer, dit de kurdiska styrkorna hade dragit sig tillbaka i september 2017 under påtryckningar från Bagdad, har blivit hemvist för flera beväpnade irakiska grupper – inte minst de shiitiska miliserna i Folkstyrkornas enheter (Hachd Al-Chaabi). Men bristen på ett politiskt avtal mellan kurderna och den irakiska regeringen innebär att ingen av dessa styrkor är i stånd att ta kontroll över området. Förvirringen har gjort det möjligt för IS att omgruppera sig och slåta sina styrkor och medlemmar röra sig över ett bälte som sträcker sig från den syriska till den iranska gränsen.
Längs väg 24 i riktning sydväst mot Tikrit är landskapet täckt av kaserner. Det är svårt att tro att detta ultramilitariserade område är osäkert. Men det är fallet. Det var här som IS utförde en osedvanligt intensiv attack under natten mellan den 4 och 5 september och dödade 13 federala poliser i ett bakhåll.
Bergskedjan Hamrin, som utgör den södra gränsen för de omstridda områdena, löper längs horisonten.
– Härifrån kommer en stor del av våra problem, säger överste Bassam Kazem.
Han är mer frispråkig än general Youssef och synbart påverkad av den senaste tidens förluster av liv. Han talar om en ”fristad” för IS-soldater och tvekar inte inför att beskriva detta område som ”det farligaste i Irak” i dag. Det är en region som historiskt varit instabil och som Al-Qaida använde som tillflyktsort redan på 00-talet.
I de svårtillgängliga Hamrin-bergen döljer sig ett stort nätverk av tunnlar och arkader, som grävts fram ur både naturliga och artificiella grottor. Det är främst från denna bas – som enligt den irakiska armén härbärgerar flera vapenförråd – som IS styrkor utför en stor del av sina attacker i regionen.
– Vi har hittat flera gömställen. Det finns sovsäckar, matrester. Men vi vet att jihadisterna också tas emot och göms i de omkringliggande byarna. Invånarna i regionen är fientligt inställda till oss, vi måste säkra varje förflyttning vi gör, fortsätter överste Kazem.
IS-krigarna drar nytta av den sunnitiska befolkningens beskydd och har rotat sig även långt bortom Hamrin-bergen, i synnerhet söder om de omstridda territorierna. De irakiska styrkorna tvingas bränna undervegetationen på fälten som tjänar som skydd för jihadisterna. Från vägen är det ödelagda landskapet en skakande och lärorik syn. Den irakiska militären talar om ”flera hundra” soldater, men den jihadistiska organisationen tycks ha en långt större rekryteringsbas än så. Våren 2020, strax innan han mördades, lade den irakiske forskaren Hicham Al-Hachemi – en specialist på jihadistiska grupper och som var kritisk mot Irans inflytande över Irak – fram hypotesen om ”1 200 aktiva medlemmar” och mellan ”85 och 200 övergivna byar i i triangeln, som tagits över av IS och förvandlats till läger, förvar eller kommandocentraler”.(1) Ett år senare talade flera personer som vi träffade i Bagdad om att organisationen sannolikt har tusentals män som är redo att ta till vapen – ett troligt scenario, med tanke på den kraftiga intensifieringen av attackerna under de gångna månaderna.
Vid vägkontrollen mellan Kirkuk- och Saladin-provinserna inspekterar soldater bilarna som anländer bakom en tjock betongmur. Passagerarnas blickar är på en gång rädda och utmanande. Här befinner sig de irakiska säkerhetsstyrkorna på fientlig mark. Denna spärr, som ligger i en dal i Hamrin-massivet, ligger i anslutning till en frontlinje. Det är en oroshärd och vissa säkerhetsvakter har svårt att dölja sin förvirring inför det ständigt närvarande men diffusa hotet.
Vad utmärker IS-krigarna? Ibrahim Tahman, som arbetar för den federala polisens underrättelseenhet, förklarar:
– Majoriteten av de aktiva jihadisterna i regionen är över 30 år och veteraner för IS, som de stred för mellan 2014 och 2017. De har inte stoppats, men flera av dem har identifierats och vi känner till deras förflutna. Därtill kommer de yngre krigarna som inte deltog i det förra kriget.
General Youssef bekräftar att en ny generation IS-soldater håller på att träda fram och menar att de delar ”samma ideologi” som deras äldre kolleger. Det är numera uppenbart: trots att IS har besegrats och dragit sig tillbaka till oländiga områden, har organisationen inte bara återuppstått tack vare de överlevande medlemmarna – den växer också i medlemsantal. Den federala polisen påstår sig ha ”tillförlitliga källor” i regionen, men IS tycks också stödja sig på ett nätverk av lojala informanter. Resultatet är att flera polisinsatser har slutat i nederlag – en förödmjukelse, med tanke på de enorma resurser som ibland mobiliseras och som förvandlar allt till gigantiska kommunikationsoperationer som förlöjligas av lokalbefolkningen.
– IS har inga som helst problem att rekrytera bland dessa människor som är utslagna och saknar framtidsutsikter, detta så till den grad att sedan 2003 [när USA invaderade Irak] har alla haft någon form av kontakt med upproret i denna region, säger forskaren Arthur Quesnay, som skrivit en bok om konflikterna i Kirkuk-provinsen.(2)
Civilbefolkningen står alltså inför ett dubbelt hot: från jihadisterna som utpressar, plundrar och mördar dem, och från säkerhetsstyrkorna som sprider rädsla med varje operation de utför, och som också bedriver utpressning och utför hämndaktioner när de blivit utsatta för attacker. Därtill kommer våldsamma uppgörelser och hämndaktioner mellan civila. Den 26 oktober begick IS ett massmord i en shiitisk by i Diyala-regionen, där 15 personer dödades. Dagen efter tog den attackerade stammen hämnd på en sunnitisk by som de anklagade för delaktighet i dådet. Elva personer dödades i hämndattacken.
Det växande antalet beväpnade grupper i området – poliser, militärer, specialstyrkor, shiitiska miliser – är en bidragande orsak till den allmänna bristen på säkerhet: bristen på samarbete och de återkommande dispyterna mellan dessa olika aktörer bidrar inte till att stärka förtroendet. Korruptionen och bedrägeriet som framför allt de shiitiska miliserna står för stärker bara misstroendet hos den sunnitiska majoritetsbefolkningen, som ser väldigt kritiskt på de Iran-stödda paramilitära gruppernas utbredning.
Är vi på väg mot ännu ett internationellt krig mot IS? För tillfället är Irak – som fram till 2017 stöddes av en koalition av mer än 60 länder – ensamt i denna nya kamp. Pengarna har slutat att strömma in och den amerikanska ”partnern” har börjat dra sig tillbaka. I Bagdad tycks IS återkomst paradoxalt nog inte oroa över måttan. Landet plågas nämligen av en rad problem, det ena värre än det andra: ungefär en tredjedel av de 40 miljoner irakierna lever i fattigdom, arbetslösheten är den högsta på över 20 år och rädslan för konflikter mellan – eller rentav inom – olika grupper är påtaglig. I huvudstaden är man rädd att de rivaliserande shiitiska miliserna ska ta till vapen mot varandra, medan inbördeskrigets spöke har återuppstått i Kurdistan, med en påminnelse om de blodiga striderna som pågick på 1990-talet mellan Kurdistans patriotiska union (UPK) och Kurdistans demokratiska parti (KDP).
Parlamentsvalen som hölls den 10 oktober bidrog dessutom till att öka spänningarna, då flera aktörer, inklusive de shiitiska miliserna, förkastade valresultatet. Den 7 november attackerades Iraks premiärminister Mustafa Al-Kazimis residens i Bagdad av en drönare – ett attentat som var en direkt konsekvens av turbulensen som följde på valet.
– De politiska krafterna i Irak är koncentrerade på sina egna agendor och tycks inte medvetna om vidden av den fara som IS återkomst utgör, säger den fransk-irakiske sociologen Adel Bakwan, som just har publicerat en bok om Iraks plågsamma historia.(3)
Till skillnad från de interna grälen i Bagdad och Erbil tycks IS återkomst vara ett fullbordat faktum. Våra informanter inom den federala polisen erkänner att de ”inte gör några framsteg i kampen mot IS” sedan flera veckor och talar försiktigt om ”politiska blockeringar”. IS slagstyrka är numera så stor att jihadisterna kan utföra attacker långt ifrån sina baser. Det var fallet den 30 oktober, då två kurdiska peshmerga-soldater dödades över 50 kilometer norr om Kirkuk, vilket återupplivade debatten om huruvida de irakiska säkerhetsstyrkorna och de kurdiska styrkorna borde samarbeta.
En av flera indirekta frågor som aktualiserats av IS återuppståndelse är huruvida kurderna ska tillåtas återkomma till detta omstridda område. Men inget tyder på att det skulle förbättra säkerhetssituationen. För orsaken till att IS överlevde det militära nederlaget 2017 är att krig och antiterroroperationer inte löser några problem på egen hand. I brist på en verklig politisk vilja att ena de rivaliserande grupperna och områdena i Irak tycks historien vara dömd att upprepa sig. Inte minst med tanke på att vedergällningsprincipen som tillämpas av den irakiska säkerhetsapparaten bara förstärker hatet och misstron hos en befolkning som i snart 20 år bara har upplevt militär ockupation eller marginalisering. Det är i detta politiska, säkerhetsmässiga och socioekonomiska vakuum som IS bara fortsätter att befästa sina positioner.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander
Fotnoter
”ISIS thrives in Iraq’s ’money and death’ triangle”, Newlines Institute, Washington, DC, 11 augusti, 2020,
La Guerre civile irakienne. Ordres partisans et politiques identitaires à Kirkouk (2003–2020), Karthala, Paris, 2021.
L’Irak, un siècle de faillite. De 1921 à nos jours, Tallandier, Paris, 2021.
