Frozen River är en film om fattigdom. Vi möter den i Rays tillvaro, tvåbarnsmamma vars man gett sig av med handpenningen till deras nya hus (läs: husvagn).
Han är spelberoende och Ray vet inte var han finns.
Hon arbetar deltid i en liten butik och har knappt pengar till barnens skollunch. Deras middag består av popcorn och juice och de bor i ett fallfärdigt plåtruckel där dusch och rinnande vatten sedan länge har slutat fungera. Mitt i deras rum tronar en jättelik platt-tv som hotas av indrivning av hyrfirman eftersom de inte fått in hyran. Tv:n är hennes två pojkars enda nöje. Det hela utspelas dagarna före jul och Rays bekymmer, förutom tv:n och handpenningen till deras drömhus, är hur hon ska kunna köpa julklappar till barnen.

I denna pressade situation hamnar hon, tillsammans med en kvinna från det närliggande indianreservatet, i en liga som smugglar människor, mest kineser, över gränsen till Kanada. Ray väljer att med sin bil köra några smuggelvändor med människor i bakluckan för att få ihop lite pengar. Hon och indiankvinnan Lila råkar ut för otäckt dramatiska händelser. De jagas av den kanadensiska polisen ut på den frusna floden, och vid en smuggling av ett pakistanskt par kastar Ray ut den säck paret har med sig på isen i den 28-gradiga kylan utan att veta att det är deras lilla baby som ligger i den.

Ray och Lila, som först är fiender, förs av sina gemensamma strapatser ihop i en hopplös men varm vänskap. Rays ädla handling på slutet, där hon först överger Lila och sedan återvänder, är lika trovärdig som om hon hade gjort tvärtom.
Filmen ger oss en storartad och skakande insikt i villkoren för den allra fattigaste delen av befolkningen i USA. Man tänker på denna grupp i dessa dagar av både bostads- och arbetskris.