Det sägs att Michael Manns Heat från 1995 är den mest uppskattade av unga kriminella från förorterna i Stockholm. Jag skulle inte sätta en krona emot. De kriminella som porträtteras i Manns filmer är stiliga, rika, orädda, knivskarpa och fulla av existentiella funderingar. De planerar och utför sina dåd med en elegans och timing alla av oss gärna skulle besitta oavsett om vi ens funderat över en kriminell bana. När vi reser oss ur biosalongen är det elegansen vi tar med oss först. Men om Heat handlar om förhållandet mellan yrkesliv och privatliv, handlar Collateral om förhållandet mellan den kriminelle och det arbetande folket.

Sammantaget är Collateral en spännande historia, med taxiromantik och svart humor, som förstörs av en smetig upplösning. En yrkesmördare (Tom Cruise) stiger in i en taxi för att ge sig ut på sitt uppdrag: att ta av daga ett antal vittnen inför en narkotikarättegång. När det första liket olyckligtvis faller ned på den väntande taxin, får kontraktsmördaren släpa på en motvillig chaufför. Så fort planen börjar rasa blir mördaren beroende av sin chaufför. Filmen utvecklas på så sätt till en analogi över idén om den oberoende individen som klarar sig utan samhällets hjälp: det går bra så länge inget går snett. Förhållandet ställs på sin spets när taxichauffören desperat frågar yrkesmördaren om meningen med hans liv. Det enda rimliga svar som mördaren kan bidra med är att livet saknar mening och att cynisk egoism är det filosofiskt rationella svaret på ett slumpmässigt universum. ”I så fall kan vi lika gärna dö”, svarar chauffören, ökar farten och kör mot rött.